Cindy Sheehan lämnar fredsrörelsen

Hon förlorade sin son i Irak och blev en global symbol för pacifistisk motståndskamp när hon 2005 belägrade presidentens hem. Men nu ger Cindy Sheehan upp. Hon lämnar fredsrörelsen för gott.


Cindy Sheehan Bild Indybay.org

Det var i måndags som sajten Daily Kos lade ut Sheehans avskedsbrev. Hon skriver att hennes kamp kostat på, att den har dränerat såväl ekonomi som känsloliv. Dessutom anser hon att demokratiska politiker har svikit, de tycks vara oförmögna att leda USA bort från kriget, som nu – idag – har 3 471 amerikanska soldater och hundratusentals irakier på sitt samvete.
Sheehan skriver vidare i brevet – med den knappt översättbara rubriken ”Good Riddance, Attention Whore” – att fredsrörelsen ofta misslyckas med vad den företar sig, eftersom självhävdelsebehov skymmer sikten.
Nedan följer Sheehans brev, översatt i sin helhet.
Hennes slutsats blir att sonen, Casey, ”verkligen dog förgäves”.

Andreas Gustavsson

”Skönt att bli av med dig, uppmärksamhetshora”

av Cindy Sheehan

Jag har stått ut med mycket hån och hat sedan Casey dödades, och särskilt efter att jag blev ansikte utåt för den amerikanska rörelsen mot kriget. Ännu värre blev det när jag bröt alla kvarvarande band till det demokratiska partiet. Jag blev då ytterligare angripen på ”liberala bloggar” som Democratic Underground. Att bli kallad ”uppmärsamhetshora”, att få höra ”skönt att bli av med dig”, är några av de mildaste varianterna.
Jag har kommit fram till några hjärtskärande konklusioner denna Memorial Day. Det rör sig inte om spontana infall, utan om saker jag har funderat på runt ett år. Slutledningen har varit långsam och motvillig, för att inte tala om just smärtsam.

Min första slutsats är att jag var den så kallade vänsterns älskling när jag begränsade mina protester till George W Bush och det republikanska partiet. Självfallet försökte man då svartmåla mig, man framställde mig som ett ”redskap” för demokraterna. En etikett som skulle marginalisera mig och mitt budskap. Hur kan en kvinna ha en unik tanke, hur kan hon arbeta utanför vårt ”tvåpartisystem”?
Men när jag behandlade det demokratiska partiet på samma sätt som det republikanska, började stödet för min fråga att erodera, och ”vänstern” etiketterade mig med samma kränkande förolämpningar som högern. Jag antar att ingen brydde sig när jag sade att fred och människor som dödas utan skäl, inte handlar om ”vänster eller höger”, utan om ”rätt och fel”.

Jag bedöms vara radikal eftersom jag anser att partipolitiken bör ställas åt sidan när hundratusentals människor förlorar livet i ett krig som grundar sig på lögner, men som stöds av både demokrater och republikaner. Det förundrar mig att de personer som är knivskarpa och kan fokusera som en laser vad gäller motståndarsidans lögner och manipulationer, vägrar gör detsamma vad gäller det egna partiet. Blinda partilojalitet är farlig, oavsett på vilken sida den framträder.
Folk ute i världen ser oss amerikaner som ett skämt, med anledning av att vi ger våra politiska ledare sådan mordisk latitud, och om vi inte hittar alternativ till detta korrupta ”tvåpartisystem” kommer vår representativa republik att dö och ersättas av vad vi hastigt närmar oss: En fascistoid, bolagiserad ödemark. Jag demoniseras på grund av att jag inte ser en människas partihemvist eller nationalitet, utan hennes hjärta. Om någon ser ut, klär sig, beter sig, pratar och röstar som en republikan, varför förtjänar de då sympati enbart för att han/hon kallar sig demokrat?

