Det andra Serbien

Ambassader som brinner, en språngmarsch in i nationalismens obehagliga återvändsgränd. Serbien av idag? Ja, delvis. Men det finns andra röster. Röster som västmedierna ständigt glömmer bort. Röster som trots hot och smutskastning vill ha förändring.

– Serberna, det måste vara Europas ondaste folk, sade min kompis kollegor halvt på skämt när hon skulle komma till Belgrad och hälsa på för några år sedan.
Och på kvällen för den stora demonstrationen i Belgrad, torsdagen den 21 februari, zappar jag från de lokala TV-sändningarna till CNN vars textremsor i nederkanten upplyser om ”Serbs angry over Kosovo independence” och att ”Serbs consider Kosovo mythical part of Serbia”. Dagen därpå lyssnar jag på det fantastiskt frispråkiga radioprogrammet Pescanik på radio B92 och hör en röst säga:
– Ingen av oss har sagt till albanerna i Kosovo vad vi behöver säga till dem, nämligen: ”Kära medborgare, det är väldigt svårt för oss, det som vår tidigare regim har gjort mot er.”
En skammens vecka, så beskrev mina vänner i Belgrad det som hände i Serbien efter Kosovos självständighetsdeklaration. Och funderar på vilket land de skulle kunna flytta till. Bara halvt på skämt.


Förra årets 8 mars-firande i Belgrad. Polisen är alltid närvarande när Kvinnor i Svart demonstrerar.

Hur otroligt det än må låta vet majoriteten av de tonåringar som satte eld på ambassader och McDonald’s-restauranger och länsade sportaffärer väldigt lite om Milosevicregimens apartheidliknande politik gentemot kosovoalbanerna. Liksom de är ovetande om hur ironiskt det är när premiärminister Kostunica hänvisar till internationell rätt utan att med ett andetag beröra alla de internationella överenskommelser som Serbien brutit och fortsätter att bryta – allt från 90-talets krigsförbrytelser till landets åtaganden gentemot Haagtribunalen.
Ironiskt är det också att den stora protesten under parollen ”Kosovo är Serbien” kallades för fredlig i medierna när talarna på scenen framför det forna Jugoslaviens parlament spottade ut hat, främst mot USA och EU, men också mot de egna förrädarna, eller ”serbiska möss” som filmregissören Emir Kusturica kallade dem som tycker annorlunda.
Hur fredlig kan Tomislav Nikolic från det ultranationalistiska Serbiska Radikala partiet, protestens huvudperson och landets hjälte dessa dagar, kallas? Han som till vardags sitter i parlamentet iklädd T-shirt med en bild av sin partiledare, tillika krigsförbrytare, som just nu försvarar sig i Haag?
Är man fredlig om man i parlamentet gör reklam för samme partiledares senaste bok, med en titel som kallar en av de främsta människorättsaktivisterna i landet för en ”kroatisk hora”?
Och vikarierande serbisk-ortodoxa patriarken Amfilohije som ledde bönen utanför Sankt Sava-kyrkan representerar en organisation som protesterar mot utlämnandet av krigsförbrytare och anser att man inte kan vara en Riktig Serb om man inte är serbisk-ortodox – allt i patriotismens namn.

Medan de verkliga patrioterna, för att nu ta tillbaka det ordet, förfasas och skäms över sina politikers uttalanden. Som mina vänner från kvinnoorganisationen Sandglass i staden Krusevac, som skickade mig det här mejlet:
”Vi ville skriva till dig och säga att vi de här dagarna inte bara tänker på vad det här betyder för oss utan också hur hemskt det måste kännas för människor från andra länder i Serbien. Vi vill be dig om ursäkt i vårt namn som dina kollegor och vänner, men också som medborgare i Serbien, för varje ögonblick som du dessa dagar har känt dig rädd, ensam och otrygg i Belgrad…”
Kvinnorna i Krusevac, tillsammans med en mängd andra organisationer och individer, har sedan 90-talet utgjort en relativt liten men välformulerad kraft mot historisk glömska och en förljugen nationell konsensus. Med Kvinnor i Svart, Humanitarian Law Center, Serbiska Helsingforskommittén och på senare år också unga och pigga Youth Initiative for Human Rights i spetsen insisterar de på att de brott som begicks i Serbiens namn under 90-talet måste granskas i dagsljus. De menar att utan en gemensam sanningsprocess kan Serbien inte flytta sig många steg mot en demokratisk rättsstat, eller ens mot ett samhälle där kids inte får ledigt från skolan för att vandalisera Kroatiens ambassad. Dessa kvinnor (främst) driver en extrem (och ”opatriotisk”) linje i Serbien och är därför oerhört beroende av stöd från omvärlden.

