fredag 30 jul
Veckans ledare
Dags för politikerna att vakna
Ledarstick
Vad kostar det?
Debatt
Stoppa USA:s bombningar
Tvångssteriliseringar kan avskaffas
Grönt ljus för GMO-majs
Håpas du trifs bra i fengelset
Atomålderns födelse
Kalendarium
ETC:s nyhetsbrev
Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Stängda dörrar för nya partier
2006-08-31
Ska public service agera megafon år de etablerade riksdagspartierna? I så fall har den lyckats. Demokratibegreppet villkoras och yttrandefrihet blir en rättighet bara för dem som redan gjort sig hörda, skriver Kicki Borhammar.
Plötsligt en dag trängde Silvio Berlusconi in i de svenska hemmen. Gång på gång. Inte som en nyhet från Italien, utan som ett varnande exempel: Så kan det gå om televisionen inte är fri – som i Sverige.
Kampanjen skulle befästa svensk televisions ställning som yttrandefrihetens och demokratins riddare. Men, när så valkampanjerna rullade igång, hamnade lika överraskande riddaren och draken vid samma bord och ingick hastigt en allians om innebörden av ordet ”fri”. Tittarnas behov av att få allsidig information från sitt public servicebolag, fick vika för den etablerade politikens behov av megafoner. Och innan vi visste ordet av hade demokratibegreppet villkorats och yttrandefrihet blivit en rättighet bara för dem som redan gjort sig hörda. Metoden kopieras och skapar ett inofficiellt ”yttrandeförbud” på ett sätt som borde väcka reaktioner hos fler än de nu utestängda nya partierna.
Valbevakningen hos public service har blivit trendsättande. Inte bara bland tidningsutgivare, som ju alltid har en tendens att låta den politiska färgen smeta ut sig, utan också hos skolor och organisationer som normalt visat en demokratisk vilja att ge en allsidig bild av det politiska utbudet. I skydd av den nya demokratidefinition som fastlagts av mediajättarna – med den fria televisionen i spetsen – är det nu legitimt att utan omsvep stänga ute alla nya röster i den politiska debatten. Runt om i landet smäller dörrarna igen mitt framför näsan på de partier som vuxit fram just som ett svar på de sju etablerades oförmåga.
Den bristande förmågan att hantera och diskutera orättvisor, som miljontals svenskar upplever i vardagen, skapar klyftor, som politiska journalister ofta talar om i termer av politikerförakt. Mer sällan berör de sin egen påverkan. Ändå upplever vi just nu hur journalistiken ignorerar sin möjlighet att överbrygga klyftorna för att istället helhjärtat liera sig med makteliten, deras verklighetsbeskrivningar och lösningsmodeller.
Resultatet av sammansmältningen blir ett raffinerat makt- och mediaspel som allt mer påminner om vissa centralstyrda staters välkända och bespottade metoder för att osynliggöra all annan opposition än den godkända. Med hjälp av medias makt att fördela talutrymme serveras vi en begränsad samhällsbild och en agenda dikterad av de etablerade sju.
Istället för att fördjupa demokratin, öppna för en bredare samhällsdebatt och skapa kreativa möten mellan etablissemang och de nya kritiska rörelserna bidrar public service – med sin nästan bokstavliga patrullering längs fyraprocentgränsen – till att stärka maktelitens tolkningsföreträde och behov av att få göra upp internt.
Strategin försäkrar att de befrias från irriterande inblandning från oppositionella debattörer med ett annat språkbruk och andra analysmodeller.
På så sätt åsidosätts och osynliggörs det stora politiska engagemang som vägrar inordna sig och inte tar avstamp i partiledardebatter och taktik. Studier visar att tusentals svenskar anser sig vara politiskt engagerade, men att de väljer att låta sitt engagemang komma till uttryck i sin livsföring och genom att göra aktiva val i vardagen. De nya partierna är ett resultat av just den sortens engagemang. Men istället för att tillgodose tittarnas behov av allsidig och kritisk information om de nya alternativens ideologier, arbetssätt, mål och visioner väljer public service att bygga sin egen verklighet i de etablerades trygga protektorat. Ett protektorat, där retoriken är tillräckligt abstrakt för att ”expertjournalisterna”, efter många års umgänge med etablissemanget, ska kunna briljera genom att få upplysa om vad de medelålders, medelklassiga, medelsvenska, medelpatriarkala politikerna menar. Egentligen.
