”Inför nollvision mot våldtäkt”

Katrine Kielos vill att vi alla pratar om vad våldtäkt är och gör. Mot kvinnor, med kvinnor. För det måste inte vara så här. Det finns en väg bort från rädslan.
– Våldtäkt är ett svårt problem, men vi kan avskaffa det!

Jag sorterar mina anteckningar medan jag väntar, slår upp bokens första sida. Fem ord. Vi måste prata om våldtäkt. Den börjar exakt så, Våldtäkt & romantik (Modernista), och efter några minuter kommer författaren själv, Katrine Kielos, sen från ett frukostmöte. Jag gratulerar. Recensionerna har varit många, långa och lyriska. Men det finns undantag, vissa läser in parasiterande snarare än nyskapande, förenkling snarare än fördjupning. Häftiga reaktioner. Som upplagt för debatt.
Katrine Kielos klagar inte.
Förra året anmäldes 4 750 fall av våldtäkt i Sverige.
Som sagt, vi har fortfarande mycket att reda ut.
– Det är ett ämne som engagerar många, svarar Katrine Kielos, när jag undrar varför hennes debutbok kom att handla om just våldtäkt.
– Jag ville skriva utifrån ett feministiskt perspektiv, det kändes självklart. Jag ville få mina egna frågor besvarade, frågor kring sexualitet, makt, samhället, jaget.

Hon har tidigare föreläst för ungdomar. Tavlan delades i två. En halva för tjejerna, där de skulle lista saker de gör varje dag för att skydda sig mot våldtäkt. En halva för killarna, som fick samma uppgift.
– Det blev bisarrt. Killarna hade ingenting, medan tjejerna berättade om snabba gymnastikskor och att vara beväpnade med gafflar. Det brukade hända någonting i gruppen. Tjejerna blev medvetna om att deras beteende inte är naturligt, att det är påtvingat, och att det betyder något i termer av makt att halva befolkningen har liknande erfarenheter.
Hur pratar vi – vi som i det svenska samhället – om våldtäkt?
– Det blir ofta juridik och statistik. Så borde lagen förändras, så omfattande är problemet. Syftet är att bekräfta att samhället är ojämställt. Men jag vill prata om våldtäkt på ett annat sätt.
Du skiljer mellan våldtäkt och andra våldshandlingar, som att bli nedslagen i kön till korvkiosken. Varför?
– Feminister argumenterade på 1970-talet mot att mannen våldtar för att han är kåt. Den drabbade kvinnan har inte hetsat honom över gränsen. Det fungerar inte så, för drivkraften är makt och dominans. Det handlar inte om sex, utan om våld. Och vilket samhälle vill inte stävja våld?
Katrine Kielos har dykt ned bland teorier och tänkare (för den som har luckor i sin feministiska allmänbildning blir Våldtäkt & romantik en intensivkurs). Hon prövar idéer, tänjer slutsatser så långt det går, håller med, håller inte med, ställer individ mot samhälle, samhälle mot individ, och kanske måste kartan med jämna mellanrum ritas om. Trots allt förändras ständigt den politiska geografin, som hon uttrycker det.
– Jag är intresserad av effekterna våldtäkt får på en kvinna, det är annorlunda än för ett våldsoffer. Som att hon skuldbelägger sig själv, att upplevelsen tar över hela hennes kropp, att hon får sexuella problem. Det måste tas på allvar! Det är något särskilt att bli attackerad genom våldtäktsmannens sexualitet. Jag säger inte att våldtäkt är sex, men våldtäkt är sexuellt våld. Valet av vapen är signifikativt.
För några veckor sedan kom en rapport från Amnesty som visade att förbluffande många, speciellt unga, anser att en våldtagen kvinna har ett ansvar i det hon utsatts för…
– En av huvudpoängerna med min bok är att våldtagnas skuldkänslor hänger ihop med den ständiga rädslan, att de har fått höra att en kvinna inte ska gå genom mörka parker eller åka svarttaxi. Det skapar en bild av att hon är ansvarig för att skydda sig, och av att den som struntar i detta eller glömmer eller är berusad signalerar: ”Hej, kom och våldta mig!” Jag vet hur jag själv reagerar när jag läser om en våldtäkt. Hon måste ha gjort fel. Skuldkänslorna och -beläggandet hänger samman med den rädsla som samhället uppmuntrar, att kvinnan skulle vara något skört och våldtäktsbart.


Bild Terese Andrén

Genom boken löper en berättelse om våldtäkt, från före via under till efter. Den är skriven i jag-form, till exempel: ”Jag är torr och dessutom så chockad av den senaste halvtimmens händelser att musklerna i vaginan har dragit ihop sig. De har rentav rullat ihop sig håller nu om varandra. Skräckslagna. Skakande.” De här partierna är isande obehagliga. Men självbiografiska? Nej, säger Katrine Kielos.
– Att jag valt den formen hör till det politiska projektet, jag vill skapa identifikation.
Är det verkligen okej att en författare klär teoretiska resonemang i fiktion? Där en kritiker hittar en objektiv knytnäve i solar plexus på könsmaktsordningen, hittar en annan ett snyltande falsarium.
– Min syn på att skriva essä, för det här är ingen vetenskaplig bok, är att man får använda alla tillgängliga litterära medel för att lyfta ett ämne.
Tanken med jag-form är att det kunde ha varit jag, och det kunde ha varit läsaren. All solidaritet handlar någonstans om att känna igen sig själv i andra.

Rädslan. Hur märker hon av den? Rädslan för våldtäkt, rädslan för att inte kunna skydda sig. Katrine Kielos säger att hon ständigt blir påmind, att hon förväntas relatera till att hotet finns. Men begränsning kan bytas mot befrielse.
– De som ogillar feminism brukar hävda att den gör kvinnor till offer, men jag förstår inte hur de tänker. Att peka på strukturfel är att erbjuda alternativ. Det är det som är befrielse. Vi kan genomskåda systemet och skapa handlingsutrymme.
– För mig handlar att vara vänster och progressiv om hopp, om att mycket av det som är åt helvete inte är naturbestämt. Våldtäkt är ett svårt problem, men vi kan avskaffa det! Det finns enorma möjligheter om man inser att våldtäkt är kulturellt skapat och att vi alla är emot det. Då kan vi sätta upp ett politiskt mål. Varför inte införa en nollvision mot våldtäkt?

Andreas Gustavsson

Fakta | Katrine Kielos
Ålder: 24
Bor: Stockholm
Gör: Vikarierar som chefredaktör för Dagens Arena, frilanskribent för bland andra Expressens kultursida, Frihet och Fokus.