När Hitler blev ond

Åker till Berlin endera dan. Är ledig nu, mitt sommarlov har just börjat här i denna bleka höstsol, när alla andra slutat sin ledighet så är också min sommarturne slut och så är jag då ledig.

Min äldsta dotter jobbar. Men nu tar hon ledigt en dag och hänger på mej ner till der Haupstadt. Vi ska gå runt och loppisfynda och dricka öl på Kastanienallee och jag tycker det ska bli så jävla kul att spendera lite tid ensam med henne, hon är vuxen nu och bor ihop med sin snubbe och jag vet fan inte när hon och jag gjorde nån större grej ihop, var det 80-talet?
Minns att jag rullade av Gotlandsbåten med henne i barnvagn, hon låg och sov och var två år, jag hade också bara två år på nacken som pappa och var väl rätt valhänt och vilsen, försökte låtsas som jag visste var jag rullade henne åt för håll. Jag tror hon genomskådade mej redan då, hon blev en jävel på att själv hålla reda på riktningen.

Var och åt middag hos min morsa, och Karin och ungarna var med och när vi sa att vi skulle till Berlin blev morsan glad – hon är ju tyska.
Kannst du Deutsch sprechen? frågade hon min äldsta dotter.
Ja, ein bischen, sa dottern för att göra farmor glad.
Ja, men man klarar sej med engelska nuförtiden sa jag till min morsa.
Ja, i Berlin kanske, sa morsan och tyckte att det var synd att hon inte lärde mej tyska när jag var liten.
Men det var ju för att hon så snabbt ville bli svensk och jag ville också vara svensk och inte snacka nåt nazistspråk.

Ungarna har frågat henne: När kom du på att Hitler var ond?
Och hon berättar om sin barndom, i den lilla staden i östra Tyskland, om hur dom sportade loss i Bund Deutsche Mädel, om hur stiliga pojkarna var i sina uniformer, om hur dom samlade in kamomill och pepparmynta till ört-teer åt soldaterna (var det kanske Hitler som tvingade alla sina soldater att dela hans passion för örtthé?). Ja, över huvud taget var det svårt för henne att uppleva Hitler som ett problem innan hösten 44 när flyktingarna från Polen och Ost-Preussen började fylla gymnastiksalen i hennes skola med sina förfrusna fötter och skräckhistorier från östfronten. Och; Vi brydde oss väl inte om politik, vi var ju tonåringar.
Men dom fick äta sin medhavda lunch i skolan gåendes. Under tystnad, i en ring runt runt fick dom gå.
En gång snackade morsan lite med den hon gick bredvid. Då fick hon en smäll av läraren så det sjöng i huvet.
Men det tyckte hon väl inte var Hitlers fel direkt.

Och så är det ju, man är en del av systemet och tankar bilen med bensin och ser inte att den är blodsblandad. Nu som då.
Kanske ska jag låta äldsta dottern göra nåt kul för sej själv så ska jag gå upp till det där Stasi-arkivet och se om man kan få kolla efter morsans namn där. Det skulle vara intressant.
Varför är jag så insnöad på Berlin för?
Jag är ju gjord där – i Tiergarten en sen septemberkväll 1959 gjorde morsan och farsan mej. Berättade farsan.
Ett stenkast från Potsdamer Platz och bunkern.
Sånt sätter sej väl antar jag.
Hursomhelst, ska bli så jävla skönt och glida runt där och va ledig. Jag är så jävla trött på att uttrycka mej och försöka va intressant. Vet inte om jag lyckas med det ens just nu, men jag har ju nån slags skyldighet att i denna utmärkta tidning redovisa vad som rör sej i knoppen på mej.
Och så här går valserna hos mej just nu.

Stefan Sundström