Kvinnors smärta möts av tystnad

För hundratusentals svenska kvinnor gör sex ont. Men deras sjukdom nonchaleras. ”Vi har blivit fråntagna vår rätt till ett normalt samliv”, skriver Sabina Braun.

Har du någonsin reflekterat över vilka krav som ställs på människorna idag? Det har du säkert. Det offentliga rummet fullkomligt dignar av budskap om rikedom, skönhet, kärlek och karriär. En vardagspress vi alla känner igen, om pengar, jobb och multipla orgasmer. Glada barn, familjesemestrar och nya sommarskor på superREA. Det lever vi alla med, men för vissa slår det hårdare än för andra. Artiklar om poweryoga och hetsbantning (tio kilo på bara fyra veckor!) varvas med rapporter om stressjukdomar och utbrändhet.
En människas press på sig själv är inte tagen ur intet. Någonstans finns källan till missnöjdheten, till denna strävan mot i många fall omöjliga mål. Jag skulle kunna skriva mycket svidande saker om reklam och veckotidningar, om ideal och könsroller, men det kan andra också göra.

Jag vill ge er min personliga bild, min berättelse om hur hårt ett samhälle som vårt kan slå mot en ung, ambitiös kvinna.
Om någon sade till dig att hundratusentals av alla kvinnor i Sverige inte kunde ha vanligt sex, skulle du tro på det då? Eller skulle du, som en normalreaktion, protestera och hävda att du minsann känner massor utav kvinnor, och att de alla fungerar helt normalt.
Denna normalitet som eftersträvas, som nästintill dyrkas, vad innebär den? Jag kan tala om för dig vad den inte bör innebära. Den bör inte innebära unga kvinnor som bedövar sina underliv innan samlag, den bör inte innebära unga kvinnor som tvingar sig över sina egna gränser och genomlider ”normalt” sex, den bör inte innebära unga kvinnor som gång på gång gråter inne hos gynekologen och gång på gång får höra att ”allting ser normalt ut”.

Varför syns vi inte? Vi som med upplyst underliv och benen i byglarna gråter under undersökning efter undersökning utan resultat. Vi som inte längre vågar söka hjälp, för att det inte är lönt. Varför skriker vi inte? Vi som ”ställer upp”, på krav från partners, samhället och oss själva för att sedan i timmar ligga vakna av smärtan i våra underliv. Vi som inte längre vågar ragga på krogen, för hur förklarar man att man inte kan knulla som vanligt, så som alla andra kan. Vi har blivit fråntagna vår rätt till ett normalt samliv, till ett normalt sexliv, så varför kräver vi inte den hjälp vi förtjänar.

Vestibulit, samlagssmärtor, är en sjukdom som har varit känd i 100 år. På 1980-talet fick den sin nuvarande definition av en amerikansk forskare vid namn Friedrich, och antalet registrerade fall av sjukdomen ökar stadigt. Sjukdomen innebär att slemhinnorna i vestibulum, den första delen av slidan, är skadade och har utvecklat ökad känsel. Ingen vet säkert orsaken till att sjukdomen utvecklas, men man misstänker att överanvändning utav svampmedel eller tvål kan ge känsliga slemhinnor. En annan källa till sjukdomen kan vara användandet utav p-piller, som kan ge sköra slemhinnor, eller att man har haft sex utan att vara tillräckligt upphetsad.

Om vi stannar upp en smula här och tänker. Tusentals kvinnor varje år drabbas av en sjukdom som förstör deras liv. Man har misstankar om att tvål, p-piller och svampmedel kan vara bidragande orsaker.
Vad gör man åt det?
Rätt svar är ingenting, man gör ingenting alls.
Man ger ingen information under sexualundervisningen i skolan, man ger ingen information på ungdomsmottagningarna när tjejer skaffar p-piller. Det finns många barnmorskor och gynekologer som inte ens känner till sjukdomen, och därför felbehandlar med svampmedel och salvor som förstör slemhinnorna ännu mer. Det finns ingen ursäkt för denna ignorans, för denna dåliga vård så många får i samband med vestibulit.
I ett land som Sverige finns det ingen ursäkt för att behandla en sjukdom med tystnad.
Inte ens om den bara drabbar kvinnor.

Sabina Braun