ETC granskar Borgs Budget

Finansminister Anders Borg presenterade förra veckan en märklig budget. På ytan innehöll den ingenting. Varken stora reformer, skatteförslag eller förändringar. Lyssnade man på honom lät det som om all politik bordlagts till hösten – men det är i själva verket en budget som har tre huvudingredienser.
Arbetslösheten ska behållas på hög nivå.
Skola och trygghet ska få mindre pengar.
Klimatpolitiken ska INTE genomföras.
Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren specialgranskar vårbudgeten.

En statsbudget handlar alltid om stora summor. Miljarder hit och miljarder dit. Det kan vara svårt att förstå betydelsen av olika beräkningar. Anders Borgs budget är en enda lång genomgång av siffror, utan egentlig förklaring eller motivering av de förändringar han räknar på. Bara då och då lyser en verklig ideologisk åsikt fram.
Vi har hittat några centrala punkter.
Först, vem ska få vad i framtiden.
Regeringens budget räknar med en enorm satsning på privatkonsumtion. Det är den grundläggande politiska idén. Vi ska satsa mer på privata lösningar och mindre på gemensamma.
I grunden betyder det att den del i samhället (cirka en tredjedel) som har det bäst kommer att få det mycket bättre än den tredjedel som idag har mer nytta av gemensamma satsningar.
Men det betyder också att klyftan mellan människor kommer att växa. Offentlig sektor har vi för att minska skillnader i samhället. Men så här ser budgetens resultat ut:

Diagram 1. Ökning av privat och offentlig konsumtion 2007-2011

Källa: prop. 2007/08:1 bilaga 2, Svensk ekonomi, sid 28, prop. 2007/08:100, sid 85

I pengar ska den privata konsumtionen höjas med 226 miljarder! Den gemensamma offentliga konsumtion ska bara bli 7 miljarder dyrare.
Det betyder i praktiken nedskärningar.

Stora skattesänkningar
En av orsakerna till den ökade privata konsumtionen är att regeringen planerar stora skattesänkningar. De här kommer att ge betydligt mer pengar till dem som redan har höga inkomster; även om man talar om ”låginkomsttagare” så ger varje skattesänkning i praktiken alltid mer i plånboken till de rika.
(Förra året fick höginkomsttagaren 560 kronor och låginkomsttagaren runt 200 i månaden. Trots att alla borgerliga tidningar talade om ”satsning på låginkomsttagare”.)
Men exakt VILKA skattesänkningar är höljt i dunkel. Att det handlar om stora pengar kan man dock se. Räknat som del av BNP ska skatterna sänkas från 49,1 procent, då Borg blev finansminister 2006, till 46,4 procent år 2011.
Det betyder totalt att den gemensamma sektorn går miste om 357 miljarder kronor på fem år.
Skatteinkomsternas del av vår produktion minskar kraftigt.
Det är alltså inte brist på pengar som gör att regeringen inte åtgärdar klyftan mellan fattiga och rika eller satsar på att motverka arbetslösheten.
Det är helt enkelt så att man inte vill:

Diagram 2.

Källa: prop. 2007/08:100, sid 105f, KI, Analysunderlag, mars 2008




Mindre till skolan
Vi kan ta ett enkelt exempel. Den borgerliga regeringens största profilfråga har varit skolan. Man vill satsa på kunskap och utbildning och minska ”flum”. Men kunskap och utbildning kostar stora pengar – oberoende av hur man ser på betyg eller pedagogiken. Friskolor eller kommunala skolor… Skillnaden är viktig ideologiskt men ekonomiskt kostar bägge varianter hur som helst mycket pengar.
Enda sättet att förbättra utbildning är att satsa på den. På lärare, på tid, på läromedel, på stöd.
Just därför blir det så absurt att vi i en period av tillväxt ska satsa MINDRE på skolan.
Se storleken på utbildning och universitetsforskning i förhållande till BNP:

Diagram 3.

Källa: prop. 2007/08:100, Bilaga 3. Analys av utgiftsutvecklingen 2000-2011, sid 6

Diagrammet rimmar också illa med den borgerliga regeringes ständiga tal om att ny forskning och kreativa, nya idéer ska rädda klimatet. Hur får vi ny, spännande forskning om vi inte satsar på den nu när vi verkligen har råd med det?

