Finns blågul grön design?

Amerikanska designers hjälper i en nybildad organisation varandra att se och åtgärda miljöproblem. Sverige, då? Visst händer det saker! Även om fega företag, rutinbundna beställare och snåla konsumenter drar benen efter sig.


Paper bag #2 från 2008, design Maja Gunn. Bild Göran Schmidt, Livrustkammaren

En dag i vintras, 10 000 meter över marken. Valerie Casey tittar ut genom flygplansfönstret. Något känns fel. Hon tänker att hon gör sin tredje längre flygresa på en månad. Hon tänker på det möte hon nyss haft, där hon försökt sälja in en ny lösning till en stor budfirma. Hon tänker på uppdraget dessförinnan, att optimera engångsblöjors funktion.
– Jag visste att de här båda företagen lämnade en hel del att önska vad gäller miljövändlighet, men jag märkte hur dåligt utrustad jag var att diskutera alternativ med dem, säger Valerie Casey idag, några månader senare.
Hon berättar att hon, med 15 års designerfarenhet, ville lära sig mer. På planet skrev hon en skiss till ett slags Kyotoprotokoll för branschen. Det har sedan dess döpts om – The Designers Accord – och tusentals designers har redan anmält sitt intresse av att verka positivt, såväl miljömässigt och socialt. Inte bara designers är välkomna, utan även konsulter, ingenjörer och skolor – kort sagt alla som utbildar eller kommer i kontakt med designers.
Valerie Casey kallar det en rörelse. Men en förutsättning är att medlemmarna samarbetar, att de delar information. Miljön måste värderas högre än bevakande av marknadsandelar. Företag eller enskilda designers kan börja på en grundnivå, som bland annat inbegriper att starta en miljödialog med samtliga kunder. Den mer avancerade nivån kräver att man är redo att offentliggöra sina kunskaper, tänkbara konkurrensfördelar.
Avsikten är att detta snart ska bli en kvalitetsmärkning, ett slags grönt sigill.


Amazonas, design Eero Koivisto

USA har uppenbarligen medvetna designers. Men här i Sverige, då?
– Insikten har börjat komma om att hållbarheten handlar om hela livscykeln hos en produkt, från vaggan till att produkten faktiskt kan ”komposteras” och bli till något annat, säger Johanna Stål, chefredaktör för tidskriften Camino, som rapporterar om just miljöfrågor.
– Det är uppenbart att miljö- och klimataspekter börjar få fotfäste också bland svenska formgivare, säger Staffan Bengtsson, chefredaktör för den renodlade designtidskriften Form.
Han staplar positiva exempel.
– Stolen Imprint som kom för något år sedan är ett gott exempel på hur återvinningstänkandet kan skapa nya produkter samtidigt som miljön sparas. Också Eero Koivistos lilla bordsserie Amazonas, som presenterades på Stockholms möbelmässa i år, är spännande miljötänk.
Imprint är tillverkad av cellulosafibrer av överskottsvirke som pressats samman med strimlade pet-flaskor som bindemedel. Amazonas är tillverkad i återvinningsbart stål och för varje set som säljs går 90 kronor till att köpa mer skogsareal i Amazonas.
– Samtidigt borde mer kunna göras, tycker Staffan Bengtsson. Det vore ju förbannat tråkigt om klimatsmarta lösningar bara blir trend och försvinner med badvattnet nästa säsong.
Varför går det så trögt?
– Rutiner styr våra liv. Gamla upptrampade stigar mellan beställare och producenter förhindrar nytänkande och förändring. Det är ju ett halvt sekel sedan miljöfrågorna började diskuteras på allvar, men nu kanske allvaret hunnit ifatt oss?

Staffan Bengtsson poängterar konsumentens ansvar, särskilt då hos den som konsumerar så mycket att den är att betrakta som en beställare – en maktfaktor. Med möjlighet att påverka hur produkten designas och tillverkas.
– Det brukar sägas att stat och kommun och landsting varje år gör upphandlingar för 400 miljarder. De måste börja kräva mer av producenterna men också bli medvetna om att god miljö kostar. Jag är förvånad över att Sverige inte har fler byråer/kontor som ägnar sig åt att lotsa beställare rätt i miljöfrågorna. Många beställare vet helt enkelt inte hur man hanterar frågorna, var de goda lösningarna gömmer sig.
Företag lider av samma bristsjukdom, konstaterar Johanna Stål. De vågar inte, vill inte, eller vet inte hur.
– Många designers är oerhört medvetna, men deras kunskap uppskattas inte. Företagen är rädda för att vara alltför nyskapande, vilket ofta resulterar i greenwashing, att de tar en gammal produkt och gör den bara ”lite bättre”. Sedan går de ut och marknadsför med stora ord. Kunderna blir lite lurade och förvirrade.
Johanna Stål anser att en bra, grön produkt måste uppfylla alla konsumentbehov.
– Det är väldigt viktigt när man arbetar med design att inte ge avkall på kvalitet och utseende bara för att vara miljövänlig, då kommer aldrig kunden att välja denna produkt ändå. Exempelvis är Camilla Norrback lite av en designdrottning vad gäller att skapa kläder i ekologiska material som samtidigt är superdesignat. När det kommer till energi tycker jag att företaget Parans är oslagbart. De leder in solljus genom fiberoptiska kablar ner i mörka lokaler – så man slipper använda lampor. Det är snygg design, miljövänlighet och hälsoaspekt i ett packe.

Maja Gunn är verksam som designer. Just nu ställer hon ut återvinningsbara väskor – wellpapp med axelband i handstickat pappersgarn, foder av tårtpapper – på Livrustkammaren i Stockholm. Och visst har hon noterat att intresset för grön design har ökat de senaste åren.
– Det ekologiska kan ju också vara ett sätt att addera ett extra värde till en vara, den blir lite lyxigare. En lyx som inte nödvändigtvis syns på utsidan, utan mer handlar om en medvetenhet, en form av kulturellt kapital.
Sitt egen relation till miljön beskriver Maja Gunn om en helhet, utan skott mellan fritid och arbete.
– Det tar sig ju primärt uttryck genom energisparande, att handla ekologisk och vegetarisk mat, eller att cykla och gå istället för att åka bil. Hur mina kläder produceras är bara en del. Men även om modeindustrin inte är den största miljöpåverkaren så tror jag att modevärldens inställning till ekologi i slutändan kan påverka exempelvis matvanor och transportmedel.
Hon säger att designern har ett stort ansvar för hur produkter kommer till, även om möjligheterna att påverka varierar.
– När jag producerar kollektioner under mitt eget namn görs det i små kvantiteter, ofta bara enstaka plagg och jag kan välja material och produktionssätt som är miljövänliga. När jag har varit anställd eller jobbat mot uppdragsgivare har det ibland varit mycket svårare att påverka, det är sådan stor process, ett helt maskineri.
Vad ser du för andra hinder som står i vägen för en grönare design- och företagskultur?
– Det är ju aldrig någon som är öppet negativ till miljövänliga produkter. Däremot tror jag att folk, speciellt i Sverige, har en gräns för hur mycket man vill spendera på kläder och mode. Man är van att kunna handla billigt på H&M, vilket kan vara ett problem för alla som arbetar med mindre upplagor som ofta blir dyrare. Sedan producerar ju även kedjor som H&M kläder av ekologisk bomull, men det är ju bara en bråkdel av den totala produktionen. Många företag skulle kunna göra mycket mer, inte bara vad gäller materialval, utan också se över hur man bearbetar materialen. Till exempelvis strunta i miljöfarliga blekningar på jeans.

Andreas Gustavsson