Medias totala sammansmältning med de etablerade partierna blir smärtsamt tydlig i en jämförelse mellan praktisk journalistik och SVT:s egna ord på hemsidan: ”Vårt jobb är att se till att du får veta så mycket som möjligt om partierna som ställer upp. Om vad de står får. Sedan är valet ditt. Höger eller vänster? Det lägger vi förstås inte i. Det enda vi tar ställning för är demokratin.”
Nu när vi vet att SVT valt en egen definition av ”partierna som ställer upp” är det kanske inte så märkligt att tittarna dagligen serveras en valdebatt på maktens villkor. Kvinnors löner och arbetsvillkor, främlingsfientlighet och diskriminering, våld, vardagsfattigdom och andra frågor som de sju valt att sortera bort från dagordningen, kommer inte att besvära dem den här gången heller. Ingen kan protestera eller ens diskret skrapa med foten. Alla oppositionella yttringar har effektivt styrts undan.
Att media har betydelse för samhällsutvecklingen är ett faktum och vi vet idag att bevakningen hade stor betydelse för Miljöpartiets och Ny Demokratis utveckling på sin tid. Att år 2006 stänga de breda, allmänna arenorna för partier som inte tillhör den ”godkända” oppositionen är därför en medveten och strategisk handling. En handling som skapar demokratiska underskott. Debatten flyttar till andra forum – forum som visserligen kan stärka demokratin genom sin förmåga att engagera nya grupper, men som samtidigt stänger ute alla dem som av tekniska eller ekonomiska skäl inte kan delta. De som litar till public service.
Det borde vara en självklarhet för public service att tillgodose deras behov. När så inte är fallet borde det vara lika självklart för demokratins förespråkare att frigöra sig från sina partisympatier, höja sina röster för yttrandefriheten och kräva att public service lever upp till sin egen marknadsföring och tar ansvar.
Till exempel genom att bereda alla partier, som de demokratiska spelreglerna tillåter att ställa upp i valet, plats i debatterna. Att ge sig själv makten att avgöra vilka politiska yttringar som ska nå in i vardagsrummen, skapar nya politiska mönster. Mönster som i enskilda fall kan stärka den politiska aktiviteten på gräsrotsnivå, men som på sikt kan ge resursstarka rörelser fritt spelrum för onyanserad propaganda i de medier som har som enda mål att bevaka sina egna intäkter – som i Italien.
Kicki Borhammar
Plötsligt en dag trängde Silvio Berlusconi in i de svenska hemmen. Gång på gång. Inte som en nyhet från Italien, utan som ett varnande exempel: Så kan det gå om televisionen inte är fri – som i Sverige.
Kampanjen skulle befästa svensk televisions ställning som yttrandefrihetens och demokratins riddare. Men, när så valkampanjerna rullade igång, hamnade lika överraskande riddaren och draken vid samma bord och ingick hastigt en allians om innebörden av ordet ”fri”. Tittarnas behov av att få allsidig information från sitt public servicebolag, fick vika för den etablerade politikens behov av megafoner. Och innan vi visste ordet av hade demokratibegreppet villkorats och yttrandefrihet blivit en rättighet bara för dem som redan gjort sig hörda. Metoden kopieras och skapar ett inofficiellt ”yttrandeförbud” på ett sätt som borde väcka reaktioner hos fler än de nu utestängda nya partierna.
Valbevakningen hos public service har blivit trendsättande. Inte bara bland tidningsutgivare, som ju alltid har en tendens att låta den politiska färgen smeta ut sig, utan också hos skolor och organisationer som normalt visat en demokratisk vilja att ge en allsidig bild av det politiska utbudet. I skydd av den nya demokratidefinition som fastlagts av mediajättarna – med den fria televisionen i spetsen – är det nu legitimt att utan omsvep stänga ute alla nya röster i den politiska debatten. Runt om i landet smäller dörrarna igen mitt framför näsan på de partier som vuxit fram just som ett svar på de sju etablerades oförmåga.
