”Erkänn Israel och gå i fällan”

Det problem som de palestinska ledarna står inför kan reduceras till en fråga om ett par ord. Liksom ett olydigt barn som bara behöver säga ”Förlåt” för att slippa rumsarrest, behöver Hamasregeringen bara säga: ”Vi erkänner Israel”, för att få internationell hjälp. Detta skrev den brittiska journalisten Jonathan Cook, stationerad i Israel i december förra året. Nu bildas en ny samlingsregering i Palestina, men Cooks analys är lika aktuell.

Jonathan Cook

”Erkänn Israel och gå i fällan.” Detta var åtminstone kärnan i ett tal som premiärminister Ehud Olmert nyligen höll i Negev när han antydde att Israels hand var utsträckt över sanden till de svältande folkmassorna i Gaza om bara Hamas ångrade sig. ”Erkänn oss och vi är beredda att tala om fred”.
Det palestinska folket har utan tvivel straffats brutalt för att demokratiskt ha valt en Hamasregering som Israel och västmakterna ogillar:
• En ekonomisk blockad har pålagts dem vilken fråntar den Palestinska myndigheten inkomster för att betala service och sina många tjänstemän.
• Miljontals dollar i skattemedel som tillkommer palestinierna har olagligt kvarhållits av Israel vilket förvärrat den humanitära krisen.
• En fysisk blockad av Gaza har hindrat palestinierna att exportera sina produkter, mest lantbruksprodukter som förstörs, och från att importera livsviktiga varor såsom mat och medicin.
• Israeliska militära angrepp har skadat Gazas vitala infrastruktur, inklusive el- och vattenförsörjning och har även slumpvis dödat dess invånare.
• Tusentals familjer hålls åtskilda eftersom Israel utnyttjar konflikten med Hamas som förevändning för att inte förnya visum för de palestinier som har utländska pass.

De magiska orden ”Vi erkänner er” skulle kunna göra slut på allt detta lidande. Så varför svor Hamas premiärminister Ismail Haniyeh att aldrig yttra dem? Är Hamas så fyllt av hat och avsky för Israel som judisk stat att de inte kan göra ett enkelt uttalande i god avsikt?
Det är lätt att glömma att palestiniernas problem inte började med valet av Hamas, även om omständigheterna har försämrats dramatiskt på sistone. Israels ockupation har varat i fyra årtionden och ingen palestinsk ledare har någonsin kunna utverka ett löfte från Israel om en riktig stat i alla de ockuperade områdena, inte ens ”muktharerna”, de i stor utsträckning medgörliga lokala ledare som i årtionden var de enda representanter som tilläts yttra sig å palestiniernas vägnar efter det att de nationella ledarna fördrivits; inte heller den Palestinska myndigheten under Yassir Arafats icke-religiösa ledarskap, Arafat som återvände till de palestinska områdena i mitten på 1990-talet efter det att PLO hade erkänt Israel; inte heller Mahmoud Abbas, hans efterträdare, den ”moderate”, som var den som först uppmanade till ett slut på den väpnade intifadan, och inte heller Hamas ledare, även om de upprepade gånger har uttalat sig för en långsiktig vapenvila (hudna) som det första steget till att bygga upp ett förtroende mellan parterna.

Bild av Carles Surià Albà

På liknande sätt är det få palestinier som tvivlar på att Israel kommer att fortsätta befästa ockupationen – liksom landet gjorde under de förmodat fredskapande åren då Osloförhandlingarna pågick, när antalet judiska bosättare fördubblades i de ockuperade områdena – även om Hamas åker ut och en nationell samlingsregering, en teknokratregering eller t.o.m. Fatah intar dess plats.
För Israel står mycket mer på spel än de flesta observatörer inser, när det gäller att uppnå denna lilla eftergift från Hamas. Ett uttalande att Hamas erkände Israel skulle åstadkomma mycket mer än att uppfylla Israels villkor för samtal; det skulle innebära att Hamas hade gått i samma fälla som tidigare gillrades för Arafat och Fatah. Den fällan är konstruerad för att omöjliggöra en fredlig lösning.
Den når detta mål på två sätt:
För det första, vilket de uppmärksamma redan har fattat, skulle Hamas erkännande av Israel i själva verket innebära att den palestinska regeringen offentligt övergav sitt eget mål att kämpa för skapandet av en livskraftig palestinsk stat.

