ETC går på Europas största bordell

Pascha, bordellen i Köln som varje dag, året runt tar emot 800 sexköpare. Och myndigheterna låter det ske. Samt tjänar miljoner på könshandeln. Andreas Gustavsson har varit i Tyskland. För vad händer egentligen med ett land när det ger upp kampen mot prostitution? Från ETC 2-3/06.

”Självfallet kan du komma hit, Andreas. Du är hjärtligt välkommen.”
”Tack. Fungerar det med klockan tolv imorgon?”
”Vi ser till att det fungerar. Vill du ta bilder också?”
”Gärna.”
”Då ordnar jag det, Andreas, och jag hoppas att du får en trevlig visit i Köln.”
”Tack.”
”Jag ska göra allt för att du ska få ta del av den unika atmosfären här hos oss.”



Visst, Tyskland är inte Sverige, men när jag avtalar tid med den genomtrevlige och pr-sinnade föreståndaren på megabordellen Pascha blir skillnaden påtaglig, den mellan vår sexköpslag och deras legalisering. Och när jag sedan, under flygresan söderut, läser igenom mitt researchmaterial växer och fördjupas den skillnaden till något av en klyfta, eller en fråga: Vad håller de på med?
Alla vet vid här laget att stora idrottsevenemang – som OS i Aten – betyder explosion vad gäller könshandel. Ändå vägrade det mäktiga tyska fotbollsförbundet länge att ta itu med problemet, som nedlåtande kallades en ”tröttsam fråga”. Först när dess ordförande råkat se en tevedokumentär om trafficking började det hända saker. Kvinnogrupper och kyrkliga organisationer rekryterades, och nu ska de tolv VM-städerna tapetseras med affischer för kampanjen Abpfipp (Slutsignal), som presenterades på Internationella kvinnodagen och vars syfte är att radera alla former av ”tvångsprostitution”.
Nej, Tyskland är inte Sverige. I vårt grannland har kvinnogruppen Deutscher Frauenrat de senaste 20 åren propagerat för att – ”frivillig” – prostitution ska legaliseras. Bara så kan de prostituerades – ”sexarbetarnas” – mänskliga rättigheter tryggas, samtidigt som samhällets insatser riktas mot ”tvångsprostitution”, det vill säga trafficking.
Jag äter en ljummen flygplanspizza och läser om hur Tyskland har tänkt sig att hantera könshandeln i sommar, när tre miljoner fotbollsfans från de 32 deltagande länderna väntas ockupera landet. Är det ett skämt? För inte kan myndigheterna mena allvar med kampanjen Ansvarsfulla torskar?
Men nej, det är alls inget skämt, och ja, myndigheterna är helt seriösa när de förklarar att ”ansvarstagande inte kan mätas i centimeter”. Idén är att sexköparen ska hålla utkik efter tvångsprostituerade. Han ska sedan, om han fattar misstanke, kontakta polisen. Logiken i detta? ”Oavsett hur lång din penis är”, berättar kampanjens hemsida, ”är du den ende som kan märka om en kvinna har tvingats in i prostitution”.
Herregud.
Jag läser om hur nya bordeller byggs i VM-städerna, om hur sexindustrin rustar för tidernas kommersiella fest. Men redan är den tyska könshandeln en gigantisk marknad.
200 000-400 000 prostituerade.
1,2 miljoner sexköp äger rum varje dag.
Det handlar naturligtvis om mycket pengar, exakta summor är det ingen som har förmått ta fram, men en mycket modest uppskattning är att prostitution årligen omsätter motsvarande 130 miljarder kronor.
De tyska kvinnoförbunden skrattar åt den svenska debatten om bojkott av VM. Istället försöker de i samråd med andra att värna kvinnors väl genom en upplysningskampanj för samma män som snart ska köpa just dem som behöver räddas. Det är torsken som förväntas upplysa myndigheterna när han bland de lyckliga hororna hittar en olycklig, slavhandlad och tvingad.
Vad håller de på med?
Jag sitter i ett flygplan med destination Köln. För att besöka Europas största bordell.
För att prata med sexköpare som anses vilja kvinnors bästa.

