Björklund flummar om skolan

Lösningen på problemet att allt fler inte klarar behörighet för gymnasiet är inte mer betyg, utan åtgärder mot de växande klyftorna i samhället. Det skriver Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Skolverket har presenterat preliminär statistik över betygen från grundskolans årskurs 9. Den visar, dystert nog, att andelen elever som inte klarar behörighet för gymnasiet – det vill säga godkända betyg i matematik, svenska och engelska – inte visar några tecken på att sjunka. Tvärtom tycks den stadigt uppåtgående kurvan alltsedan 1998 fortsätta. Då låg andelen icke-behöriga på 8,6 procent. I dag är den, enligt de preliminära siffrorna, 11,2 procent.
Siffrorna torde inte direkt glädja utbildningsdepartementet, även om väl skolminister Jan Björklund torde försvara sig med att de är en eftersläpning av ”flumskolan” och att hans egna förändringar ännu inte hunnit få något genomslag.

Det är en litet farlig förklaring, eftersom den utlovar en vändning om några år. Och om det bara är den hittillsvarande politiken som ska åstadkomma den, så är den inte så sannolik. Björklund har i och för sig rätt i att det behövs kontinuerlig uppföljning av vad eleverna faktiskt lär sig. Men om det bara var uppföljning, utvärdering och fler skolinspektörer som behövdes, så skulle kurvan faktiskt redan ha börjat vända!
Kvalitets- och utvärderingsfrågor har nämligen varit centrala begrepp i skolpolitiken hela det senaste decenniet. Skolverkets inspektionsverksamhet startade 2003, och enligt Ekonomiverkets utvärdering av den var det över 80 procent av de inspekterade skolorna som vidtagit åtgärder i enlighet med inspektionens rekommendationer.
Samtidigt visade studien att av de först inspekterade skolorna (år 2003) så hade hälften höjt sina genomsnittsresultat efter inspektionen – medan hälften sänkt dem.
Man åstadkommer alltså inte bra skolresultat bara med mer granskning och kontroll. Det grundläggande problemet är att skolornas förutsättningar att förmedla kunskaper skiljer sig kraftigt åt – och skillnaderna ökar.

Det finns några nyckelmeningar i Skolverkets presentation av statistiken. Samtidigt som andelen elever med icke-godkända betyg (IG) i svenska, engelska och matematik ökar, så ökar också den andel som har högsta betyget i dessa ämnen. Med andra ord, skillnaderna inom hela elevgruppen ökar.
Det följer mönstret från de senaste åren. Skillnaderna mellan de starka och de svaga eleverna ökar.
Skolverket konstaterar vidare att skillnaderna är stora mellan olika kommuner, och olika skolor. För det är ju inte så att alla skolor, eller alla kommuner, uppvisar IG-andelar i svenska och matte kring tioprocentsnivån. Det finns skolor där andelen är noll, och kommuner där andelen är om inte noll så bara några få procent.

Och det finns skolor med avsevärt mycket högre andelar än de 11,2 som är riksgenomsnitt. Det är lätt att se sambandet mellan det första och det andra konstaterandet. Skolor, och kommuner, med höga andelar IG är, förstås, skolor och kommuner med en stor andel elever som har problem i skolan.
Och det beror inte på att de skolorna är sämre eller ”flummigare” än de som har låga andelar IG. Faktum är att många av de skolor som på pappret uppvisar svaga resultat i pedagogiskt avseende räknas till de bästa i landet, exempelvis Rinkebyskolan, där vårterminen 2007 hela 38 procent av eleverna inte hade gymnasiebehörighet.
Visst, det finns skolor som kan beskrivas som dåliga, med slentrianmässig undervisning, svag skolledning och dålig personalledning – men bland dem finns också skolor med ganska höga betygsresultat. Betygsresultaten säger ofta mer om skolans sociala karakteristika än om de pedagogiska. Man kan identifiera några faktorer, som är gemensamma för det man kan kalla ”bra” skolor, exempelvis tydliga mål för undervisningen och uppföljning av hur de följs.

Men jämför man skolor som uppfyller dessa kriterier men har helt olika social bakgrund, så syns det tydligt hur denna skillnad ändå slår ut som stora skillnader i resultat.
Skolor med resultat klart under genomsnittet finns utan undantag i områden med relativt låga nivåer på föräldrars utbildning. Det är i sin tur kopplat till högre arbetslöshetsnivåer och/eller ensidigt näringsliv, faktorer som påverkar elevernas framtidsbild och studiemotivation. Ofta, men inte alltid, sammanfaller detta med hög andel elever med otillräckliga kunskaper i svenska.
Skolorna med de högsta betygsresultaten finns i områden med motsatta kännetecken: hög andel välutbildade familjer med stark förankring på arbetsmarknaden.
Det finns en enkel slutsats av detta: Det finns inga generella lösningar, lika för alla, som i ett slag förbättrar genomsnittsresultaten.

Lösningarna måste avpassas för villkoren i de delar av skolan där problemen faktiskt finns: områden där studiemotivation och studiemedvetenhet av skilda skäl är lägre och där många elever har extra svårigheter att kämpa med, exempelvis svagare utvecklat språk.
Då krävs ett batteri av lösningar, förmodligen skiftande mellan olika skolor. Det handlar om undervisningsmetoder, det handlar om personalledning, om lärarfortbildning och lärarhandledning, om resurstilldelning och, inte minst, kontakten med föräldrarna.
Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja, där artikeln publicerades först