Tankar om Europride

Nu när årets pridefestival är till ända är dags att göra bokslut. Här är några personliga reflektioner.

Jag upplysa er som inte var där om att mitt föredrag gick jättebra. Och ni som lyssnade: Tack! Jag trodde verkligen att jag skulle dö innan, men så snart jag kom igång släppte nervositeten. Att publiken verkade både intresserad och vänlig gjorde naturligtvis sitt. Dessutom har jag fått höra att föredraget var bra så många gånger nu, att jag börjar tro på det själv.
Eftersom det var en vanlig arbetsvecka för oss på redaktionen hann jag inte besöka så många programpunkter, men det står ändå klart att flytten av Pride House från Mariaskolan till Stadsteatern var något av ett genidrag. Dels fick fler arrangemang plats, och dels kändes Stadsteatern, som ligger vid Sergels Torg i Stockholm, mer självklar som mötesplats.

Beträffande debaclet om arrangörernas ”krav” på journalister som ville ackreditera sig så kan vi konstatera att ropen om censur ekade tomma – men det är ju ofta sådana tunnor som skramlar högst. I verkligheten fungerade det jättesmidigt. Enligt Europrides presschef Anna Söderström har journalisterna tagit föredömlig hänsyn i sin rapportering. Inga övertramp har gjorts och ingen verkar ha känt sig begränsad av uppmaningen att ta hänsyn till de individer som intervjuas – förutom DN:s Hanne Kjöller. Men jag tror i ärlighetens namn inte att någon gråter över att just Kjöller valde att bojkotta Europride.

Naturligtvis har den kristna högern traditionsenligt ägnat sig åt den årliga Pride-bashing. Utöver Hanne Kjöllers bojkott har det varit nästan omöjligt att lyssna på Ring P1 utan att höra Paulusciterande fundamentalister, och profiler som Göran Skytte och Bitte Assarmo har utnyttjat sin mediemakt till att kritisera Pride; Skytte för att det ”gullas med gayrörelsen” och Assarmo för att homosexuella är ”sexfixerade”. Det senare debattinlägget bemöttes med ett rasande roligt och bra inlägg på Fi:s Veronica Svärds blogg, i inlägget Knip inte så hårt med fittan, Assarmo.
Men det är samma gamla invändningar som hörs år efter år. ”Homosexuella” (ja, försök förklara begreppet hbt för dem…) är sexfixerade, saknar moral, förvrider barnen, är en lobby… Är det inte dags att homofoberna börjar uppdatera sina argument?

Det har dock riktats mer relevant kritik mot årets Pride, till exempel att festivalen – trots miljonomsättning – förlitar sig nästan helt på gratis volontärarbete och att det inte verkar finnas någon urskiljning i fråga om vilka sponsorer (Philip Morris!) som får köpa in sig. Samtidigt är det av någon anledning oerhört dyrt att besöka Pride Park. Detta är viktiga påpekanden och till nästa år borde arrangörerna ta sig en ordentlig funderare på vad de egentligen vill att Pride ska symbolisera och vilka grupper som ska ha råd att ta del av festligheterna.

Paraden i lördags var riktigt rolig, trots att regnet stundtals vräkte ner. Deltagarantalet var tydligen något lägre än förra året, cirka 45 000, men får ändå ses som mycket bra. Jämför till exempel med 1 maj... Även om jag kan vara kritisk både polisen och militären som institutioner så var det rörande att se femtiotalet deltagande militärer dansa koreograferat till Village Peoples gayklassiker YMCA i sina M90-uniformer, och spexande, storleende gaypoliser.
Själv gick jag med polyblocket precis bakom Försvarsmakten. Vi var inte så många, kanske 20 stycken. Men vi var fler än förra året och det tjänade som en god påminnelse om att Pride – hur kommersialiserat, kapitaliserat och mainstream dess kritiker säger att det har blivit – faktiskt fortfarande är ett forum även för de människor som på olika vis lever utanför normen, hur få eller marginaliserade de än må vara.

Martin Halldin