Business or pleasure?
Mannen i receptionen på mitt hotell har en stilig, ärketysk mustasch och vill veta vad jag har för ärende till ”pärlan vid Rhen”, affärer eller nöje? Jag säger att jag ska skriva om prostitution, att jag hade tänkt mig att först prata med sexköpare och därefter guidas runt på Pascha. Han funderar en stund. Sedan:
– Så då är det både business och pleasure.
Jag inventerar minibaren och slötittar en stund på teve. Tre kanaler visar kortare strippsekvenser, följda av uppmaningar att ringa in för att få se hela härligheten. Du måste vara 16 år. Sedan får du könsbilder (allt annat visas i filmerna) sända till dig via MMS. En återkommande programpunkt verkar heta Sexy Sport Clips, och den visar hur kvinnor klär av sig medan män sportar i bakgrunden. En kvinna strippar på en gokartbana, medan de små bilarna svischar förbi och Robbie Williams ger tittarna balladen om att bara vilja känna äkta kärlek.
Jag går ned till mustaschen och ber honom skaffa en taxi till Hornstrasse 2.
Chauffören nickar knappt märkbart, han får körningar till Pascha (och till den mindre bordellen – Das Bordell – mittemot) varje arbetspass. Det är bra körningar, för det finns alltid någon färdigexpedierad man att köra tillbaka till centrum. Jag frågar honom hur han ser på prostitution:
– Vi lever i ett fritt land.
Sant, åtminstone i den bemärkelsen att könshandeln sedan fyra år tillbaka är legaliserad. Att sälja sin kropp är idag – juridiskt – jämförbart med vilket serviceyrke som helst, och att köpa en annan människas kropp är därmed inte mer – juridiskt – uppseendeväckande än att betala för tjänster som, säg, tandvård eller klippning.
Men innebär det att tyska män känner så? Att det för dem är lika självklart och okomplicerat att en bordell botar kåtslag (med prostituerade) som att McDonald’s dövar hunger (med hamburgare).

På avstånd ser Pascha ut att vara utpräglat… bordellig. En svart höghussilhuett. Jag hinner tänka att det här kanske inte var så lyckat, men sedan kommer taxibil nummer ett, den första av många. De stannar utanför Pascha. Jag väljer att hålla mig lite avsides, utom synhåll för entrén med sina kupoler av fuskguld. Istället koncentrerar jag mig på de män som kommer gående mot bordellen. Visserligen tittar de flesta rakt igenom mig – jag räknar till totalt 54 män, exklusive de som anländer i taxi – men under tre timmar lyckas jag ändå göra mina intervjuer med sexköpare.
Du läser dem här.
Nej, det är inte säkert att alla, eller ens majoriteten av tyska – och engelska – män delar dessa åsikter om prostitution, ansvar och kvinnans egenvärde.
Men så här tycker nio sexköpare en alldeles ordinär natt i Köln, ett stenkast från Europas största bordell, som varje dygn infriar 800 mäns drömmar mot betalning.
De går vidare mot sina fantasier, jag tar en taxi tillbaka mot floden och kyrkorna. Kopplar bort autopiloten, tittar i baksätet på anteckningar som jag knappt minns att jag har gjort. Varför ville de prata? Jag vet inte. Men tänker att det jag ser som ett övergrepp, aldrig jämbördigt, ser de som något fullt normalt. Kanske inte normalt som i att de berättar det för arbetskamrater och familj, men ändå – inget att bråka om.
Hur var det Stefan uttryckte det hela?
– Det är som att runka.

