Moderat moral torpederar välfärden

Partiet gick till val med principer. Alla ska dra sitt strå till stacken, ingen välfärd om vi inte betalar den gemensamt. Men efter drygt ett år med moderaterna – Borelius, Borg, Stegö Chilò, Klase, Billström, Cederschiöldarna – kan vi konstatera två saker. De lever inte som de lär. Och det som skulle vara nytt är lastgammalt.

”Äntligen har Sverige fått en regering som lyssnar när arbetarna idag demonstrerar”, skrev Per Schlingmann – CV: pressekreterare i MUF, arbetat med både pr och reklam, 2004 kommunikationschef för moderaterna, efter valet belönad med titeln partisekreterare – den första maj (!) i Expressen. Han räknade upp både Branting och Palm, förtjust över att ”alla som dagligen går till sina arbeten har chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet”.
Redan då, för ett halvår sedan, framstod Schlingmanns utspel som höjden av cynism.

Moderaterna noterade tidernas fiasko i valet 2002. Att deras valstugefunktionärer kom ut som rasister på bästa sändningstid hjälpte inte, men värre var att väljarna fått nog av nationalekonomer, synbarligen utan karisma och empati, men med pervers passion för väldiga skattesänkningar.
– Vår fiende har varit att vi uppfattas som ett parti för välbeställda, eller som överhetens parti, och hela vår kommunikativa utmaning handlar om att göra det trovärdigt att vi har förändrats, säger Schlingmann i boken Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen.
De ska ha samlats på partistämman 2005, kärntruppen, och efter att de gemensamt pysslat fram en logotyp – med ”nya” framför ”moderaterna” – som projicerades bakom Reinfeldt, kunde Schlingmann inte låta bli att känna sig belåten över sin och kollegornas lidnerska knäpp.
– Där någonstans kände jag att nu jävlar, där satt den, minns han i Michael Tjelders reportage ”Hjärngänget” i Café.
Strategin fungerade. Minst sagt. Pånyttfödda moderater räknade hem drygt 26 procent av rösterna, och – beviset för att budskapet sålts in med maximal framgång – var tionde LO-medlem lät sig bländas av denna, till ytan, medkännande konservatism.

Schlingmann firade första maj med att mässa om ”trygghet och rättvisa”, men när han ”står upp för arbetslinjen” signalerar det annat än positivt laddade värdeord. Det går liksom inte att utropa klassamhällets död (han gör det) samtidigt som man skapar det.
Schlingmann verkar även han ha insett att hålen i den moderata valskruden är för många och djupa.
– Vi vinner aldrig valet 2010 på samma sätt som vi gjorde sist, sade han i våras till SvD.
Jag kunde inte låta bli att skriva en krönika, efter att ha läst hans pinsamma – ja, faktiskt – flirt med landets arbetare:
”Var det bara jag som hörde ett varumärke – nya moderaterna, nya arbetarpartiet – punkteras för gott i en sista mörkblå utandning?”
Att på första maj predika solidaritet, med ett pärlband av skandaler bakom sig. Skolk från TV-licenser, svart arbetskraft, avancerad skatteplanering… Han har rätt, Schlingmann. Väljarna kommer inte att låta sig luras av samma lögn ytterligare en gång. För vad återstår av moralbudskapet att det är var och ens plikt att arbeta, att bidra till det gemensamma?
Moderaterna visar sig för vad de är.



Den här kom via mejlen idag. Visst passar den i sammanhanget? Det är www.juliaochromeo.se som har gjort den.

Samtidigt tar man sig friheten att jaga de fuskande massorna med blåslampa, för om de inte slutar gnaga på den kaka som är Sverige drabbas vi alla. Men hur många är det egentligen som fuskar? Som trixar med VAB, med sjukdagar, med bostadsbidrag, med a-kassa och andra godsaker som hör till välfärden?
Nästan alla, hävdar borgerlighetens lobbyister. För några veckor sedan – idag hade den aldrig publicerats – berättade Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, och Fredrik Bergström, vd för Handelns utredningsinstitut, i en DN Debatt att 95 procent av oss är kallblodiga fifflare. Känns det främmande? Det beror, enligt Fölster och Bergström, på att vi är utsatta för en gigantisk komplott, iscensatt i syfte att bevara ett extremt generöst, naivt system.
”Myndigheter och forskare har mer eller mindre medvetet dolt hur de offentliga systemen utnyttjas och kringgås. Därför har ett stort gap uppstått mellan en offentlig lögn om välfärden och den privata sanningen.”
Låter det här som ideologi? Fölster och Bergström lutar sig mot en intervju med drygt 1 000 svenskar, och utifrån denna dras slutsatsen
Att bland andra Försäkringskassan, Ams och a-kassorna ”i decennier konsekvent presenterat grova underskattningar av omfattningen av fusk och överutnyttjande”.

