När historia blir politik

Regeringen borde inte försöka politisera historieskrivningen, anser Ingemar Norrlid och Jonas Sjölander. Ett exempel är mytbildningen kring Pariskommunen.

På Levande historias hemsida ägnas några rader åt Pariskommunen. Den röda terrorn under belägringen av Paris våren 1871 har tjänat som förebild för senare kommunistiska illdåd, enligt en av medarbetarna vid den borgerliga regeringens upplysningskampanj om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer.
Håkan Blomqvist har redan uppmärksammat det vanskliga i detta sätt att förstå och tolka övergrepp och folkmord begångna i socialistiska stater av olika snitt och i skilda historiska sammanhang. Han har också pekat på den felaktiga dateringen av Pariskommunen på hemsidan. Oavsett om detta beror på slarv eller okunnighet, förstärks intrycket av ytligt utanverk där strukturella förhållanden och kontexter inte tycks intressanta. Därför vill vi påminna om nödvändigheten i att hålla isär de mer politiserade synsätten och historiska kunskaper som är vetenskapligt underbyggda och empiriskt prövade.

Fransk-tyska kriget 1870-1871 slutade med den franska militärmaktens och efter fyra månaders belägring Paris kapitulation. Napoleon III, som efter en statskupp 20 år tidigare hade återupprättat kejsardömet i Frankrike, abdikerade och gick i landsflykt. Istället kröntes Vilhelm I, Preussens kung, till tysk kejsare i spegelsalen i Versailles, av tradition den franska kunga- och regeringsmaktens säte, nu säte för en ny provisorisk republikansk regering. Preliminär fred slöts i februari 1871 och i början av mars tvingades de besegrade, av vinterkyla, hungersblockad och artilleribombardemang uttröttade parisarna bevittna när segrarna paraderade längs Champs-Élysées.
Men i Paris fanns nationalgardet, ett slags medborgarmilis, och en radikaldemokratisk republikansk opposition som ogillade freden och fredsvillkor som stipulerade såväl ett betydande franskt krigsskadestånd som landavträdelser (Alsace-Lorraine).
Inför hotet att regeringen i Versailles skulle låta avväpna milisen och av fruktan både för Tyskland och för en monarkisk restauration revolterade Paris. Striden kom nu att stå mellan den nya regeringen som hade fredsförhandlat med tyskarna och Pariskommunen. Paris blev återigen en belägrad stad.

I Folke Isakssons 72 dagar i Paris finns en bild på tolv arkebuserade kommunarder i en massgrav innan skovlarna skyfflar jorden över deras ansikten. Det är en bild på tolv av de 20 000 till 30 000 parisare som dödades av regeringstrupperna i den vita terrorn under en enda vecka i slutet på maj 1871 (NE). Bortemot 40 000 fängslades och flera tusen av dessa dömdes och skickades till straffkolonier i Algeriet eller Nya Kaledonien.
Den första Pariskommunen är Paris styrelse från 1789 till 1795 under den stora franska revolutionen. Den andra Pariskommunen hade delvis den första som förebild. Vad ville då kommunarderna med sin kommun?
Enligt definitionen i Diderots Encyclopédie hade ordet två betydelser: dels folket i ett visst samhälle, dels det samfund som dessa människor bildade och samfundets styrande organ. Kommunen betydde folkvälde och direktdemokrati. Men det är också möjligt att tolka Kommunen som en strävan efter att parisarna skulle få styra Paris som en fri kommun i en gemenskap av fria kommuner inom den franska nationen. Paris hade nämligen inte kommunal självbestämmanderätt utan var en del av departementet Seine som styrdes av en prefekt som var direkt underställd inrikesministern.
I 72 dagar under våren 1871 hade en sådan autonom kommun makten i Paris. Vad var då Pariskommunen, förutom att benämningen står för den revolutionära stadsstyrelsen med ungefär 100 medlemmar som utsågs i mars 1871 och som fungerade parallellt med den borgerliga konservativa regeringen, som leddes av Adolf Thiers och var stationerad i Versailles?
Den var i realiteten ett slags antiregering och precis som den första Kommunen hade varit det under perioden 1792–94 var den radikal i proklamationer och praktisk politik; ville förändra samhället i riktning mot ett välfärdssamhälle.