Dagen efter. Och det som verkade ödsligt, framträder mer som ett välmående medelklassområde strax utanför stadskärnan. En vacker park, en allé kantad med villor och prestigebilar, en busshållplats och en pendeltågsstation – sedan ligger Pascha där. Himmelsblå, om än ganska sliten fasad.
Jag blir förvånad. Trodde att bordellen skulle vara mer undangömd, kanske utkastad någonstans där mammor inte rullar barnvagnar. För det gör de här. Jag frågar henne om hon bor i kvarteret. Ja, bara några hundra meter bort.
Du har en jättebordell som granne. Hur är det?
– Jag tänker inte på det, den har funnit här så länge (prostitution har bedrivits i höghuset sedan 1974). Jag skulle inte ha något emot att de höll till någon annanstans, men de sköter sig. Vi som bor här märker inte av något bråk. Det kör mycket bilar dit, men utöver det… Jag störs inte.
Det känns inte obehagligt?
– Nej, så länge de inte orsakar bekymmer för oss boende antar jag att det är i sin ordning.
Den tyska synen på prostitution har färgat av sig på språket, ända ned till begreppen som ska förklara vad det handlar om. Kvinnan jag pratar med säger inte bordell. Hon säger Laufhaus, glädjehus. Ungefär lika förskönande som den skylt som pryder Paschas fasad. Där står det FKK, som i Frei Korper Kultur, vilket betyder fri kroppskultur.
Jag är för tidig, det dröjer innan jag ska få min guidade visning av Pascha. Så jag utforskar kvarteret. Här ser de varje dag taxibilarnas skytteltrafik. De ser de prostituerade kvinnorna. Men ändå inte. Jag minns ett besök till Sachsenhausen, koncentrationslägret i Berlins förorter. Där dog hundratusentals. Men jag kunde bara tänka på husen precis vid stängslet, att de boende måste ha haft direkt insyn. De såg.
På samma gata som Pascha finns ett Lidl, med rymlig parkeringsplats, säkerligen perfekt för sexköpare som inte vill att deras bilar ska synas utanför själva bordellen. Kanske passar de på att handla lite också? Jag frågar en kille som staplar gurkor inne i butiken.
– Pascha… Ja, det ligger där borta. Om männen brukar handla här? Ingen aning, men kvinnorna kommer in hela tiden. Det är inte svårt att gissa att de kommer från glädjehuset. Du vet, de klär sig ju på ett speciellt sätt. Högklackat och så där. Ibland köper de bara vanliga saker, men de som är svarta eller asiater frågar efter exotiska kryddor. Jag har inget emot att stå till tjänst.
Jag dödar lite mer tid och tar ytterligare ett varv. Upptäcker att Pascha ligger nära stadens slakteriområde. Tittar en stund på dess skylt: Fleisch Versorgung Köln – försörjer Köln med kött.



Så är det dags. Mitt första och enda besök på bordell. Dämpad belysning, en man byter en glödlampa. Det visar sig vara mannen som så jovialiskt bjöd in mig över telefon, dagföreståndaren Tomas Bushski. Grå kostym, ledigt uppknäppt skjorta. Med en serviceminded handflata föser han mig in i receptionen.
– Välkommen till mitt kontor! Vill du ha något, kaffe eller vatten eller en läsk?
Han lutar sig tillbaka.
– Så vad vill du veta, min vän?
Berätta lite om dig själv, hur hamnade du på Pascha?
– Jag har i hela mitt yrkesliv arbetat på olika hotell. Jag har drivit Holiday Inn och flera andra… vi kan kalla dem vanliga hotell. Men när Pascha skulle öppna 1994 ville vår vd, Armin Lobscheid, satsa på kvalitet och professionalism. De anställda skulle absolut inte hämtas från gatan.
Armin Lobscheid är visserligen Paschas ansikte utåt, men han äger inte det växande imperiet av bordeller – nu också i städer som Dresden och München – det gör en grupp diskreta investerare. De vill tjäna pengarna, men inte att andra ska få veta var de kommer ifrån.
Tomas berättar hur Pascha fungerar. Att de prostituerade hyr sina rum för 1 300 kronor per dygn, utöver detta betalar de ingen avgift till ”sexhotellet”, som han kallar det.
– Det spelar ingen roll hur mycket de tjänar på sina kunder, vi begär ingen kommission. Allt är lagligt, kvinnorna måste ha alla papper i ordning. För kvinnorna från de nya EU-staterna har det blivit lättare, men för dem som kommer från Asien, Sydamerika och Afrika kan det fortfarande vara krångligt.
Hur många kvinnor hyr rum här just nu?
– Runt 100, men mässorna har inte hunnit komma igång ännu, och sedan är det ju snart dags för VM. Då hoppas vi på dubbelt så många kvinnor, minst 200. Runt en tredjedel brukar vara tyskor, resten kommer från Japan, Thailand, Sydkorea, Brasilien… ja, hela världen.
Hur länge stannar de på Pascha?
– Olika, vissa jobbar bara här en vecka, medan andra har stannat i flera år, det gäller särskilt kvinnor som har rest långt för att komma hit. Vissa använder bara rummen som arbetsplats, och åker sedan hem till egna lägenheter i Köln eller i städerna runt omkring. Särskilt studenter och mammor gör så. Andra bor här dygnet runt, men då hyr de ofta två rum, ett att arbeta i och ett att vara ledig i. Andra klarar sig med ett rum. Då sover de med hörselproppar så att de inte störs.
– Jag vill påpeka att det är kvinnan som är Paschas gäst. Vi ger henne den service som en vanlig hotellgäst väntar sig. Männen som kommer hit betalar ett inträde, 50 kronor, men är sedan kvinnans gäst. När hon tar emot honom slutar vår roll. Hon förhandlar pris med honom.
Tomas vill gärna tala om Pascha som ett alternativt hotell, inte som en bordell. Kvinnorna står för själva koppleriet, hans uppgift är enbart att driva ett företag. Det andra? Nej, några hallickar är de rakt inte, trots att de årligen lotsar, enligt Tomas, fler än 300 000 torskar vidare mot de 141 rummen.
– Vad som sker när kvinna och man har stängt dörren, det är inte min sak.