Detta beror på att Israel vägrat markera sina framtida gränser och därigenom lämnat öppet vad landet anser vara den utsträckning av dess ”existens” som det kräver att Hamas skall erkänna. Vi vet att ingen inom det israeliska ledarskapet talar om en återgång till de gränser för Israel som fanns före kriget 1967 eller ens något som liknar dessa.
Utan en återgång till dessa gränser (plus en rejäl dos good-will från Israel i fråga om att trygga en obehindrad passage mellan Gaza och Västbanken) finns ingen möjlighet att skapa en livskraftig palestinsk stat.
Och naturligtvis står ingen good-will i utsikt. Varje israelisk ledare har vägrat erkänna palestinierna, först som folk och nu som nation. Och på det typiskt hycklande sätt som palestinierna har behandlats av västvärlden har det aldrig någonsin antytts att Israel skulle binda sig för ett sådant erkännande.

I själva verket har israeliska regeringar stoltserat med sin vägran att ge samma erkännande åt det palestinska folket som de själva kräver av dem. Välbekant är Laborpartiets premiärminister Golda Meirs uttalande att palestinierna inte fanns, med tillägget att ”Israels gränser bestäms av var det bor judar, inte där det går ett streck på en karta”. Samtidigt beordrade hon att den gröna linjen, Israels gräns fram till kriget 1967, skulle utplånas från alla officiella kartor.
Detta arv fick stora rubriker i början på december 2006 när den duvaktiga utbildningsministern Yuli Tamir ställde till skandal genom att utfärda en anvisning att den gröna linjen skulle återinföras i israeliska skolböcker. Det kom omfattande protester mot hennes ”extrema vänsterideologi” från politiker och rabbiner.

Enligt israeliska pedagoger är det nästan helt omöjligt att skolböckerna skulle kunna visa den gröna linjen igen – eller utesluta referenserna till ”Judéen och Samarien”, de bibliska namnen för Västbanken, eller att ta med arabiska städer på Israels kartor. De privata förläggare som trycker läromedlen skulle vägra att åta sig extrakostnaden för att trycka om kartorna, sa professor Yoram Bar-Gal, huvudansvarig för geografi vid Haifas universitet.
Känslig för den skada som detta gräl skulle drabba Israels internationella image och medveten om att Tamirs anvisning aldrig kommer att följas gick Olmert i princip med på förändringen. ”Det är inte fel att utmärka den gröna linjen”, sa han. Men i ett uttalande som underminerade detta medgivande tillade han: ”Men det finns en förpliktelse att betona att regeringens inställning och den allmänna meningen utesluter en återgång till 1967 års gränser.”
Den andra delen av fällan är svårare att förstå. Den förklarar den säregna ordalydelsen i Israels krav på Hamas. Israel kräver inte att Hamas helt enkelt ska ”erkänna Israel” men att ”erkänna Israels rätt att existera”. Skillnaden handlar inte bara om semantik.
Uppfattningen att en stat har rättigheter är inte bara besynnerlig men också främmande för internationell rätt. Folk har rättigheter men det har inte stater. Och detta är just vad saken gäller: när Israel kräver att dess ”rätt att existera” ska erkännas är det underförstått att man inte diskuterar ett erkännande som ett normalt land utan som landet för ett specifikt folk, judarna.
Genom att kräva ett erkännande av sin rätt att existera tillförsäkrar sig Israel att palestinierna går med på att Israels egenart spikas för all framtid såsom en uteslutande judisk stat, som gynnar judars rättigheter framför alla andra etniska, religiösa och nationella grupper inom samma område. Frågan om vad en sådan stat innebär negligeras i stort sett av både Israel och västvärlden.

