Bonnier förtalar sina motståndare

Bonnier heter mediebaronerna i Sverige. De kritiserar monopol – men bygger dem själva. De kritiserar presstödet – men tar själva emot pengar. Och nåde den som vågar opponera sig.

Bonnier heter mediebaronerna i Sverige. De äger den absolut största delen av våra medier, de gjorde en samlad vinst på 2,5 miljarder förra året, de har totalt monopol på filmbranschen i landet, de dominerar TV-branschen och är störst på dagstidningar, tidskrifter och böcker.
I år gjorde TV4 en rekordvinst. Orsaken var bland annat att Bonnier slapp betala 250 miljoner i koncessionsavgifter till staten, ett beslut koncernen slagits för länge.
Varje år får DN 6,9 miljoner i distributionsstöd av staten (år 2005), Sydsvenska Dagbladet 2,9 miljoner och Dagens Industri (!) 1,7 miljoner. Sydsvenskan har även ett särskilt taltidningsstöd på 2,5 miljoner, medan Expressen tar emot 1 miljon kronor.
Trots miljardvinst på 2,5 miljarder tar alltså koncernen emot skattebetalares pengar för att öka lönsamheten i utgivningen.
Det är rätt märkligt.
Bonnier har en gemensam mediapolitik, man är motståndare till presstöd och motståndare till monopol.
Samtidigt tar koncernen emot presstöd och skapar hela tiden nya monopol. Nu senast i filmbranschen.
Bonniers mål är att växa, internt talar Jonas Bonnier – den nya koncernchefen – om att fördubbla omsättningen på tio år till 58 miljarder.
Men det är internt.
Utåt diskuterar Bonnier överhuvudtaget inte.
Istället har ägarna anställda chefer, lobbyister, redaktörer och journalister som gör jobbet.

Det är viktigt för Bonnier att vara emot all statlig påverkan på medierna. Staten är den enda kraft som kan mildra de demokratiska problemen med familjens ägardominans, det är den enda kraft som kan hota allt högre vinster genom saker som reklamskatt, presstöd eller satsningar på public service.
Därför agerar Bonniers chefer ständigt mot all form av statligt stöd till det man kallar konkurrenter och lobbar mot presstöd och reklamskatt. De senaste tio åren har man också lyckats väldigt bra, reklamskatten har sänkts (vilket gynnar de största tidningarna som har mest annonser) TV4 betalar mindre för rätten att vara landets kommersiella nationella TV-kanal och presstödet till konkurrenter har minskat.

Om det fanns den minsta heder i Bonniers argument mot ”statlig inblandning” skulle koncernen givetvis omedelbart återbetala allt den under åren fått i statligt stöd för sina tidningar.
Några hundra miljoner minskad vinst ett år är dock ett alltför högt pris för ledningen.
Om det verkligen var en hederlig politisk övertygelse som låg bakom kritiken skulle man rensa bort andra stöd (litteraturstöd, filmstöd osv osv) som går till Bonniers produkter.
Men Bonniers agerande styrs av en enda sak.
Mesta möjliga vinst.
Mesta möjliga mediedominans.

Bonnier äger tidningar som driver de här frågorna utifrån olika målgrupper. Dagens Industri agerar mot statlig kontroll utifrån ”den fria marknadens” ideologi. Dagens Nyheter agerar mot ”Schibstedts stödmiljoner”. TV4 slåss för att få mer plats och sändningstillstånd för att med en massa små nischkanaler kunna mota bort konkurrenter.
All kamp för monopolen, ökad dominans och ökade vinster sker under paroller som ”fria medier” och ”mot statlig inblandning”.
Men Bonniers äger också mindre tidningar vars uppgift är att skvallra och sprida rykten inom medievärlden. En av dem är Resumé, en liten tidning som riktar sig till reklambranschen och mediebranschen. Politiskt är tidningen nyliberal.
Den här tidningen bevakar en mycket liten pengastinn bransch – reklamen – men sysslar även med att skriva ”avslöjanden” om Bonniers konkurrenter.
Ibland skvallrar man också lite kring ägarfamiljen, men aldrig något allvarligt och framförallt inget som på allvar kan skada koncernen eller dess ägares anseende.
Bonnier är en ägarfamilj som skyddas genom sin dominans, i den lilla mediebranschen vet alla att det är ett problematiskt karriärsval att göra granskning av Bonnierimperiet till sin journalistiska syssla.
Inte ens ett riktigt snaskigt kvällstidningsavslöjande med ”mänsklig vinkel” kommer ut, det är locket på när Bonnier är inblandade.
Och vi som vet struntar i det för det den typen av journalistik fördummar såväl den som skriver som den som läser.

Bonnier i Sverige har samma makt som Murdoch i England.
En makt som påverkar in i själen hos de som arbetar i branschen.
Men det är också en makt som används mot de som är emot. (Fråga Marita Ulvskog!)
Jag är en av dem som öppet agerar mot Bonniers monopol och öppet tar debatt mot deras politik. Jag är en liten fisk i ett hav av hajar, men även små fiskar ska simma medströms.
Det här betyder att den ungefär vartannat eller varje år skrivs en längre skandalartikel om mig i Resumé.
Den som söker i vårt textarkiv hittar en serie svar på olika anklagelser från Resumé. ”Polisanmäld för aktiebluff”. ”konkursmissbrukare”, ”olaglig låneverksamhet”. I samtliga fall handlar det om insinuerande artiklar och överdrifter, blandat med rena faktafel. Normalt slutar artiklarna med påståendet att redaktionen ”sökt” Johan Ehrenberg men inte kunnat nå mig.
Vilket är en ganska larvig lögn.
Inga andra journalister har svårt att få tag i mig och min mejl är öppen för alla.
Att redaktionen inte sänt sina anklagelser i förväg är inte så konstigt. De saknar nämligen substans.