Jag frågar om ett erbjudande som jag sett på bordellens hemsida. Pascha söker prostituerade för fast anställning. Aspiranter förväntas vara ”attraktiva kvinnor med vårdat yttre”, ha ”positiv attityd” och ”övertygande förhandlingsförmåga”. Den kvinna som uppfyller dessa krav utlovas 20 000 kronor i fast månadslön. Netto. Därutöver ingår sjukförsäkring, semesterersättning och ”intressanta och varierande sysselsättning i ett mångkulturellt team”.
– Fast anställning? Nej, de hyr rum av oss.
Jag visar Tomas en utskrift.
– Jaha, det där. Det är gammalt. Skriv att det inte är aktuellt längre. Det var bara två kvinnor som nappade, och de ville sluta när de märkte att de tjänade mindre pengar än då de hyrde och bedrev egen verksamhet. Det blev ingen succé.
För fyra år sedan legaliserades prostitution i Tyskland…
– Ja, vi betalar skatt som vilken näringsverksamhet som helst. Men annars är det inte så stor skillnad. Före lagändringen var det här inte 100 procent lagligt, men myndigheterna blundade.
Blundade? Det är en drastisk underdrift. Höghuset som rymmer Pascha byggdes redan 1974 av staden Köln, sedan politikerna tröttnat på den stökiga gatuprostitutionen, som ansågs sprida ett moraliskt förfall vidare till redbara kölnare. Bättre att samla könshandeln under ett och samma tak. Pascha tog över 1994.
En dubbel vinst för det offentliga. Inga fler utgifter, samtidigt som bordellen – och kvinnorna, även om många av dem troligen inte deklarerar varje torsk – betalar många sköna skattekronor.
Hur mycket?
Ja, vad drar Pascha in? Vi räknar lågt: 50 miljoner kronor (100 kvinnor betalar 1 300 kronor varje dag under året), men den siffran lär skjuta i höjden när VM börjar. Männen köper heller inte bara kvinnor på Pascha. De dricker i barerna, de äter på restaurangen, de köper privata lapdances – 100 kronor styck – på den intilliggande nattklubben.
– Vi har haft lejon och trollkarlar. En gång simmade riktiga delfiner omkring i akvarier. Det är inte bara sex, det är artisteri. Burlesque. Han den amerikanske rapparen, Eminem, har besökt oss. Och när Nick Nolte opererat sig i Düsseldorf tröttnade han på sjuksängen och åkte hit.
Allt detta sammantaget, uthyrning och försäljning och nattklubb – minst 100 miljoner kronor, gissar jag. Dessutom betalar Tomas och övriga 70 anställda inkomstskatt. Och de prostituerade ska göra rätt för sig som varande egenföretagare. Minus rumshyran blir det nog ytterligare 50 miljoner kronor för staden att beskatta.
Inte undra på att Tomas kan känna sig tillfreds med Paschas myndighetskontakter.
– Det är bra för alla. Förut kunde det vara konflikter, men inte idag, vilket ord är det jag söker… Harmoni! Männen kan känna sig säkra, de kan komma hit istället för att smyga i dunkla, farliga gränder. Det blir mer avslappnat. Pascha är modern prostitution, och jag anser verkligen att vi erbjuder en samhällsviktig service. Vad skulle hända om kvinnorna inte ställde upp och gjorde detta? De är det filter som förhindrar våldtäkter. Männen blir mindre frustrerade.
Är männen som kommer hit frustrerade?
– En del är gifta, och det finns kärlek, men de vill kanske leva ut sina… särskilda önskemål utan att störa äktenskapet. Det kan till exempel handla om att de vill knulla arsle. Känner du till det? Fuck ass. Vissa kvinnor tycker ju inte om det, men här kan kunden få vad han inte får där hemma.



