Medieupproret kommer

Medieupproret startar i Frankrike och svenskarna kommer sedan att haka på, förutspår Maria-Pia Boëthius i veckans krönika. För svenskarnas missnöje mot medierna och ägarnas monopol har vaknat. På allvar.  

Bonniers mediekonglomerat i Sverige är ungefär lika stort som Berlusconis Mediaset i Italien och Rupert Murdochs News Corporation i Storbritannien i förhållande till folkmängden. Skillnaden är att här förs knappast någon debatt om Bonniers ägardominans eller mediestyrningen av det offentliga samtalet. När det gäller media skulle jag tro att vi har västvärldens fegaste opinionsbildare, om man räknar bort de fria vänstertidningarna. Men även där finns många skribenter som också skriver hos Bonniers och därför tycks hålla låg profil i mediefrågor. För att inte tala om de svenska medieprofessorerna vars främsta karriärmål är att få in sina, inte sällan grumliga, tankar på DN Debatt.
Stackars folk! Man måste ju tänka att eftersom inga alarmklockor dånar är väl allt som det ska? Fast jag har märkt att missnöjet med mediesituationen i Sverige håller på att vakna. På allvar.
Nu har det visat sig att det var Bonniers som skrev till EU och klagade på presstödet i Sverige, som ”snedvrider” konkurrensen. Det är som om vi flyttat rakt in i Orwells framtidsdystopi ”1984” där man på Sanningsministeriets fasad kan läsa:
Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Alltså: Det mediekonglomerat som bidrar till att göra Sverige till ett medialt u-land på grund av sin snedvridande dominans skriver till EU och klagar på de futtiga små pengar, som folket skattevägen lägger på att något lite mildra mediekoncentrationen.
Det finns mycket att säga om hur presstödet borde läggas upp – och ökas – men någon sådan förutsättningslös debatt går inte att föra i Sverige. Gissa varför? På grund av mediekoncentrationen. Ännu vågar högeralliansen inte gå hela vägen och lägga ner presstödet. De tar det stegvis. Men i förlängningen kan man se EU-lagar som säger att det är förbjudet för allmänheten i EU-länder att förorda och använda skatten till presstöd eftersom det snedvrider konkurrensen. Medan EU alltså inte lyfter ett finger för att motverka Murdochs, Berlusconis eller Bonniers sanslösa mediemonopol. Det är sällan jag saknar ord, men när skammen går på torra land och orättfärdigheten ökar till orkanstyrka och svenska opinionsbildare saknar all slags civilkurage, var finns då orden? Kanske hos Lars Norén? I sin omskakande dagbok skriver han: ”(Journalisterna) lever som fångar i sin egen beskrivning. Men framför allt är de en del och en konsekvens av kapitalismen. Hur skulle de kunna förfoga över redskap för att skildra ifrågasättanden och motstånd mot det som de själva representerar?” Eller: ” Eftersom de som arbetar på tidningar är så många och begår sina brott samtidigt är ingen riktigt skyldig.”

I Frankrike har ett prestigefyllt mätinstitut meddelat att ”högerns plats i franska medier ökat med 200 procent på ett år”. Jag skulle tro att ungefär samma sak skett i Sverige med hjälp av Bonniers, Stenbeck, Schipsted, Ander och Hjörne och så vidare. och ett stackars public service, som vacklar omkring i högermediernas nyhetsvärdering. Här har emellertid ingen mätt högerdominansen; och jag kan inte ens komma på något institut jag skulle lita på. I Frankrike konstaterar man att vänstern helt enkelt inte får höras i media. Som i Sverige: Majoriteten av folket är emot högeralliansen, men vi får sällan höra vad de är emot; bara läsa opinionssiffror och se staplar, samt läsa kommentarer från tyckare som undrar vad det är för fel på folket.
Jag tycker att vi verkar befinna oss där arbetarrörelsen befann sig typ 1908. De kämpade för införandet av demokrati och allt det demokrati skulle medföra för levandet här i landet. Vi måste kämpa för att berättelsen om världen inte privatiseras; vi måste kämpa för att vi får den information vi behöver för att orientera oss i världen, i Sverige och i demokratin. Eduardo Galeano skriver: : ”När informationen styrs av en handfull jättar kan det bli lika totalitärt som när staten har monopol på området. Vi tvingas sätta likhetstecken mellan yttrandefrihet och fri företagsamhet.”

Vi har att göra med en medievärldens Bermudatriangel: Bonniers skriver till EU och klagar på snedvridning av dominansen, så förmätet att hela världen borde tappa hakan. Istället skickar EU en reprimand till högeralliansen, som börjar peta i presstödet. Jag kan mycket väl tänka mig att strategin planerades på någon god middag, intressenter emellan. Bonnier- EU – högeralliansen. Fixar du det, så fixar vi det!
Jag skulle tro att medieupproret inte börjar här, att det börjar i Frankrike. Men vi brukar vara ganska duktiga att haka på, när det väl händer. Plugga franska!

Maria-Pia Boëthius