Den bristande förmågan att hantera och diskutera orättvisor, som miljontals svenskar upplever i vardagen, skapar klyftor, som politiska journalister ofta talar om i termer av politikerförakt. Mer sällan berör de sin egen påverkan. Ändå upplever vi just nu hur journalistiken ignorerar sin möjlighet att överbrygga klyftorna för att istället helhjärtat liera sig med makteliten, deras verklighetsbeskrivningar och lösningsmodeller.
Resultatet av sammansmältningen blir ett raffinerat makt- och mediaspel som allt mer påminner om vissa centralstyrda staters välkända och bespottade metoder för att osynliggöra all annan opposition än den godkända. Med hjälp av medias makt att fördela talutrymme serveras vi en begränsad samhällsbild och en agenda dikterad av de etablerade sju.
Istället för att fördjupa demokratin, öppna för en bredare samhällsdebatt och skapa kreativa möten mellan etablissemang och de nya kritiska rörelserna bidrar public service – med sin nästan bokstavliga patrullering längs fyraprocentgränsen – till att stärka maktelitens tolkningsföreträde och behov av att få göra upp internt.
Strategin försäkrar att de befrias från irriterande inblandning från oppositionella debattörer med ett annat språkbruk och andra analysmodeller.
På så sätt åsidosätts och osynliggörs det stora politiska engagemang som vägrar inordna sig och inte tar avstamp i partiledardebatter och taktik. Studier visar att tusentals svenskar anser sig vara politiskt engagerade, men att de väljer att låta sitt engagemang komma till uttryck i sin livsföring och genom att göra aktiva val i vardagen. De nya partierna är ett resultat av just den sortens engagemang. Men istället för att tillgodose tittarnas behov av allsidig och kritisk information om de nya alternativens ideologier, arbetssätt, mål och visioner väljer public service att bygga sin egen verklighet i de etablerades trygga protektorat. Ett protektorat, där retoriken är tillräckligt abstrakt för att ”expertjournalisterna”, efter många års umgänge med etablissemanget, ska kunna briljera genom att få upplysa om vad de medelålders, medelklassiga, medelsvenska, medelpatriarkala politikerna menar. Egentligen.
Medias totala sammansmältning med de etablerade partierna blir smärtsamt tydlig i en jämförelse mellan praktisk journalistik och SVT:s egna ord på hemsidan: ”Vårt jobb är att se till att du får veta så mycket som möjligt om partierna som ställer upp. Om vad de står får. Sedan är valet ditt. Höger eller vänster? Det lägger vi förstås inte i. Det enda vi tar ställning för är demokratin.”
Nu när vi vet att SVT valt en egen definition av ”partierna som ställer upp” är det kanske inte så märkligt att tittarna dagligen serveras en valdebatt på maktens villkor. Kvinnors löner och arbetsvillkor, främlingsfientlighet och diskriminering, våld, vardagsfattigdom och andra frågor som de sju valt att sortera bort från dagordningen, kommer inte att besvära dem den här gången heller. Ingen kan protestera eller ens diskret skrapa med foten. Alla oppositionella yttringar har effektivt styrts undan.
Att media har betydelse för samhällsutvecklingen är ett faktum och vi vet idag att bevakningen hade stor betydelse för Miljöpartiets och Ny Demokratis utveckling på sin tid. Att år 2006 stänga de breda, allmänna arenorna för partier som inte tillhör den ”godkända” oppositionen är därför en medveten och strategisk handling. En handling som skapar demokratiska underskott. Debatten flyttar till andra forum – forum som visserligen kan stärka demokratin genom sin förmåga att engagera nya grupper, men som samtidigt stänger ute alla dem som av tekniska eller ekonomiska skäl inte kan delta. De som litar till public service.
Det borde vara en självklarhet för public service att tillgodose deras behov. När så inte är fallet borde det vara lika självklart för demokratins förespråkare att frigöra sig från sina partisympatier, höja sina röster för yttrandefriheten och kräva att public service lever upp till sin egen marknadsföring och tar ansvar.
Till exempel genom att bereda alla partier, som de demokratiska spelreglerna tillåter att ställa upp i valet, plats i debatterna. Att ge sig själv makten att avgöra vilka politiska yttringar som ska nå in i vardagsrummen, skapar nya politiska mönster. Mönster som i enskilda fall kan stärka den politiska aktiviteten på gräsrotsnivå, men som på sikt kan ge resursstarka rörelser fritt spelrum för onyanserad propaganda i de medier som har som enda mål att bevaka sina egna intäkter – som i Italien.