Pascha skämmer bort sina hyresgäster, intygar Tomas. Han säger att det inte är mer än rätt, med tanke på det ”krävande arbete” de utför. Två gånger per vecka kommer en läkare som kontrollerar att ingen smittats av könssjukdom. Han räknar upp andra förmåner: Tandläkare, språkkurs (”En student lär dem tyska, men det blir mest fula ord”), rabatterad skönhetsvård i lokalerna, en butik där kvinnorna kan köpa ”arbetsredskap” (kondomer, genomskinliga underkläder, rekvisita till rummen), botoxbehandling eller bröstförstoring. Det finns även avdelningar på Pascha dit männen inte har tillträde, som en personalmatsal och ett kafé med internetuppkoppling. Tomas rabblar vidare. Tvättomat, annonsering i dagstidningar och på Paschas egen webb, där varje kvinna lägger ut en meny över vilken service som hon erbjuder.
Många suger av och ligger mot betalning.
Väldigt få kysser.
– Kvinnorna är trygga på Pascha, säger Tomas. Varje rum är försett med alarmknapp, och skulle hon känna sig hotad så skickar vi genast dit vakter. Ibland kan kunden vara berusad, men det händer sällan något allvarligt.
En sanning med modifikation. Jag har i min väska pressklipp som berättar om allt annat än trygghet och en kontrollerad miljö. Så sent som i januari blev en prostituerad svårt knivskuren, och för tre år sedan blev en annan kvinna, från Thailand, brutalt och livshotande misshandlad i samband med ett rånförsök.
– Ja, det har förekommit våldtäkts- och rånförsök, men det är undantag.
Som man har du i Pascha ett paradis, konstaterar Tomas, som gärna vill sprida just det budskapet till ETC:s manliga, eventuellt fotbollsintresserade läsare.
Senare, när han visar mig runt, ber han mig att föreviga bordellens löfte om att den man som tvingas gå hem utan att ha fått valuta för sina pengar – utlösning – kan kvittera ut 300 kronor i receptionen. Orgasmgaranti. Skulle någon prostituerad ha misskött sig, till exempel att hon vägrat utföra det mannen betalat för, kan han klaga hos Tomas, som då läxar upp vederbörande. Först får hon en varning. Upprepas beteendet tvingas hon lämna Pascha.
– Mannen är kung! säger Tomas, som påpekar att den kvinna som får beröm av kunder kan förvänta sig blommor eller, vid speciella tillfällen, champagne.