Det har funnits och finns helt andra bilder att visa från Serbien. Som när kvinnor i Kosovo och Serbien bildade Women’s Peace Coalition för två år sedan. På deras första möte bad kvinnorna från Serbien om förlåtelse för de brott som begåtts mot den kosovoalbanska befolkningen av den serbiska regimen, och uttalade sitt stöd för människor i Kosovos rätt till självbestämmande. I serbisk media kallades de landsförrädare.
Och sedan Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari har Kvinnor i Svart tvingats stänga sitt kontor och flytta på de volontärer som i vanliga fall sover i ett rum bakom köket. Dessutom har i princip alla slags samlingar och protester förbjudits av inrikesministeriet, till exempel den gatuföreställning och fredsmarsch som Kvinnor i Svart och andra kvinnoorganisationer hade planerat för den internationella kvinnodagen.
Så var Belgrad kanske den enda huvudstad i Europa där 8 mars inte tilläts uppmärksammas på gatorna, utan istället inne på kulturcentret Rex, med massor av poliser utanför.
Likaså har alla initiativ av ungdomsrörelsen Evropa nema alternativu (Det finns inget alternativ till Europa) antingen stoppats av polisen eller skett under massiv polisbevakning.
Det är alltså så farligt att vara för Europa (utan att i samma andetag nämna Kosovo), eller kvinnors rättigheter för den delen, i Serbien idag att det bara kan sägas offentligt under polisskydd.


“Kosovo är…A) Serbien, B) självständigt, C) mindre än självständigt, D) mer än autonomt”. Det skämtas friskt med Kostunica. Exempel på bilder som skickats runt senaste veckorna.

Det är också Europafrågan snarare än Kosovofrågan som splittrat regeringen och lett till att landet nu går mot ännu ett ödesval, för vilken gång i ordningen är det knappt någon som orkar räkna ut.
Efter tre veckors svallande känslor och uppdelning i patrioter och förrädare brakade till slut koalitionsregeringen ihop och det blir nyval den 11 maj.
Eftersom så gott som alla partier säger sig vilja se ett Serbien med Kosovo i Europa (ordföljden är dock viktig; några säger först Kosovo sedan Europa, medan andra kan tänka sig EU-närmandet som ett sätt att hantera Kosovofrågan) lär kampanjmakarna få huvudvärk av att tänka ut nya kombinationer av de orden. Och risken är stor att mandatfördelningen blir mer eller mindre densamma som idag. Och allt som hänt under tiden är att landet stått stilla och frustrationen vuxit.

För många representerar Kosovofrågan idag mest ett hinder för att kunna leva ett normalt liv, och en förlängning av Milosevicregimens nationalistiska politik. För dem är det klart och tydligt att Kosovos självständighet är ett faktum och att Serbiens kamp är fåfäng och poänglös. Mina aktivistvänner drömmer om att inte behöva vara politiska aktivister framför allt, utan kunna vila i mer vardagliga problem. Men för de som trots allt bestämt sig för att bo och leva i Serbien, och som vill kunna göra det utan att skämmas, får det som kallas ett normalt liv stå åt sidan för ett politiskt arbete med rätt taskiga odds.
Och i mörkret av allt detta ter sig Sveriges beslut i höstas att minska biståndet till MR- och demokratiorganisationer i Serbien än mer märkligt. Inte bara för att det rent praktiskt ger dessa aktörer minskade möjligheter att behålla lokaler, personal och verksamhet, utan än mer för det politiska budskap det sänder till dem.
Det finns andra röster i Serbien, men medan Kostunica hetsar mot väst förbjuds de att samlas på gatorna, hotas till livet, smutskastas och får sina hem och kontor förstörda.
Och skäms.

Text & Bild Christina Wassholm

Frilansjournalist bosatt i Belgrad. Har tidigare jobbat för Kvinna till Kvinna i Serbien och Montenegro.