Arbetslösheten fortsatt hög
Anders Borg är medveten om att Sverige är en del i en internationell ekonomi. Han räknar med minskad tillväxt och – trots allt tal om att bryta utanförskapet – med en fortsatt rekordhög arbetslöshet.
Så här hög arbetslöshet har Sverige aldrig haft i en högkonjunktur förut!
Antalet långtidsarbetslösa är lika många som förut, antalet med tillfälliga jobb detsamma. I Anders Borgs prognoser ska vi nästa år ha 6,1 procent arbetslösa (enligt ILO:s definition – som regeringen använder i budgeten). I praktiken betyder det att finansministern gett upp varje försök att minska arbetslösheten. Och det är kanske inte så underligt. Det man gjort (sänkta ersättningar och höjda a-kasseavgifter) har helt enkelt inte fungerat.
Men hur minskar man då arbetslösheten om man samtidigt inte vill satsa på offentliga investeringar eller utbildning och tror på lägre tillväxt?
Borg har inget svar.
Därför blir arbetslösheten fortsatt hög.
Trygghet – en fråga om miljarder
En märklig idé bland borgerliga debattörer är att man ofta säger att trygghet och utjämning i ett samhälle inte ”löses genom att skicka ut mer pengar”. I alla andra sammanhang anser ju borgare att mer pengar är ENDA sättet att skapa utveckling. Mer pengar till företag, mer vinster, mer utdelning, mer privata investeringar… Ingen borgerlig ideolog har någonsin föreslagit att mindre pengar till företagen skulle ge mer incitament och kreativitet för utvecklingen i samhället.
Men när det gäller vår gemensamma trygghet diskuterar man faktiskt så.
BNP i Sverige kommer, enligt Anders Borg, att stiga till nära 3 700 miljarder kronor om tre år. En enorm resurs som rätt fördelad kan ge oss ett starkare samhälle. Men Borgs budget handlar om att allt mindre av BNP ska gå till trygghet.
Så här ser det ut område för område:



Det här betyder att vår gemensamma satsning på trygghet – trots en kraftig ökning av vår BNP – ska MINSKA, från 386 miljarder 2006 till 382 miljarder 2011!
Eftersom arbetslösheten ska vara fortsatt hög, enligt Borg, så betyder det här helt enkelt fortsatt utslagning av en stor del av befolkningen. ”Bekämpning av utanförskapet” betyder i praktiken ”mindre andel till sjuka och arbetslösa”, inget annat.
Att just sjuka och handikappade får absolut minst del av tillväxtens ökning är slående. Här minskar samhällets insatser med en hel procent av BNP, det vill säga 40 miljarder mindre, jämfört med den andel vi orkade med 2006.
Varför vi ska orka med mindre stöd till sjuka och handikappade när vi blivit rikare är ärligt talat lite svårt att förstå.
Lägger vi ihop de uteblivna satsningar på trygghet under alliansens regeringsperiod blir siffrorna enorma:

Diagram 4.



Det är ju sällan budgetsiffrorna presenteras så här. Politiker talar alltid om ”satsningar”. Och vi tror heller inte att Borg kommer att gå till val 2010 och berätta att han planerar att minska andelen av BNP som går till trygghet med över 110 miljarder år 2011.
Däremot kommer han att berätta om hur mycket den privata konsumtionen fått öka för de som inte behöver samhällets stöd.

En ideologisk extremism
I budgeten finns som sagt här och var klarspråk, om än skrivet på nationalekonomisk prosa. Men på sidan 175 dyker det här diagrammet upp. Det är lite svårt att läsa eftersom det blandar två olika storheter, men avsikten är ju tydlig.

Diagram 5. Offentlig sjukvårds- och äldreomsorgskonsumtion samt privat konsumtion; andel av BNP i fasta priser (2006 års priser)

Borg skryter i den förklarande texten över hur mycket mindre sjukvårdens och äldreomsorgens andel av BNP ska bli, jämfört med den privata konsumtionen. Jo, han SKRYTER faktiskt. ”Detta innebär att den framtida tillväxten inte till någon del används till öka den offentliga servicens kvalitet eller omfattning.”
Läs den raden igen.
”Inte till någon del” ska vår ökade BNP användas till att öka vår gemensamma vård eller ens göra det bättre för äldre.
Tror någon att det är så alliansen kommer att presentera sin politik inför nästa val… Den politiker som säger så i ett val kommer att kallas extremist.
Men i budgetsammanhang går det uppenbarligen för sig.

Ett angrepp på klimatpolitiken
Tillsammans är budgeten en fortsatt minskning av offentlig konsumtion och offentliga investeringars andel av BNP. Betydligt större än den Perssons regering gjorde på 2000-talet.
Att de offentliga investeringarna minskar är tydligt (från 3 procent 2007 till 2,5 procent 2011). Men det är också politiskt svårförklarat.

Diagram 6.