Det knackar på dörren till receptionen. En kvinna vill checka in. Tomas dumpar mig i en av Paschas barer, som fungerar som mötesplats för sexköpare och prostituerade. Där blir jag sittande. Äter jordnötter. En kvinna beställer en kaffe innan arbetsdagen tar fart på allvar. Hon kommer från Brasilien och intar sin frukost stående, klädd i minimal bikini och ortopediskt förkastliga stövlar. Trivs hon här?
– Very good, sehr schön.
Jag är usel för affärerna. Männen vänder i dörren när de ser mig, anteckningsblocket och kameran. Men de behöver inte ängslas, jag har fått stränga förhållningsorder av Tomas att inte fotografera eller intervjua, vare sig prostituerade eller torskar.
– Allt är mycket känsligt, vi värnar alla inblandades privatliv, har han förklarat.
Jag pratar istället med mannen bakom disken. Han har tid med mig, rusning blir det först framåt midnatt. Ändå har jag redan sett runt 20 män, som strövar genom korridorerna medan de väljer sin kvinna för dagen.
Jag frågar mannen i baren om han skäms för sitt jobb, eller så direkt är jag inte:
När du träffar nya människor, berättar du att du jobbar här på Pascha?
– Ja, visst. Det är helt normalt. Köln är väldigt tolerant.
Det är en mycket ful bar. Marmorerade väggar som i svenska 90-talshus. Några neonblinkande spelautomater, en plastig buddhastaty, mycket trä. Han ser att jag undrar.
– Vi vill att stället ska vara som Tusen och en natt. Haremskänsla.
Det liknar en fjällstuga, efter att den krockat med sortimentet från den kitchigaste av prylbutiker. En teve med nyhetsprogram påslaget rullar börskurser. Några meter från mig, i korridoren, trippar en uppenbart nervös man fram och tillbaka. Han knäpper med fingrarna. Väntar han på att en favorit ska bli ledig? Kanske är hans lunchtimme snart slut?
”This could be anywhere, in Rotterdam, Liverpool or Rome”, rasslar det ur stereon.
Jaha, det här är Pascha, tänker jag. Könshandel som preussiskt välsmörjd, rationell industri. Och det förefaller nästan… normalt. Nej, inte normalt, definitivt inte normalt, men bordellens själva funktion är att avdramatisera det faktum att mannen som kliver in genom dörren snart ska köpa sig rätten att penetrera en kvinnas kropp. Jag känner av detta. Inte normalt. Men normalisering. Pascha må vara Europas största bordell – en plats där människan görs till vara – men suggestionen är påtaglig. Lögnen. Du kan köpa sex utan att göra någon illa. Du behöver inte vara rädd för att kvinnorna har tvingats till detta.
– Vi har många studenter som arbetar här. De ska bli läkare och advokater men passar på att dryga ut sina studiepengar ett par kvällar varje månad. Bättre betalt än att vara servitris, berättade Tomas nere i receptionen.
Tyskland är inte Sverige.
Jag sitter mitt i det som kommer ur ett land som länge blundat för och nu slutgiltigt gett upp kampen mot prostitution, även om det är en successiv, förment hygglig reträtt som kläds i ord som ”frivillig” och ”påtvingad”. Sexköparna jag pratat med, det finns inga ursäkter – men hur stor är sannolikheten för att de ska resa sig över samhällets gillande? Hur ska de genomskåda lögnen när Tyskland påstår att den är sann?



Utanför rummen väntar kvinnorna. När en kund bestämt sig ersätts kvinnan av en tom, sammetsröd stol – upptaget. Det finns regler i alla fabriker, så även i Paschas knullfabrik.
Tomas dyker uPp med ett brett leende. Dags för sightseeing. Vi åker personalhiss med kvinnor i latex, från våning till våning, mellan de olika temarummen. Fotbollsrummet. Signalhorn och massiv VM-dekoration. Doktorsrummet. Gynekologstol, badkar och klinkers så att – antar jag – kroppsvätskor geschwint ska kunna sköljas ned i golvbrunnen.
– Jag vet inte ens vad som försiggår här. Jag vill inte veta, säger Tomas. Lantrummet, en sorts budgettolkning av hur det kunde se ut hos tyska bönder vid tiden för förra sekelskiftet. Grepar, timmer och en sådan där balja som kor brukar dricka ur.
– Våra äldre gäster brukar uppskatta just det här rummet. De har ibland svårt att få stånd, men så kommer de in här och minns sin barndom.
Bilrummet, ett rum med en bil. Samt en sprejmålad natthimmel, med stjärnor och måne.
– Mannen kanske förlorade oskulden i föräldrarnas bil och vill resa tillbaka till det ögonblicket.
Utanför sadomasochistrummet står den röda stolen. Vi sänker våra röster och beger oss, men då öppnas dörren och en darrig farbror, kanske 80, kommer ut med sina kryckor. Han är nöjd, säger han till Tomas. Mycket nöjd.
En typisk kund?
– Det finns ingen typisk kund. Vi har alla åldrar, alla grupper i samhället. Fattiga och rika, turister och affärsmän från mässorna. Vissa kommer för ett snabbt knull, andra stannar längre och låter kreditkorten gå varma.
En särskild hiss tar oss upp till VIP-avdelningen. Här finns en bastu, ett bad och strippstänger. Samt ett rum som Tomas beskriver som vår finaste ”svit”. Det är en stor säng, plastblommor och en flaska bubbel. Men det är storslagen utsikt från takterassen.
Vi åker ned igen, till ett av rummen som ännu inte har någon hyresgäst. Det är mycket spartanskt, en badrock på en klädhängare och några handdukar och toalettpapper på sängen. Tomas sveper med handen över nattygsbordet.
– Vi är generösa, på andra hotell får du en bara en liten chokladbit, men här…
Några godisbitar och dåligt vin. Ett välkomstblad med texten: ”Att vara en Pascha är väldigt fint.” Det här har varit Tomas vardag i drygt tio år. Varför?
– Ett: jag tjänar mer pengar här. Två: det blir aldrig tråkigt, jag får höra så många otroliga historier av kvinnorna. Tre: det är hög arbetslöshet i Tyskland, att ha jobb är en ynnest, och jag håller fast vid det som om det vore guld.



