Sjuksköterskorna har fått nog

Mitt under brinnande avtalsrörelse har två sjuksköterskor, Fatma Aslan och Rolf Forslund, startat ett löneuppror. De känner sig svikna av både arbetsgivare och fackförbund. Höjs inte lönerna rejält säger de upp sig sista april. Tusentals kollegor har redan skrivit under på detta.

Fatma Aslan och Rolf Forslund, båda sjuksköterskor på Centrallasarettets lungklinik i Västerås, fick nog av att ständigt bli tagna för givna och möta föreställningen att lönen inte är så mycket att orda om; den som tar hand om människor hälsa gör det mest utifrån ett kall.
De har därför startat en namninsamling – löneuppror 2008 – på nätet, med egenskrivet manifest:
”Vi inom vården (sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor etc) är nu så innerligt trötta på att ständigt utnyttjas av våra arbetsgivare – som om vi vore ideellt arbetande änglar, som ständigt kan tillkallas och förväntas ställa upp på vad som helst utan rimlig ersättning.”
– Arbetsgivaren spelar på vad vi känner för patienterna, de har lastat över allt ansvar på oss, säger en mycket arg och besviken Fatma Aslan till ETC.
Manifestet beskriver hur det är att arbeta i en ”otroligt stressig miljö”, där nedskärningar drabbar såväl personal som patienter och deras anhöriga.
– Herregud, vi har tre-fyra överbeläggningar varje dag, det ligger patienter till och med i dagrummet, säger Aslan.

Ett redan tungt yrke har blivit ännu tyngre. Men lönekuvertet väger nästan lika lätt som tidigare.
”Hur går det logiskt eller moraliskt att försvara att sjuksköterskorna på centrallasarettet i Västerås har erbjudits tre procent i löneförhöjning, samtidigt som en landstingsdirektör fått en 50-procentig löneförhöjning?” står det i manifestet som sprids mitt under brinnande avtalsrörelse.
– När våra löner hamnar på bordet blir det alltid tal om sparbeting. Vissa borde skämmas! säger Aslan, som tycker att både Vårdförbundet – där hon själv är medlem – och arbetsgivarparten Sveriges kommuner och landsting (SKL) sviker sjuksköterskorna.
Själv tjänar hon idag, efter tre års högskolestudier, 18 800 kronor. Ingångslönen var 18 300 kronor, så under sina tre år som verksam sjuksköterska har hon ökat sin lön med 500 kronor i månaden.
– Jag har tappat hoppet om Vårdförbundet, som har svikit oss totalt i det här. De är för klena. Det stinker misslyckande.

På vissa av Centrallasarettets avdelningar har en majoritet av de anställda undertecknat upproret, som nu sprider sig över landet, inte bara till andra inom vården, utan även till en bekymrad allmänhet.
Drygt 14 000 personer har (17 mars) gett upproret sitt stöd.
”Nu får det vara nog. Vi är trötta på att lyssna på politikernas tomma ord. Vi är trötta på att vara snälla. Nu är det hög tid att både vår regering och Sveriges kommuner och landsting lyssnar på oss… Nu tänker vi agera genom att säga upp oss om vi inte tas på allvar… Tålamodet är slut. Stridsviljan är maximal”, dundrar manifestet.
Tre minimikrav presenteras. De gäller för Västmanland, men Aslan och Forslund anser att Vårdförbundet borde arbeta för att genomdriva dem i hela landet.
Det första är att ingångslönen ska höjas, från 18 000 kronor till 23 000 kronor. Annars tror upprorsmakarna att de som nu funderar på att ge sig in i ett vårdyrke hellre kommer att söka sig utomlands, där de får bättre betalt.
Det andra är att redan verksamma ska kompenseras för att löneutvecklingen varit trög, och det med 5 000 kronor extra i månaden.
Det tredje är att den årliga löneökningen måste ligga över fem procent.
”Detta är regeringens, landstingens och kommunernas sista chans att stoppa vad som kommer att kunna bli en landsomfattande personalkris inför sommaren”, skriver Aslan och Forslund – för att avsluta:
”Vårt budskap är entydigt: Lyssna nu eller ta konsekvenserna!”

Aslan poängterar att upprorets syfte inte är att ställa olika vårdgrupper mot varandra. Snarare är det att den som ansvarar för andra människor liv inte kan förväntas nöja sig med berömmande ord. Det måste till mer handfast uppvärdering av yrket. Lönerna måste öka.
– Men det handlar egentligen inte om pengar. Utan om respekt. Jag vägrar arbeta dag och natt för att sedan förväntas känna mig tacksam. Som om det vore fult att vilja ha en skälig lön. Det är 2008! Hallå!
Menar du allvar med att säga upp dig sista april om ni inte får igenom kraven?
– Ja, jag har redan börjat leta alternativ utanför vården. 20 andra på min avdelning gör likadant.

Andreas Gustavsson