Kicki Borhammar
| 
| 
| 
| 
Fler artiklar i samma kategori
Mest lästa artiklar
Senaste blogglänkar
- Svenska staten beter sig rättsvidrigt mot Romer!
- McDonalds - En del i högerns mediemaskin eller slump
- Pride!
- Presenter! Presenter!
- Tips!
Länkarna kommer från Twingly och ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Taggar
afghanistan,
arbetslöshet,
debatt,
eu,
gaza,
jämställdhet,
kina,
klimat,
kris,
lo,
miljö,
moderaterna,
musik,
politik,
privatisering
Senaste sökningarna
Mest kommenterat
ETC:s Bloggportal
Ansök om att få vara med i denna lista via detta formulär. Om du vill rapportera en blogg med stötande innehåll så kan du skicka oss ett mejl.
ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Hej!
Det är naturligtvis ett intressant problem som du tar upp. På lokal nivå har jag konfronterats med frågan i mitt arbete(som handlar om valinformation för en kommun). Däremot vet jag inte om ditt förslag till lösning är rimlig.
Bara i Norrbottens län ställer 32 partier upp till riksdagsval. Räknar man in lokala partier för kommunfullmäktige blir det några till. Att “bereda alla partier tillträde till debatter” som du vill blir ju klurigt. Visst skulle man kunna tänka sig flera olika debatter, men problemet med att det blir svårare att kunna visa vad folk vill ju fler man ska ha med kvarstår.
Att media har en tendens att rusa i samma riktning har väl redan Bourdieux konstaterat, det gäller ju att skriva om sånt som folk skriver om. Dock är ju sällan politiker i en position att kräva att media ska göra si eller så. Anklagelser om att man vill styra mediabevakningen är väl det sista en politiker behöver.
1 september 2006, 08:48
Nja, nog är politiker i en position att kräva att medier gör på ett visst sätt – de är i vilket fall definitivt i position att påverka medierna. Olyckligtvis sker det nog snarare genom någon perverterad dubbelbindning än genom uttryckliga krav. När en högt uppsatt reporters “hemliga” intervjuer med Göran Persson offentliggjordes, satt Persson då tyst och lät det hela passera? Knappast; han utnyttjade sin makt för att förhindra att materialet utkom i tid att bli något annat än ett monument över hans verk, ett stycke ofarlig politisk historia, i stället för ett dokument med politisk sprängkraft; en källa till kritik grundad på inblick i maktens korridorer.
Sedan påverkar väl politiker medierna oavlåtligt, genom att de umgås så flitigt? På något sätt måste väl politiker och de journalister som bevakar dem anses tillhöra samma fält? Nog är det svårt att undvika att ett slags kompisförhållande, eller åtminstone ett slags identifikation uppstår? De umgås ju så frekvent, vilket gör att de så att säga kommer att “känna igen” varandra? Tänk bara på vad som sker på arbetsplatser; kolleger och chefer som vi i början betraktade med kritisk blick ogrumlad av vanans makt framstår med tiden på ett annat sätt; vi trubbas av, infogar oss.
I kunskapskanalen i går sade en fredsforskare att mänskliga rättigheter i princip inte existerar, och att den främsta metoden för att återinstallera dem vore att ställa en västerländsk ledare såsom Bush eller Blair inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter. En omskakande propå, när man betänker att SVT några veckor dessförinnan visat ett puttinuttigt program där nämnde Blair sitter bredvid aktade skådespelaren Kevin Spacey och är allmänt bedårande. Här kan man tala om mediernas allians med politiker! Här blir det uppenbart hur politiker får breda ut sig oemotsagda. Måhända kan man inte jämställa nöjesjournalister med kritiskt granskande diton, men faktum kvarstår: journalister och politiker rör sig i samma kretsar, och skapar sålunda ett gemensamt fält.