För de flesta observatörer innebär det rätt och slätt att Israel måste förvägra återvändandet för de miljoner palestinier som försmäktar i flyktingläger i hela regionen, vilkas tidigare hem nu har exproprierats till fördel för judar. Om palestinierna fick återvända skulle Israels judiska majoritet eroderas över en natt och Israel skull inte längre kunna hävda att landet var en judisk stat, utom i samma bemärkelse som Sydafrika under apartheid var en vit stat.
Denna slutsats accepteras uppenbarligen av Italiens premiärminister Romano Prodi, efter det att Israels fotogeniska utrikesminister Tzipi Livni varit på en lobbyturné i europeiska huvudstäder. Enligt Jerusalem Post säger Prodi privat att Israel bör få garantier från palestinierna att landets judiska karaktär aldrig kommer att ifrågasättas. Israeliska regeringstjänstemän jublar över det som de tror vara den första sprickan i Europas stöd för internationell lag och flyktingarnas rättigheter. ”Det är viktigt att få alla med på detta”, sade en regeringstjänsteman till Jerusalem Post.

Men sanningen är den att om de palestinska ledarna erkänner Israel som en judisk stat sträcker sig följderna mycket längre än till frågan om de palestinska flyktingarnas framtid. I min bok ”Blood and Religion” redogör jag för de bistra följderna både för palestinierna i de ockuperade områdena och för de omkring en miljon palestinier som bor i Israel såsom medborgare och som antas ha samma rättigheter som judiska medborgare.
Mitt argument är att denna nödvändighet att till varje pris bevara Israels judiska karaktär är motorn i dess konflikt med palestinierna. Ingen lösning är möjlig så länge som Israel insisterar på att privilegiera medborgarskap för judar framför andra grupper och förvanska regionens territoriella och demografiska verklighet för att försäkra sig om att befolkningstalen fortsätter att överväga till judarnas fördel.

Fastän flyktingarnas återvändande när allt kommer omkring utgör det största hotet mot Israels ”existens”, har Israel ett mycket mera akut demografiskt bekymmer: västbankspalestiniernas vägran att lämna den del av territoriet som Israel eftertraktar (och som israelerna benämner med de bibliska namnen Judéen och Samarien).
Inom ett årtionde kommer palestinierna i de ockuperade områdena och den miljon palestinier som bor i själva Israel att vara fler än judarna, både i Israel och på Västbanken.
Detta var ett av huvudskälen för ”tillbakadragandet” från Gaza; Israel skulle kunna hävda att det inte längre svarade för befolkningen där, fastän Israel fortfarande ockuperar den lilla landremsan militärt. Genom att dra tillbaka några tusen bosättare från Gazaremsan raderades på ett ögonblick 1,4 miljoner invånare i Gaza från det demografiska spelprotokollet.
Men även om förlusten av Gaza med några år har uppskjutit hotet om en palestinsk majoritet i den utvidgade stat som
Israel eftertraktar, har den inte på ett magiskt sätt garanterat Israels fortsatta existens som en judisk stat. Detta beror på att
Israels palestinska medborgare har potential att få hela korthuset att falla, fastän de bara utgör en femtedel av Israels befolkning. Under det senaste årtiondet har israelpalestinierna krävt att Israel reformeras från att vara en judisk stat som systematiskt diskriminerar och förnekar deras palestinska identitet till ”en stat för alla dess medborgare”, en liberal demokrati som skulle ge alla medborgare, judar såväl som palestinier, lika rättigheter.