Det kom knappast som en chock att Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet välkomnade denna ”undersökning” som en för tidig julklapp. Hans funderingar kring detta:
”Demokratiska marknadsekonomier är konstruerade så att de grundläggande mänskliga drivkrafterna att producera för den egna överlevnaden stimuleras, vilket på ett fantastiskt sätt leder till välstånd för alla… Det hemliga tricket vid utformningen av samhället ligger i att bygga system som uppmuntrar människan att själv skapa. System som ger människan belöning för fusk kommer att leda till fusk - och därmed till sämre utveckling.”
Återigen: Arbetslinjen, pliktkänslan, moralen, den förvuxna välfärden som ett överhängande och passiviserande hot, den humana marknaden som stimulans och befriare.
Moderat retorik, till synes karbonkopierad från förra sommarens linjetal, exakt imiterad, som om Reinfeldt själv dikterat Gudmundssons text ned i en dalgång, och sedan – eko, eko, eko.
Från andra sidan graven, för allt detta dog veckorna efter valsegern. Den var definitivt död när Schlingmann kidnappade första maj, och idag…
Lögnerna är avslöjade, avklädda in på bara skinnet. Nästa gång en moderat talar om högre moral, utanförskapets fasor och det hederliga arbetets värde, blir det ingenting annat än ett hån, ett ljusblått långfinger rakt i ansiktet på det stora flertalet svenskar som verkligen känner ett ansvar, som gör vad de kan för att agera juste mot samhället.

Eller vad säger ni, Carl och Charlotte Cederschiöld? Båda är moderater, riktiga veteraner. Han är före detta finansborgarråd i Stockholm och utsågs förra året till regeringens förhandlare för infrastrukturfrågor. Hon är EU-parlamentariker, nischad mot brottsbekämpning. Och de senaste 13 åren har de regelbundet anlitat svart städhjälp.
– Det har bara rullat på, säger Charlotte Cederschiöld till Aftonbladet.
Eller vad säger du, Nicola Klase? Hon hann som nybliven statssekreterare knappt trycka upp visitkort förrän det framkom att hennes familj köpt svart bygghjälp för 68 000 kronor. Det ser fint ut, sommarhuset i skärgården.
– Jag kan bara konstatera att det här är fel av oss, säger Klase till Dagens Nyheter.
Märkligast av allt, partiet verkar inte se något problem med detta. Ja, några uttalanden har det blivit, för att möta ett allt mer kompakt tryck från medierna. Men förstår egentligen Anders ”Det är inte bra för skattemoralen” Borg att det är komplett skandalöst av en finansminister att ha använt sig av svart arbetskraft?
Tveksamt.
De är som tagna på sängen, vilsna inför upprördheten, trots att en rad kollegor – Billström, Borelius, Stegö Chilò – redan passerat revy.
Efter den senaste tidens klavertramp kan vi kanske sätta just Maria Borelius avskedsbrev i ett annat sammanhang.
”Jag har lärt mig mycket. Att Sverige fått en fenomenal ny regering, med varma och kloka människor som nu tänker kämpa för jobb åt alla, för äldres rätt till en ålderdom i värdighet, för en skola som inte lämnar någon på efterkälken, för naturen vi ärvde och lämnar våra barn.”
Och:
”Jag brinner för att göra Sverige till ett bättre land.”
Det handlar inte bara om en luftig minister (hon ursäktade sig med att familjen – som tjänat 16 miljoner senaste decenniet – inte hade råd att betala vit lön till den filippinska husan). Det handlar om en moderat kultur. En elitens kultur. Där det gemensamma eventuellt kan betraktas som betydelsefullt, men aldrig vara viktigare än det egna.

Skäll hellre rakt in i spegeln än på stackars politiker, som bara vill ta sedan dit de kommer, menar Fölster och Bergström:
”I Sverige ägnas politikers bostadsaffärer eller teveavgifter stor uppmärksamhet. Till den offentliga lögnen hör att dessa politiker utnyttjar kryphål som inte vanligt folk gör. Vår undersökning visar att det snarast är tvärtom. Nästan alla rundar systemen någonstans. En politiker som inte gör det är möjligen en bra förebild, men är knappast representativ för befolkningen.”
Så det betyder att familjen Cederschiölds enda brott – de har polisanmälts – är att de är som folk är mest? Ett horribelt resonemang, som till och med den borgerliga pressen har svårt att svälja.
”Carl Cederschiöld tillhör den realpolitiska falangen i moderaterna med mångårig erfarenhet av att sköta Stockholms finanser, som vet att folk måste betala sina skatter för att samhällets ekonomi ska gå runt”, skriver Henrik Brors i DN.
Men tydligen finner Catarina Elmsäter-Svärd, moderat ordförande i arbetsmarknadsutskottet, denna teori lättsmält. Hon tycker till att börja med att ”medierna bara granskar moderater”. Ett påstående som rimmar illa med det faktum att moderaternas riksdagsledamöter är belåtna med rapporteringen. Men:
– Jag börjar bli irriterad över det. Det börjar nästan bli patetiskt. Svartjobb är oerhört vanligt. Det kan vem som helst se. Det är något sjukt över hela systemet. Det är ett högt skattetryck som tvingar fram sådant här, säger hon DN.

