”Stympa inte våra döttrar”

Varje dag torteras tusentals flickor i Egypten. Deras kön stympas i ett brutalt ingrepp som ger skador för livet, både fysiskt och psykiskt. Men i byn Dawadia har en grupp unga mammor tagit upp kampen mot sedvänjan och gett varandra ett heligt löfte.

1994 hamnade könsstympningen i strålkastarljuset när en dokumentär visade hur en nioårig flicka blev omskuren av en barberare i en rakstuga i Kairo. Myndigheterna lovade att ta tag i problemet. Men ännu finns det ingen lag som skyddar kvinnorna. Senaste statistiken blev en chock: 97 procent av landets kvinnor är könsstympade. Det är fler än i Sudan och Eritrea, och strax under Somalia där i princip alla kvinnor stympas. I byn Dawadia i Egypten har en grupp unga mammor tagit upp kampen mot sedvänjan. De har gett varandra ett heligt löfte: Våra döttrar ska inte stympas! Största motståndet finns hos byns äldre kvinnor, deras mödrar och mormödrar.
Mormor säger att det är en stor skam.
Mamma hotar med att hon aldrig kommer att bli gift.
Men fjortonåriga Nisreen står på sig. Ingen ska få skära i hennes underliv och stympa hennes kön. Varje gång barnmorskan kommer på besök flyr hon ut i fälten, långt bort från byn.
Nisreen bor i den egyptiska byn Dawadia. Sedan faraonisk tid har människor brukat den bördiga jorden, välsignad med ett ständigt flöde från Nilen. Omskärelsen av byns kvinnor går kanske lika långt tillbaka i tiden, ingen kan med bestämdhet säga när och varför kvinnors kön började stympas. Många vill hävda att könsstympningen är ett lantligt fenomen. Men det är en sedvänja med djupa rötter i hela Egypten. Bara 3 procent av landets kvinnor klarar sig undan den grymma behandlingen.

Amina, Nisreens mamma, vill helst inte behöva gripa till våld för att få igenom sin och samhällets vilja. Minnet av den egna könsstympningen är fortfarande plågsamt. Det revs upp igen för sex år sedan, när äldsta dottern Rania skulle omskäras.
– Det var det svåraste jag varit med om i mitt liv, bekänner Amina. Därför fick min mor ta hand om Ranias omskärelse, jag visste att jag inte skulle klara av att se mitt barn lida. Bara jag hör att någon ska omskäras, fylls jag av skräck. Så jag gick hem och väntade.
Först två dagar efter ingreppet orkade Amina gå tillbaka till sin mors hus och träffa dottern. Rania, som idag har hunnit bli 19 år, har hitintills suttit tyst och lyssnat på mammans berättelse. Men hennes ögon förråder en ilska som inte går att hålla tillbaka. I nästa sekund haglar anklagelserna över modern.
– Det var ditt fel! säger Rania. Det var du som gjorde att jag fick lida! Varför skulle jag behöva uppleva så mycket smärta?
Könsstympningen har söndrat familjen. Flickornas pappa, Maher, som är lärare i byn, önskar att myndigheterna kunde sätta stopp för den gamla sedvänjan. Om Maher fick råda skulle ingen av hans döttrar stympas. Han säger att han försökte stoppa ingreppet på Rania, men att hustrun gick bakom ryggen på honom. Risken finns att samma sak kommer att upprepas med Nisreen. Alla i familjen är medvetna om att Amina styrs av högre krafter. Hon kommer inte att låta sig rubbas. Varken av Ranias ilska, Nisreens böner eller sin upplyste make. Traditionen får inte brytas.
– I den här frågan, säger Amina, måste jag lyda min mor mer än min man.