Israel har karakteriserat kravet på en stat för alla dess medborgare som underminering av staten och förräderi, eftersom man inser att om den judiska staten skulle bli en liberal demokrati skulle de palestinska medborgarna kunna kräva:
• rätt att gifta sig med palestinier från de ockuperade områdena och med de fördrivna palestinierna och ge dem israeliskt medlemskap ”en rätt att återvända bakvägen” som regeringstjänstemän kallar det.
• rätt att hämta tillbaka palestinska flyktingar i exil enligt ett ”Program för rätt till återvändande” som skulle bli en blek skugga av den gällande ”Lagen om återvändande” som garanterar varje jude var som helst i världen rätt till israeliskt medborgarskap.
För att förhindra det första hotet ovan stiftade Israel 2003 en uppenbart rasistisk lag som gör det nästan omöjligt för palestinier med israeliskt medborgarskap att ta in en palestinsk make/maka till Israel. För tillfället har sådana par knappast något annat val än att söka asyl utomlands, om andra länder erbjuder dem en fristad.
Men denna lag är, liksom tillbakadragandet från Gaza, snarare en fördröjningstaktik än en lösning på problemet med Israels ”existens”. Följaktligen har Israel i det fördolda formulerat idéer som sammantagna skulle förflytta stora delar av Israels palestinska befolkning utanför landets gränser och beröva de kvarvarande ”medborgarna” deras politiska rättigheter – såvida de inte bedyrar sin lojalitet mot ”en judisk och demokratisk stat” och därmed avstår från sitt krav på att Israel skall reformeras till en liberal demokrati.
Detta är det avgörande för en judisk stat precis som det var för Sydafrikas vita apartheidstat: om vi skall överleva måste vi kunna göra vad helst som krävs för att hålla oss kvar vid makten, även om det innebär en systematisk kränkning av de mänskliga rättigheterna för de vi härskar över och som inte tillhör vår grupp.
Till syvende och sist kommer följderna av att Israel tillåts förbli en judisk stat att erfaras av oss alla, var än vi bor – och inte bara p.g.a. sidoeffekterna från den fortsatta och växande vreden i den arabiska och muslimska världen över den dubbla standard i fråga om konflikten mellan Israel och palestinierna som tillämpas av västvärlden.

Mot bakgrund av Israels inställning att dess mest intensiva engagemang inte är för fred eller regional sammanjämkning med dess grannar utan nödvändigheten att till varje pris försäkra sig om en judisk majoritet för att bevara sin ”existens”, kommer Israel troligen att agera på ett sätt som utgör en fara för regional och global stabilitet.
En liten försmak av detta antyddes i den roll som Israels supportrar i Washington spelade för att propagera för invasionen av Irak och för anfallet mot Libanon i somras. Men den rollen är tydligast i deras hetsande för ett krig mot Iran.
Israel har lett försöken att karakterisera den iranska regimen som djupt antisemitisk, och dess förmodade kärnvapensträvanden styrs av det enda målet ”att radera Israel från kartan”, en medvetet illvillig felöversättning av den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads tal.
De flesta observatörer har antagit att Israel är verkligt oroade för sin säkerhet med tanke på en kärnvapenattack, hur otänkbar än idén är att ens den mest fanatiska muslimska regim oprovocerat skulle avfyra kärnvapenmissiler mot ett litet landområde vari några av islams heligaste platser är belägna.
Men det finns faktiskt ett annat skäl till att Israel är oroat över ett kärnvapenbestyckat Iran, vilket inte har något att göra med konventionella idéer om säkerhet.
I september 2006 avslöjade Ephraim Sneh, en av Israels mest framstående generaler och numera Olmerts vice försvarsminister, att regeringens främsta bekymmer inte var hotet att Ahmadinejad skulle avfyra kärnvapenmissiler, utan den effekt som Irans innehav av sådana vapen skulle ha på de judar som förväntar sig att Israel har monopol på kärnvapenhotet.
Om Iran fick sådana vapen ”skulle de flesta israeler inte vilja bo här; de flesta judar skulle inte komma hit med sin familj och israeler som kan bo utomlands kommer att göra det… jag är rädd att Ahmadinejad kommer att kunna döda den zionistiska drömmen utan att trycka på någon knapp. Det är därför vi till varje pris måste hindra denna regim från att få kärnvapenkapacitet.”

Med andra ord överväger den israeliska regeringen antingen sin egen föregripande attack eller att uppmuntra Förenta Staterna att företa en sådan – trots de fruktansvärda konsekvenserna för global säkerhet – helt enkelt därför att ett kärnvapenbestyckat Iran skulle kunna göra Israel till ett mindre lockande land att leva i för judar, leda till ökad utvandring och tippa över den demografiska vågskålen till palestiniernas fördel.
Ett regionalt och möjligen globalt krig kan startas uteslutande för att trygga att Israels ”existens” som en stat med
exklusiva privilegier för judar får fortsätta.
För allas vår skull måste vi hoppas att palestinierna och Hamasregeringen fortsätter vägra att ”erkänna Israels rätt att existera”.

Jonathan Cook, 16 December 2006
Översättning: Nils Monke