Där kom den! Det höga skattetrycket, socialdemokratins arv. Men problemet är att det moderata fusket verkar vara okänsligt för nivåförändringar.
Carl Cederschiöld slogs med näbb och klor för att driva igenom sänkt skatt på hushållsnära tjänster, vilket framgår i det brev han 1999 skrev till dåvarande näringsminister Björn Rosengren.
”Jag skulle helst se att regeringen beslutar sänka skatterna på hushållsnära tjänster i hela Sverige. Men då det uppenbarligen inte är möjligt att nå uppslutning kring ett sådant förslag inom regeringen, är det min förhoppning att Stockholms stads hemställan om ett femårigt försök med lägre beskattning av hushållsnära tjänster bifalls av regeringen. En utvärdering av försökets effekter kan sedan ligga till grund för ett landsomfattande beslut”, tyckte Cederschiöld.
Han fick som han ville till sist. Men ändå fortsätter hans familj att sky laglig, vit städhjälp. Har de inte råd, kanske? I fjol tjänade Carl och Charlotte Cederschiöld totalt bortåt två miljoner kronor. Så visst har de råd att betala sociala avgifter och ge den som skrubbar toaletterna på Birger Jarlsgatan någon form av grundtrygghet. Men de vill inte. Anser sig inte behöva. Förstår inte.
Detaljerna kring deras svartavlönade städhjälp är hårresande. Efter åtta år i Cederschiöldarnas tjänst dristade stig städarna till att begära löneförhöjning. Det blev kalla handen. Familjen tyckte att de gott kunde nöja sig med gratis parkering under arbetstiden, en förmån värd tio kronor i timmen. Betald övertid? Glöm det. Och när städarna i början av 2000-talet blev för krävande (de hade ingen lust att städa även sonens lägenhet utan att få mer betalt) så byttes de ut mot billigare, utländsk arbetskraft.
Som folk är mest?

Jag tycker nästan synd om Per Schlingmann. Här gnuggar hans PR-knölar fram en medialt tacksam metamorfos (visserligen falsk, men ändå…) och knappt är valet vunnet förrän partiets absoluta toppskikt inte längre kan dölja att det som skulle vara nytt är precis lika lastgammalt som tidigare.

Svartjobb är oerhört vanligt, säger Catarina Elmsäter-Svärd. Sant, det är vanligt, svenska folket ligger på topp fem-listan över svartjobbare i EU, enligt Eurobarometern. Och med tanke på att det kan översättas till 115-120 miljarder kronor (2006) så är Jan-Erik Bäckman, chef för analysenheten på Skatteverket, bekymrad.
– Grundpelaren i systemet är viljan att betala skatt, säger han till TT.
Men nu använder moderata politiker hellre svart arbetskraft än pratar om dess konsekvenser. Och all kraft läggs istället på att, som Fölster och Bergström, jaga bidragsfuskare, alla dessa miljoner välfärdsgnagare.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson – ännu en moderat som använt svart arbetskraft – anser att fusk och fel uppgår till minst 20 miljarder kronor per år. En orimligt hög siffra, enligt Stig Orustfjord, direktör vid Försäkringskassan.
– På Försäkringskassan har vi satt prislappen på bidragsbrotten till cirka en miljard och den totala siffran för felbetalningar till 3,5 miljarder, säger han till DN.
Orustfjord tror att bidragsfusket som mest utgör en fjärdedel av skattefusket. Slutsatsen blir att regeringen borde ägna mer energi åt att täppa till det hål där flest skattekronor läcker ut.
En början kan vara att, i egenskap av folkvald, följa lagen. För när Skatteverket frågar svenskarna varför de jobbar och anlitar svart, blir svaret att kan politiker och företagsledare så kan vi.
Politikernas fusk blir praxis.
– Det är väl uppenbart att det är så, säger Jan-Erik Bäckman till TT.
Nej, moderat moral bygger ingen välfärd.

Andreas Gustavsson