Rifka

Det bor närmare 4 000 kvinnor i Dawadia. Alla har blivit könsstympade. Så länge man kan minnas har bara en flicka sluppit undan, hon var blödarsjuk. Ingreppet, som sker i 10 till 15-årsåldern, utförs av ”dayan” barnmorskan. Av Dawadias tre barnmorskor är snart 75-åriga Rifka äldst och mäktigast. Hon har omskurit de flesta kvinnorna i byn.
– Jag har mer än fyrtio års erfarenhet, säger Rifka stolt. ”Dayan” i grannbyn lärde upp mig. Det går i arv från kvinna till kvinna.
Rifka har i sin tur lärt upp Jenina, 60 år. Som lokala barnmorskor kan de också visa upp ett certifikat som intygar att de fått 15 dagars utbildning av hälsoministeriet. Snabbkursen berörde inte omskärelsen, en syssla som upptar minst halva deras tid som ”dayor”. Rifka och hennes yngre kollega brukar kallas till ett dussintal hem varje månad med sina verktyg, ett par enkla rakblad. Ofta har familjen samlat flera flickor, syskon och kusiner, som blir omskurna vid samma tillfälle. Bästa tiden är vid halvmåne. Jenina ber att få min hand för att demonstrera hur ingreppet går till. Med sina hennafärgade fingrar nyper hon tag i hudfliken mellan tummen och pekfingret och håller den i ett fast grepp.
– Så här drar man upp ”basr”, klitoris, förklarar Jenina. Men vi skär inte bort hela klitoris, då kan flickan blöda för mycket.

Nästa steg är att skära bort de inre blygdläpparna. Ingreppet, som genomförs utan bedövning, måste ske med största försiktighet, upplyser Jenina, ”så att mödomshinnan inte går sönder”. De yttre blygdläpparna lämnas ifred. Under den sakliga redogörelsen upprepar Jenina ofta vikten av att flickan inte blöder för mycket under ingreppet. Därför omskär hon helst magra flickor.
– På de tjocka flickorna kan det vara svårt att hitta klitoris, förklarar Rifka. Vi är rädda att de ska börja blöda om vi råkar ta för mycket, så vi skär knappt bort någonting på dem.
Rifka är kristen, Jenina muslim. Ingen av kvinnorna upplever att religionen är ett hinder för deras utövning. Alla familjerna i byn, oavsett om de bekänner sig till islam eller kristendomen, låter stympa sina döttrar. Men var i deras heliga böcker, Koranen och Bibeln, står det att kvinnan måste omskäras?
– Ingenstans, medger Rifka. Det är bara något som måste göras, en sedvänja sedan tidernas begynnelse. Flickorna är lyckliga över att bli omskurna, jag har aldrig sett någon gråta.
Då får Rifka en blick av Jenina som talar ett annat språk. Förvåning, på gränsen till chock, lyser i hennes ögon.
– Flickor som inte är omskurna mår mycket bättre, säger Jenina bestämt. För min del får man gärna stoppa omskärelsen.
Rifka höll själv i rakbladet när hennes fem döttrar skulle stympas. På senare år har hon även tagit hand om sina barnbarns omskärelse. Men Jenina berättar att hon inte klarade av att själv göra ingreppet på sin dotter. Hon lämnade över uppgiften till Rifka.
– Jag kan fortfarande höra min dotters skrik, berättar Jenina. ”Hjälp mig, mamma! Gör det inte! Rädda mig!” Men jag kunde inte göra någonting, jag följde bara traditionen. Och efteråt, när vi baddade såren med sprit, gjorde det så ont i henne. Hon bara skrek och skrek. Det var fruktansvärt.
Jenina efterlyser en ny tradition. En tradition som säger att flickor inte ska stympas. För Rifkas del är den ekonomiska aspekten viktigast. För varje stympning tjänar hon 20 egyptiska pund, cirka 30 kronor, dubbelt så mycket som dagslönen för en egyptisk fabriksarbetare.
– Folk kan följa vilken tradition de vill, säger Rifka. Bara jag inte förlorar min inkomst.