1 september 2006, 13:49
Public service har en uppgift. Allsidig information och kultur. För att utföra denna uppgift har den 2 tv kanaler och ett antal radiokanaler som kan om dem vill sända 24/7. Titta på 2:ans TV tablå, på morgon och kväll visar den oftast inget mer än vad klockan är, den skulle mycket väl kunna ha 3-4 debattprogram a en halvtimma var som tar upp 1-2 etablerade partier och låter dem debattera mot 3-4 mindre partier varje dag.
varje dag. säkert 8 obrukade timmar då vanlig svensson är vaken.
3 september 2006, 09:04
Kan det vara så illa att media, av rädsla för att släppa fram partier som Sverigedemokraterna och liknande, blockerar alla andra mindre partier? Det verkar vara ett bekvämt sätt att slippa ta debatten med främlingsfientliga grupper, men är när man tänker på det katastrofalt för demokratin, eftersom så många andra partier stängs ute.
3 september 2006, 12:07
Den enda svenska TV-kanal jag sett som ens gjort ett försök att lyfta fram nya och små partier är TV3. Därmed vinner TV3 tävlingen om att ha visat det mest intressanta programmet med anknytning till valrörelsen. Ett stort grattis TV3 och Aschberg!
Varje val finns det en chans för massmedierna att lyfta fram nya idéer och skapa en fräsch politisk debatt men det är nästan aldrig någon som plockar upp bollen. Valrapporteringen blir i vanlig ordning lika ointressant som de sju riksdagspartierna själva.
3 september 2006, 15:21
Förutom att TV och radio lockoutar de misshagliga småpartierna kan vi konstatera att valaffischerna sedan tre-fyra val tillbaka är fullkomligt värdelösa som informationskanal.
I stället för att föra fram en åsikt, och locka betraktaren till att söka egen vidare information, har vi fått bottennapp som “Det här är Lennart” eller “Bättre vård – vårt mål”. För att en valaffisch skall ha en funktion måste den föra fram en åsikt som skiljer partiet som sätter upp affischen från de övriga. Att då komma med saker som ALLA håller med om, eller som över huvud taget inte bär någon information, är idioti. Vem är egentligen FÖR att göra skolan och vården sämre?
De stora partierna har trängt ihop sig i den ofarliga mittenfållan och man försöker nu ta röster på att lite försiktigt vilja alla väl. Så trevligt. Så menlöst. Vi har sju stycken folkpartier.
De enda partier som vågar ha en åsikt och stryka någon mothårs är de nya småpartierna, och de försöker de etablerade partierna och deras mediekanaler kväva så att inte “båten sätts i gungning”, för det vore ju förskräckligt jobbigt om ett val faktiskt ledde till förändringar…
4 september 2006, 04:55
Det du beskriver är absolut inget nytt fenomen. Det är jobbigt för politiker att diskutera frågor som är kontroversiella och därför ignoreras dessa i debatter, som du själv skriver. Ett grundläggande problem är att det är nästintill omöjligt för allmänheten att tvinga fram ställningstaganden i “jobbiga” frågor.
Vad gäller public service så har jag inte haft TV de senaste 4 åren och inte lyssnat på radio de senaste 2. Varför? Jo, jag ville hämta in information själv, inte bli serverad det som andra tycker är viktigt, politiskt korrekt, mm.
4 september 2006, 10:42
Det är nog väl att det finns ett visst urval av vilka partier som dyker upp i Public Service debatter. Menar du att alla som startar parti skulle bjudas in? Eller vem ska avgöra vilka som är intressanta och seriösa och vilka som inte är det? Jag är glad att Skånes Självständighetsparti, Nationaldemokraterna osv för att nämna ett par töntpartier som lagt papper i min brevlåda inte är inbjudna till TV:s debatter. Tala om sandlådedebatter i så fall.
I dag har vi ett urval där partier som överlever, får ett visst stöd under en tid osv är representerade. Jag tycker det är bra.
Bara för att du startar ett litet eget parti kan du inte förvänta dig att media ska basunera ut ditt budskap!
4 september 2006, 16:26
Hej!
Visst kan man förstå kommuner som har många partier har problem men demokrati är aldrig enkelt och ska inte vara det heller. Demokrati måste aldrig få tas för givet. Det är ju dock upp till informatörerna att se till så att alla får komma till tals i en kommun det är deras jobb att hitta de lösningarna.