Det som hittills främst har präglat bilden av Pariskommunen har varit de brutala bestraffningarna under den vita terrorn i maj, men också det propagandakrig som bedrevs mot kommunen av regeringen i Versailles, och som blev den direkta anledningen när Marx skrev och bara några dagar efter Kommunens fall offentliggjorde sin alternativa analys. Paris var isolerat och regeringen hade fördelen av att den obehindrat kunde sprida ut rykten om kommunardernas bestialiska framfart i Paris. Det behöver inte döljas att avrättningar och mord ägde rum i Paris.
Sammanlagt mördades troligtvis ett hundratal människor inne i Paris, bland dem ärkebiskopen och ett par generaler och ett antal soldater, men också vanliga parisare som betraktades som femtekolonnare av ett eller annat skäl. Det handlade inte om många om man jämför med vad som skulle komma när Kommunen föll, och det är inte heller troligt att avrättningarna alltid var sanktionerade av kommunen.
Den vita terrorn i samband med Pariskommunens fall var i alla händelser mer omfattande. Antalet offer översteg hundrafalt de lynchningar som Kommunens anhängare gjorde sig skyldiga till. Även om kommunarderna hade önskat och avsett det kunde de med sina begränsade resurser naturligtvis inte tävla med Versaillesregeringen och den välutrustade armé som regeringen kunde mobilisera. Propagandan bidrog förmodligen till att hämnden blev så blodig när regeringstrupperna krossade kommunen. Soldaterna hade matats med skräckscenerna från Paris och de betraktade förefaller det ofta kommunarderna som monster.

Faktum är att Pariskommunen trots att den existerade under en så kort tid hann skissa på ett välfärdsamhälle och till och med genomförde en del reformer under våren 1871. Och det handlade då om reformer av det slag som först har genomförts under tiden efter andra världskriget i Frankrike, eller fortfarande inte har genomförts, som till exempel:

– Fri skolundervisning
– Maximihyror
– Förbud mot nattarbete
– Skilsmässa mellan kyrka och stat

Flera andra reformer planerades. Dagen innan Versaillestrupperna gick in i Paris diskuterades till exempel formerna för en pensionskassa för kommunens tjänstemän. Allt detta skulle ske inom ramen för det borgerliga samhället. Trots att många av kommunarderna var socialister handlade det aldrig om att skapa ett nytt produktionssätt och att ersätta kapitalismen med socialismen. Det fanns inte på dagordningen. Mytbildningen om kommunen skulle senare hävda motsatsen – inte minst i Sovjetunionen spreds en sådan myt om kommunen.

Mytologisering av historien är ett vanligt sätt att göra politiska vinster i samtiden; precis som det är vanligt att segrarna lägger historien till rätta för att de själva ska framstå i en positiv dager. En av de viktigare uppgifterna för historikern är att ge röst åt förlorarna i historien – och detta måste gälla för såväl kommunarderna i Paris, och grekiska partisaner som hamnande i sibiriska fångläger efter andra världskriget, som för de Palestinier vilka har levt sina liv i flyktingläger sedan de drevs bort av den israeliska armén 1948.
Pariskommunen hade alltså sin bakgrund i det fransk-tyska kriget som bröt ut sommaren 1870 och som ledde till det andra kejsardömets fall och till den tredje republiken redan i september. Paris belägrades av Preussen under vintern och till slut fick Frankrike gå med på en förödmjukande fred i slutet av februari när det tyska kejsardömet utropades i spegelsalen i Versailles.
De radikala parisarnas resning var en spontan aktion som ledde till ett inbördeskrig. Pariskommunen var inte ett socialistiskt revolutionsförsök, som den har uppfattats i mytbildningen, utan två andra saker: En revolt av de patriotiska och radikaldemokratiska småborgarna, de intellektuella och arbetarna, som tillsammans med nationalgardet vägrade att låta sig avväpnas efter fredsuppgörelsen. Även i andra städer gjordes det försök till resningar – till exempel i Lyon, Marseille och Toulouse, men de slogs snabbt ner av regeringsstyrkor.
Kommunen var en revolt mot fredsuppgörelsen med det nya kejserliga Tyskland. Men den var också ett försvar av den nya republiken mot den reaktionära delen av borgarklassen och bönderna, som var trötta på krig och var positiva till uppgörelsen med Tyskland. Det handlade alltså om ett Paris och ett radikalt storstadsfrankrike, som led nederlag mot ett borgerligt och konservativt landsbygdsfrankrike.
I Frankrikes storstäder fanns, som det genom historien har brukat vara i storstäder, idéerna och radikalismen; arbetarrörelsen var stark men de självägande bönderna i allians med den konservativa borgarklassen var starkare. Efter Kommunen förlorade den internationella arbetarrörelsen i kraft, eftersom den franska sektionen som hade varit en av de mest tongivande i den första Internationalen gick förlorad då många av ledargestalterna avrättades eller fängslades.