Salma

Varje onsdag samlas en grupp unga kvinnor hemma hos tvåbarnsmamman Marsa. Färgglada bilder av Jesus, jungfru Maria och den koptiske påven dekorerar de råa cementblocken i vardagsrummet, men bland kvinnorna finns både kristna och muslimer. Deras mål är att stoppa könsstympningarna i byn. Varje hem i Dawadia kommer att besökas, två och två går kvinnorna runt och knackar på.
–Vi kommer som vänner, alla i byn är ju bekanta med oss, säger 30-åriga Hayyam. Men vi har insett att vi inte kan nå alla. ”Kom inte och snacka med oss om det där!” säger de äldre kvinnorna i byn. ”Omskärelsen hör till vårt privatliv, lämna det ifred”!
Störst framgång har gruppen haft bland jämnåriga gifta kvinnor. För många har det varit en befrielse att få prata om ett ingrepp som gett ärr för livet, både i själen och underlivet. Smärtan man tillfogades som barn rivs upp igen på bröllopsnatten. Ärr och stora cystor har ofta bildats istället för klitoris och de bortskurna inre blygdläpparna. Varje samlag blir en plågsam upplevelse.
– Ibland hör jag folk säga att en stympad kvinna inte känner något, säger Warda, som varit gift i sju år. Visst känner vi något. Det gör ont varje gång! Min man försöker vara försiktig, men det är ändå smärtsamt. Om något av klitoris hade lämnats kvar, skulle jag ha kunnat känna sexuell njutning.
– Sex är något som jag helst vill slippa, tillägger Salma. Det är verkligen inget nöje. Jag blir lika upprörd varenda gång min man vill ligga med mig, men han bryr sig inte.
Det olyckliga sexuallivet är ett stort bekymmer för alla i gruppen. Men i kampanjen mot könsstympningen är det inte ett användbart argument. Bara uttalandet av ordet orgasm, ”nashwa”, skulle få omgivningen att gå i taket. Den egyptiska kvinnan förväntas inte få någon sexuell tillfredsställelse av samlaget. Den fysiska njutningen är förbehållen mannen. Kvinnor med lust upplevs som ett hot.
– Om sex skänker glädje åt kvinnan, menar folk att risken är stor att hon kommer att börja uppföra sig ”felaktigt”, säger Hayyam. Av samma skäl bör klitoris skäras bort. Stympade kvinnor anses vara lättare att kontrollera.

Vid hembesöken betonas det farliga med ingreppet. Att man som förälder utsätter sitt barn för en stor risk. Bland komplikationerna finns infektioner, djupa skärsår på buk och innanlår som kan uppstå när flickan kämpar mot, de redan nämnda cystorna och ärrbildningarna, och svåra blödningar, ibland med dödlig utgång.
– Flickor förblöder men ingen anmäler barnmorskan, säger Zeinat. Alla håller dayan om ryggen, även föräldrarna. Hur ska vi kunna dra henne inför rättvisan? Det är en viktig fråga som vi tänker bolla vidare till myndigheterna.
De flesta av gruppens kvinnor har med sina barn på veckomötet. Bedårande flickor, uppklädda som till fest, leker på det stampade jordgolvet. Jag blir presenterad för Simone, Rania, Nancy, Jasmin, Iman och Jihad. Deras unga mammor har tagit ett heligt löfte av varandra. Ingen av deras döttrar ska stympas.
– Kanske är det enda sättet vi kan sätta stopp för omskärelsen, säger Asmat. Att vi går före och visar vägen.

Text och bild: Mia Gröndahl

DAWADIAS KVINNOR OM OMSKÄRELSE

ZEINAD, 30
Jag växte upp i tron att jag skulle slippa bli omskuren, båda mina föräldrar var emot ingreppet. Men när jag var 15 år dog min mamma. Kort därefter gifte pappa om sig med en kvinna som krävde att jag skulle omskäras. Jag lurades iväg till en lägenhet i staden. Där väntade en läkare som sövde ner mig. När jag vaknade upptäckte jag vad de hade gjort med mig.

SALMA, 26
Jag och mina två systrar blev stympade samma dag. En efter en togs vi in i ett rum. Jag var den andra i tur. När jag hörde min storasyster skrika bakom den stängda dörren blev jag fullkomligt skräckslagen. Jag var bara tolv år, men när de kom för att hämta mig försökte jag kämpa emot allt vad jag kunde. Tre vuxna kvinnor brottade ner mig på golvet. Medan två höll fast mina armar och särade på mina ben, stympade barnmorskan mig.

HAYYAM, 31
Min lillasyster höll på att förblöda. Barnmorskan hade använt en rakkniv, inte bara klitoris utan även mycket av köttet runt omkring hade skurits bort. När såren inte ville sluta blöda, tog jag min syster till sjukhuset där hon blev sydd. Doktorn ville anmäla barnmorskan till polisen, men ingenting hände.

WAFA,16
Det var tidigt om morgonen, solen hade ännu inte gått upp. Kvinnan som omskär byns flickor, dayan, kom in i vårt hus. Jag frågade förvånat: ”Vad vill du?” Först då talade mamma om för mig vad som väntade: ”Du ska bli omskuren. ”Mamma, barnmorskan, och hennes medhjälpare tog upp mig på taket där jag tvingades ner på rygg. Jag hade hört mina kompisar berätta hemska historier om hur det går till, och det var precis så förfärligt som de sagt; det kändes som jag höll på att slaktas.