Jag har även kommit till slutsatsen att om jag gör vad jag gör för att jag är en ”uppmärksamhetshora” så borde jag verkligen läggas in. Jag har investerat allt jag har i att ge fred och rättvisa till ett land som vill ha ingetdera. Om en individ önskar sig dessa saker, är han/hon normalt inte villig att bistå med mer än att delta i en protestmarsch eller att kritisera andra från tryggheten framför en datorskärm. Jag har lagt ut varje cent jag fick utav en ”tacksam” nation efter att de dödat min son, och varje cent jag har tagit emot i form av föreläsnings- och bokintäkter. Jag har offrat ett 29-årigt äktenskap, jag har under långa perioder rest bort från Caseys bror och systrar, min hälsa har blivit lidande, och sjukhusräkningarna från förra sommaren (då jag nästan dog) har gått till utmätning – allt för att jag använt all min energi för att stoppa detta land från att slakta oskyldiga människor.
Jag har kallats varje avskyvärt öknamn som små sinnen kan uppbringa. Jag har blivit hotad till livet vid flertalet tillfällen.

Den mest förödande slutsats jag nått denna morgon är trots allt att Casey verkligen dog förgäves. Hans blod spilldes i ett land många mil från familjen som älskar honom. Dödad av sitt eget land, som drivs framåt av en krigsmaskin som till och med kontrollerar våra tankar.
Jag har alltsedan hans död försökt att skänka hans uppoffring någon mening. Casey dog för ett land som bryr sig mer om vem som ska bli nästa American Idol än om hur många människor som dödas i Irak den närmaste tiden, alltmedan demokrater och republikaner spelar det politiska spelet med människoliv som insats.
Det är så smärtsamt att tänka att jag trodde på det här systemet, och att Casey betalade priset för denna min tillgivenhet. Jag svek min pojke och det smärtar mig mest.

Jag har också försökt att verka inom en fredsrörelse, som ofta sätter ego framför fred och människoliv. Den gruppen kan inte tänka sig att arbeta med den gruppen, han tänker inte dyka upp om hon närvarar, och varför får egentligen Cindy Sheehan all uppmärksamhet?
Det är svårt att arbeta för fred när rörelsen är så splittrad.

Våra modiga män och kvinnor i Irak har övergivits där på obestämd tid, och det av sina fega ledare, som flyttar omkring soldaterna som pjäser på ett förstörelsens schackbord. Iraks folk har dömts till döden, eller värre, av människor som bryr sig mer om val än om människor.
Hur som helst, om fem, tio eller 15 år kommer våra trupper att linka hem i ännu ett nedtystat nederlag, och tio eller 20 år senare kommer våra barnbarn att se sina kära dö förgäves, eftersom deras mor- och farföräldrar lät sig luras av detta korrupta system.
George W Bush kommer aldrig att åtalas, för om demokraternas gräver djupt nog kan de avtäcka en del skelett i sina egna gravar, och systemet fortlever i all evighet.

Nu tar jag allt jag har kvar och reser hem. Jag återvänder för att vara en mor åt mina barn som fortfarande lever, och för att försöka få tillbaka något av det jag förlorat. Jag kommer att behålla och utveckla några positiva relationer jag fått på denna färd som jag tvingades företa mig efter Caseys död. Jag kommer även att försöka reparera några av dem som har gått i kras sedan jag började denna enkelspåriga mission att förändra ett paradigm, som nu framstår som – är jag rädd – karvat ur orörlig och rigid marmor.

Camp Casey har tjänat sitt syfte. Det är nu till salu. Någon som vill köpa två underbara hektar i Crawford, Texas (platsen där Sheehan belägrade Bush)? Jag lovar att beakta varje skäligt bud. Jag har dessutom hört att presidenten snart tänker flytta… Det gör ju marken ännu mer värdefull.

Det här är mitt avskedsbrev. Jag är inte längre det amerikanska krigsmotståndets affischnamn. Jag kommer dock aldrig att ge upp när det kommer till att försöka hjälpa människor i världen som skadas av det gamla hederliga USA:s imperium. Men jag är färdig med att arbeta inom, eller utanför, systemet. Jag drar mig ur innan det fullständigt slukar mig, eller ännu fler av dem som jag håller av.

Farväl, USA. Du är inte det land jag älskar, och jag insåg till sist att det inte spelar någon roll hur hårt jag kämpar – jag kan inte förvandla dig om du inte själv vill.
Nu är det upp till dig.