Klasskamp under regnbågsflaggan

Överklassen kan köpa sig frihet och tolerans. För den som är både arbetare och homosexuell är förtrycket dubbelt. Därför tar Homosexuella socialister och Hbt-socialdemokraterna in de röda flaggorna i Pride-paraden.

Inne i den svarta teatersalongen på den minst sagt politiska Teater Tribunalen sitter arrangörerna och diskuterar de sista föreberedelserna inför helgens socialistiska lördag – en del av Europride. Men – och det här är viktigt – Homosexuella socialister arrangerar aldrig något inne på själva festvialområdet. Det kostar 800 kronor att köpa ett festvialpass och få tillträde till området. Pride ska inte behöva kosta pengar, tycker organisationen, och har alltså valt att hålla sig utanför.
– I år ska Europride skeppa över några deltagare från Baltikum. De får ett festvialpass i utbyte mot att de städar efteråt. De fattiga får vara med på villkor att de städar upp efter de rika. Det är ganska typiskt för vad Pride har blivit, säger Martin Engman från Hbt-socialdemokraterna.

Socialism i hbt-rörelsen
Jan Hammarlund, mest känd som en av de få fortfarande verksamma proggmusikerna, berättar om hur Homosexuella socialister bildades på 70-talet. RFSL hade skickat ut en fråga till alla politiska partier om vad de tänkte göra för att förbättra situationen för homosexuella. De flesta partier svarade något tillrättalagt, men Frank Baude från kfml(r) provocerade hela gayrörelsen genom att gå till angrepp och svara att homosexuella var orsaken till överklassens dekadens och en del av kapitalismen.
– Han sa att i det framtida socialistiska samhället skulle det inte finnas några homosexuella, säger Stefan Gadd, också han från Homosexuella socialister.
Få i 70-talets vänsterrörelse sade något negativt om homosexuella, men lika få vågade säga något positivt. När Homosexuella socialister skapades var det för att föra in gayfrågan i vänsterrörelsen. Idag handlar Homosexuella socialister mer om att föra in socialismen i hbt-rörelsen.
– Pride och hbt-rörelsen är glammig. Vi går på våra kommersiella gaydiskon och söker kontakter på de kommersiella gaysajterna. Och den enda tidningen som vänder sig till oss är QX som inte är något annat än ett reklamblad. Jag tror att många törstar efter ett annat innehåll, säger Martin Engman.

Inget hbt-parti
Och trots att Pride försöker att ena alla under ett gemensamt budskap, stolthet för alla dem som bryter mot normen, så är klasskampen aktuell också inom rörelsen.
Den feministiska rörelsen skapade Fi, ett pari som skulle stå vid sidan av den traditionella kampen mellan arbete och kapital, för att kunna ena alla feminister. Ett liknande hbt-parti skulle aldrig kunna bildas enligt de tre socialisterna.
– Jag är socialist. Jag tror inte på att man kan arbeta med hbt-frågorna och bortse från de klassmässiga aspekterna, säger Stefan Gadd.
– Pratet om de mänskliga rättigheterna tenderar att bli ganska ihåligt om man inte kopplar dem till den ekonomiska makten, säger Jan Hammarlund.
Martin Engman som har arbetat som politiskt sakkunnig på justitiedepartementet och som följer arbetet i riksdagen ger några exempel från verkligheten där de borgerliga partierna satt stopp för reformer som skulle gynna homo- och bisexuella och transpersoner.
– För bara någon månad sedan röstade alla borgerliga emot en motion om att påskynda förslaget om könsneutralt äktenskap. Och när vi diskuterade en utvidgning av begreppet hets mot folkgrupp för att skydda även hbt-personer i slutet av 90-talet så motarbetades det hela tiden av moderaterna.

Klass avgör förtrycket
Alla homosexuella i Sverige idag riskerar att uppleva förtryck och diskriminering. Men det drabbar inte alla lika.
– Har man pengar och resurser är det lättare att köpa sig fri från förtrycket, genom kunskap och utbildning och genom att ta sig till miljöer där man accepteras, säger Stefan Gadd.
Martin Engman har sina rötter i Kirunas arbetarkultur. Nyligen var han på semester där för att hälsa på sin släkt och spontant säger att han ar mycket glad att han inte bor där.
– Mansbilden är väldigt snäv och machoattityden stark i gruvan, i samhället och i arbetarrörelsen. För den som är homosexuell och som inte har möjlighet eller pengar att ta sig därifrån blir livet tufft.
Stefan Gadd och Jan Hammarlund har alltid upplevt att det har varit lättare att vara homosexuell inom vänstern än i samhället generellt.
– Vänstern står i opposition mot samhället. Vi vill skapa ett annat samhälle och vi söker utanförskapet och motståndet. En avvikande sexualitet passar bra där, säger Stefan Gadd.
Martin Engman har en annan erfarenhet. Inte förrän 1988 accepterades Hbt-socialdemokraterna av SAP och fick bli en del av arbetarekommunen. Och trots att socialdemokratiska partiet är det enskilt största partiet i riksdagen med 130 mandat är det fortfarande bara två ledamöter som är öppet homosexuella.
– Arbetarrörelsen har fortfarande en konservativ syn på moralfrågor. Kanske på grund av att fackföreningsrörelsen som alltid varit könsstereotyp och macho har ett stort inflytande.
Då har vi bara den viktigaste frågan kvar. Skulle förtrycket att hbt-personer upphöra i ett klasslöst samhälle?
De tre socialisterna tänker länge.
– Jag tror att det skulle vara lättare att motarbeta förtrycket i samhälle där alla har tillgång till kunskap och frihet, säger Stefan Gadd.
– Nej, säger Martin Engman. Så enkelt är det inte.

Text och bild: Ulrika Lindahl

Fakta Homosexuella socialister
En partipolitiskt obunden organisation med omkring 40 aktiva medlemmar som står till vänster om socialdemokraterna. De ska på socialistisk grund arbeta för sexuell frigörelse och likaberättigande. Nästa år ska styrelsen ta beslut om att rörelsen ska byta namn så att det blir mer inkluderande och också omfattar bisexuella och transpersoner.

Fakta Hbt-socialdemokraterna
Är en del av SAP och arbetar främst med sexualpolitik, i synnerhet för homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter. Föreningen har omkring 250 medlemmar.