Levande historia försöker att dra idémässiga linjer från det som beskrivs som Pariskommunens terror, till Marx och Lenin. Den logiska fortsättningen blir följaktligen att låta linjerna löpa vidare över kulturrevolutionen i Kina, Pol Pot och Röda Khmererna i Kambodja, för att på så vis styrka tesen om socialismens terroristiska anatomi.
Det är riktigt att Marx, Engels och Lenin vid olika tidpunkter och i skilda historiska sammanhang fann anledning att uttala sig om Pariskommunen, den kommun som hade framträtt i realitet och retorik under ett par korta vårmånader 1871. Kommunen skildrades som substitut för en demolerad borgerlig statsmakt och förvaltningsapparat: En arbetarklassens regering enligt Marx, när Kommunen just hade krossats; den till sist upptäckta formen för proletariatets diktatur enligt Engels; Kommunstaten, ett för en tid lyckosamt försök att undanröja bourgeoisiens statsmaskineri, enligt Lenin på tröskeln till oktoberrevolutionen 1917. I progression tre myter om Pariskommunen.
Så gör alltså Levande historia idag bruk av dessa myter om Pariskommunen, dock inte i syfte att hylla Kommunen utan för att utmåla den som startpunkt och som modell för terror och folkmord i kommunistiska regimer under 1900-talet.
Paradoxalt nog anknyter analysen till såväl den marxinspirerade myten om Pariskommunen, som den borgerliga motpropagandan när den vill karaktärisera och värdera Pariskommunen, men också i syfte att förklara terrorn mot befolkningarna i vissa socialistiska stater.
Frågan som inställer sig är i vilken utsträckning den konservativa Versaillesregeringens agerande i enlighet med logiken hos Levande historia kan sägas ha utgjort förebild och inspirationskälla för senare interventioner, folkmord och övergrepp genomförda av västliga imperialistiska stormakter.
Listan skulle kunna göras mycket lång, men det kan räcka med några exempel som uppvisar stora likheter med regeringen Thiers hantering av kommunarderna i Paris:

– Utrotningskriget mot Hereros i Tyska Sydvästafrika (Namibia) kring sekelskiftet 1900.
– Det amerikanska angreppet mot Filippinerna efter spansk-amerikanska kriget då hundratusentals självständighetstörstande och upproriska filippiner dödades av amerikanska styrkor.
– Västmakternas intervention och den vita terrorn efter Ryska revolutionen.
– Koreakriget.
– Den USA-stödda militärkuppen i Guatemala 1954 och en rad andra USA-stödda kupper och interventioner under 1950- och 60-talen.
– Folkmordet på Östtimor.
– Vietnamkriget.
– Chile, Nicaragua, El Salvador under 1970- och 1980-talen.

Slutligen går det inte att undvika att associera till dagens USA-ledda krig mot terrorismen där tortyr används och basala rättsprinciper sätts åt sidan helt oförblommerat, och där propagandakriget har tagit sig skamlösa proportioner.
Det är ytterst tveksamt om George W Bush överhuvudtaget har hört talas om Pariskommunen, men tillvägagångssätten och argumentationen för rensningen av Irak påminner om regeringstruppernas rensning av Paris 1871 och propagandakrigföringen som föregick interventionen av staden. I Irak har det dock skett i mycket större skala. Antalet offer når där upp till sexsiffriga tal, och propagandamaskineriet är av ett helt annat slag än under Pariskommunens dagar.
Det är trist att regeringen inte kan avhålla sig från att försöka politisera historieundervisningen i den svenska skolan, och det är sorgligt att historiker lånar sig till sådana uppdrag.

Ingemar Norrlid & Jonas Sjölander, historiker och undertecknare av akademikeruppropet mot statlig kampanjhistoria