Källa: prop. 2007/08:1 bilaga 2, Svensk ekonomi, sid 98, prop. 2007/08:100, Bilaga 1. Tabellsamling, sid 12

För skillnaden mellan förra regeringen och nuvarande är ju att klimatfrågan har slagit igenom inom världspolitiken. Inget är så viktigt som att ”rädda klimatet”, enligt regeringen. Det går inte en enda vecka utan att åtgärder för att rädda klimatet släpps. ”Satsningar” på Östersjön eller ”forskning” eller ”ny teknik”.
Men de satsningarna finns inte i budgeten.
Överhuvudtaget är det omöjligt att få ihop en stor politisk satsning på att minska utsläppen med 30 procent (som regeringen utlovat) om man inte samtidigt räknar på vad den offentliga sektorn ska satsa.
Det gör inte Borg.
Hans budget saknar klimatpolitiska satsningar överhuvudtaget – utom på en punkt. Regeringen ska MINSKA satsningen på järnvägar och ÖKA satsningen på vägar. (Pengar flyttas från Banverket till Vägverket!)
Alltså tvärtemot den klimatpolitik man säger sig stå för.
Ett annat sätt att se att Borg faktiskt har en helt annan klimatpolitik än den regeringen pratar om är att studera skatteintäkterna.
Borg räknar kallt med att koldioxidskatten på olja och bensin ska ge minst LIKA STORA INKOMSTER 2011 som 2007. Det betyder att varken bensin- eller oljesamhället minskar eftersom regeringen inte har förslag på skattehöjningar för att förklara de fortsatt höga inkomsterna från bensinskatt.
Läser man regeringens vårbudget får man klart för sig att hela klimatpolitiken handlar om att ANDRA ska göra något. Den offentliga sektorn ska inte satsa något. Den ska tvärtom satsa på minskade skatter, vilket höjer privat konsumtion, men också höjer växthusgaserna i världen.
Det GÅR INTE att öka bilresandet, vägbyggena och privatkonsumtionen och samtidigt minska utsläppen.
Inte på kort sikt och troligen inte på längre heller.
Det vi vet är att vi – genom offentliga investeringar – kraftigt kan minska växthusgaserna. Men Borg visar att han är emot en sådan politik.
Klimatfrågan ska någon annan lösa.

Visst har vi råd!
Det mest fantastiska med Borgs budget är att den samtidigt visar vilka ofantliga rikedomar vi har som vi redan idag kan använda för att skapa ett klimatneutralare och rättvisare Sverige. Samtidigt som Mats Odell på näringsdepartmenetet talar om att ”betala statsskulden” visar Borg vilka enorma överskott man har.
Så här ser den svenska offentliga förmögenheten ut (och då har Borg räknat bort hus, vägar och andra fasta värden). På budgetsvenska kallas det här ”nettoskuld” med ett minustecken framför, men inte ens det kan i längden dölja vilka enorma pengar Anders Borg idag har som överskott.
I år har den offentliga sektorn 726 miljarder som man inte använder.
År 2011 över 1 085 miljarder!
Följande visar utvecklingen:

Diagram 7.

Källa: prop. 2007/08:1 bilaga 2, Svensk ekonomi, sid 98, prop. 2007/08:100, Bilaga 1. Tabellsamling, sid 12



I längden är det omöjligt för en stat att samla på sig så stora överskott som inte används. Pengarna skickas idag ut på finansmarknaden (via våra fonder), de används i olika finansiella spekulationsprojekt (riskkapitalbolag och valutaspekulation), och varje företag Mats Odell säljer ut gör att överskottet ökar.
Mängden pengar som inte används blir orimligt stor.
Borgerlig skattekverulans kommer därför att ta ny fart.
Varför i all världen betala skatter som inte går till annat än offentliga finansplaceringar?
Det här kommer även Borg att lyssna till. I höstbudgeten kommer skattesänkningar att presenteras, men de fortsatta överskotten gör att vi redan nu kan se vad 2010 års val kommer att handla om: En gigantisk skattesänkning för att försöka behålla makten.
För en socialdemokrati och vänster är det här en viktig läxa. Att bygga upp överskott som inte används till gemensamma investeringar gör borgarna starka.
Men det finns ju också positiva saker.
De stora överskotten gör det möjligt att snabbt föreslå en politik med utjämning och stora satsningar mot klimathotet som folk verkligen vill se.
Vi har aldrig varit så rika som nu.
Borgarnas idé är att överföra den rikedomen till dem som redan har det bra. Socialisters idé måste vara att använda pengarna, till det gemensamma.
Till att rädda världen.

Johan Ehrenberg & Sten Ljunggren