Vad gäller riksdagsvalet är det ju uppenbart media har tillsammans med de nu sittande partierna i riksdagen och framför allt med det styreande partiet bestämt att inte tillåta andra partier debattforum eller tid då man inte vill behöva svara på svåra frågor och för att de ska bli enkelt för journalisterna. Inte trodde jag att journalister var så lata…
Detta visar hur dålig den svenska demokratin funkar. Ett annat exempel är tex att pensionärs partiet SPI får hjälp med att lägga ut sina valsedlar av komuner och deras anstälda vilket annat parti får sån hjälp! Grunden för demokrati är ju att alla har sazmma spelregler att följa.
Det finns många anledningar att inte betala sin tv licens detta är ett av de starkaste. Så röstar du på ett parti utanför riksdagen var lite rebell och betala inte licensen och visa ditt missnöje. Skriv till svt och säg vad du tycker och även till de tidningar som gör samma sak. Detta måste stoppas om vi inte ska gå mot ett centralstyrd regim. Betänk att det är dina skattepengar som också finansierar svt och sr. Vill du att de ska användas på så sätt att de förtrycker andra medborgare?!
Sen vill jag säga att det aldrig har hjälpt att tiga ihjäl meningmotståndare utan snarare tvärt om ökat deras aktivitet. Ta debatten med de främlingsfientliga den är inte så svår o jobbig som ni verkar tro.
Peter Pirat
4 september 2006, 19:26
Ett parti som 20% av Sveriges befolkning säger sig kunna rösta på borde få vara med i TV-debatterna.
4 september 2006, 22:22
Jag har ingen TV.
Jag har redan röstat.
5 september 2006, 20:59
Äntligen en artikel som tar upp den demokratifråga som jag efterlyst under lång tid – och som lyst med sin frånvaro. I Halmstad förbjöd Kommunalfullmäktiga rektorer att invitera andra partier, än de etablerades gäng, till skolorna. I ett P1-program menade de “sakkunniga” att detta förbud motiveras med att ungdomar skulle få för svårt att rösta i det kommande valet om alltför många partier skulle presenteras för dem. Men… det är alltså samma ungdomar som vi har givit rösträtt och alltså antar att de är vuxna nog att kunna tänka själva!
Småpartier är inte liktydigt med främligsfientlighet, även om detta ofta anges som en motivering varför småpartier inte ska bjudas in till offentliga debatter och varför de inte ska finnas/kommenteras i svensk media. Det finns rätt många fler partier än de fåtaliga så kallade främlingsfientliga. Låt alla komma upp och synas i sömmarna offentligt i stället för att förpassa dem till grupper inneslutna i sig själva. Grupper som säkert kan upplevas oerhört lockande i sin “utmobbade tillvaro” för många yngre. Ut med dem på arenorna så att de, liksom trollen, spricker i solen och per automatik försvinner eller marginaliseras. Men de gör det på ett juste sätt – inte som nu genom tystnad från de som idag har makten eller som skriver åt makten.
För mig finns det enbart ett sätt att agera i kommande val: att rösta med fötterna. Lägg aldrig någon röst på något etablerat parti. Det gör tillräckligt många ändå. Utan lägg din röst på ett eller flera små partier som du tror kan komma in i riksdag, kommun, landsting. De kan bli sandkornet som skaver i skon och kan åtminstone medverka till att de etablerades gäng ruskas om, att de inser att de inte är självklara på sina jobb, att de måste skärpa till sig och att någon hela tiden ifrågasätter både vad de gör och hur de agerar.
6 september 2006, 08:20
Sven Ohlsson >> Jag håller med Bodil på den här punkten. Det är nog viktigare att partier som dessa får synas så att deras trovärdighet kan ifrågasättas offentligt. Det går inte att anta att folk har vett nog att inte lyssna på deras snicksnack och missnöjespropaganda.
För den som missade insider-programmet som Fredrik Moberg pratade om men som är intresserad av att se det går det att ladda hem från den här länken :
http://thepiratebay.org/tor/3518220/insider_-sm_partier.avi
7 september 2006, 06:44
Jag är medlem i pariet enhet,enda gång de nämnts i massmedia var i vår lokala morgontidning..
Och beskrivningen var minst sagt flummig,det var ju inte partiet som fick komma till tals..
17 september 2006, 16:32