Artikeln i veckans Resumé handlar egentligen om något helt annat. Tidningen kritiserar Stockholms fria tidningar för att man värvar prenumeranter genom att betala värvaren 999 kronor när fem prenumeranter värvats.
Detta använder Resumé till att vinjettera ett uppslag med ordet ”presstödsfifflarna” och skriver på omslaget: ”Med samma metoder försöker Johan Ehrenberg sprida nya ETC-kopior över landet.”
Men ETC har ingen sådan värvningsverksamhet. Ingen får betalt för att be kompisar ta en prenumeration.
Varför skriver då Resumé det?

I en större artikel med rubriken ”Ehrenberg vill bygga ett ETC-imperium” (vilket väl är lite obegripligt som ”anklagelse” i en Bonniertidning…) blandar tidningen påståenden om ”konkursmissbruk” med konstateranden att Dagens ETC har fått presstöd.
När det IT-bolag (Nuevo) som jag var huvudägare i, gick i konkurs 2005 ”slet konkursförvaltaren med miljonskulderna” men samtidigt fick vi presstöd.
Rent sakligt är det fel, tidningen startades fyra månader innan konkursen i Nuevo och finansierades genom att jag själv tog ett privat borgat banklån. (Jag borgar för övrigt privat alla ETC:s lån. Just för att ingen ska kunna påstå att jag ”tjänar på konkurser”. I själva verket är den som förlorar pengar om något går dåligt – framförallt jag själv.)
På samma sätt påstår Resumé att andra aktieägare ”förlorade sina pengar, men Johan Ehrenberg tog ut 703 000 kronor i lön”.
Det här är helt fel, jag har överhuvudtaget ingen lön från bolaget och min lön i allmänhet har aldrig varit högre än andras på ETC och våra löner är synnerligen modesta jämfört med Bonniers anställda på Resumé. (Själv tog jag ut 25 000 i månadslön 2007.)
Varför ljuger Resumé om en sån sak?

Dagens ETC har fått presstöd i tre år på 2 035 000 kronor. Alltså betydligt mindre än vad till exempel Sydsvenska Dagbladet har i distributionsstöd. Resumé skriver dock att vi fått över åtta miljoner. Var den siffra kommer ifrån vet kanske redaktören, men inte vi eller presstödsnämnden.
På samma sätt vore det roligt att få veta var det här påståendet har sin källa: ”Johan Ehrenberg… har charmat till sig miljoner från LO med prat om att inflatera bort statskulden.”
LO har inte investerat något i Dagens ETC (eller andra ETC-bolag) och de lokala fackföreningarna i Örebro län har inte investerat en krona i vårt försök att starta Örebro ETC.
Varför sprider Resumé sådana rykten?

Jag får ibland frågor från andra journalister om Resumés ”bevakning”. Man undrar om det finns något annat bakom skriverierna, någon slags gammal personlig vendetta för 30 år sedan eller så.
De flesta artiklarna om mig och ETC är skrivna av en enda reporter – Leif Holmkvist – och det är klart andra undrar vad det beror på.
Sanningen att säga vet jag inte. Jag har aldrig träffat honom och har ingen aning om vad hans ilska och envetna anklagelser beror på.
Han har sedan länge gått långt över gränsen för hur en normal journalist agerar (han ringer till exempel ETC:s reklambyrås kunder och frågar varför de jobbar med en ”konkursfifflare” – han gör med andra ord det han kan för att sprida rykten även utanför skriverierna).
Men världen är full av bittra män och det är förstås sorgligt. Det allvarliga är att Bonniers anställde chefredaktör låter insinuationer, faktafel och lögner publiceras utan vare sig kontroll eller kommentar från de förtalade.
Eftersom det fortsätter utgår jag ifrån att mannen bara gör det han fått betalt av Bonnier för att göra.

Det är svårt att hantera förtal. Bonnier klarar sig från de värsta förföljelserna genom sin egen mediemakt och sin kontroll av lönekuverten.
Små fiskar får nöja sig med att publicera dementier till de man bryr sig om – alltså ETC:s läsare.

Varje gång vi gör något bra – som när vi startar en veckotidning eller nu när vi försöker starta en lokaltidning – så kommer det att stå misstänkliggöranden och rena falsarier i Resumé (och ibland sprids de vidare till andra medier).
Det är sånt man får lära sig leva med. Och lära av.
Mediemakt är inget abstrakt.
En stor monopolist som Bonnier använder sin makt för att påverka.
Ena handen sysslar med utdelande av Stora journalistpris och fina utmärkelser.
Andra handen skvallrar och förstör för de som säger emot.
Bonnier får mer ”stödpengar” än ETC från staten.
Det är den enkla sanningen bakom rubriker som ”presstödsfifflare”.

Johan Ehrenberg

(Jag tar givetvis gärna en offentlig debatt med Bonniers koncernchef om det här. När som helst. Var som helst.)