Jag fastnar framför ett schema som är uppnålat. Alla mässorna är markerade, liksom samtliga VM-matcher som spelas i staden. Jag pekar på den 20 juni, då Sverige möter England i den avslutande gruppspelsmatchen. Matchen börjar klockan nio. Två timmar senare kommer tiotusentals supporters, rusiga av nederlag eller seger, att ge sig ut i Köln och jaga tröst respektive firande.
– Ja, det lär bli rusning, säger Tomas. Vi hoppas det. Då vill det till att samtliga kvinnor arbetar.
Är det många svenskar som har hört av sig?
– Det kommer att komma gäster från världens alla hörn, självfallet också från Sverige.
Har ni haft många svenska gäster?
– Nja, men de kommer oftast i större grupper och så stannar de länge, ibland flera dagar. Kanske för att spriten är billig här.
Du har säkert hört talas om att vår jämställdhetsombudsman vill att landslaget bojkottar VM…
– Ja, men… Prostitution har funnits i tusentals år och kommer alltid att finnas. Skulle den upphöra för att Sverige stannar hemma? Jag tror inte att era fans håller med ombudsmannen, och vi hälsar dem välkomna. Pascha är redo. Nu väntar vi bara på er. Skriv det.
Sightseeingen avslutas. Vi skakar hand, Tomas och jag.

Jag försöker fotografera bordellens gigantiska reklamaffisch, men solen blänker så att de 32 flaggorna – däribland den svenska – knappt fastnar. Två av nationerna har målats över och blivit svarta rektanglar. Iran och Saudiarabien. En eftergift till de maskerade män som, enligt Lobscheid, ringde hotfulla samtal och viftade med påkar utanför entrén.
Vad texten betyder?
”Världen bjuds in som gäst hos kvinnliga bekantskaper.”
En av de prostituerade kommer ut, tänder en cigarett och fingrar på sin mobil. Jag såg henne i baren, men nu har hon mer kläder; hood och mjukisbyxor och stora gymnastikskor.
– Blir det bra bilder?
Vi pratar en kort stund. Hon frågar vad jag tycker om Pascha. Jag frågar vad hon tycker om Pascha.
– Det är helt okej, de som jobbar här är änglar och ställer alltid upp.
Hon hyr rum sammanlagt 30 dagar om året, men sover alltid i sin lägenhet i Köln, några kilometer från Pascha. Att sälja sex gör att hon kan betala räkningarna.
– Det är ett jobb. Jag tjänar tio gånger så mycket pengar som jag skulle göra på ett värdelöst restaurang- och kontorsjobb.
Torskarna?
– Man lär sig hantera dem. De flesta är rätt patetiska. Jag gör ingenting jag själv inte vill.
Är du öppen med att du säljer sex på Pascha?
– Verkligen inte. Männen kan skryta om vad de gör här, men jag skulle inte kunna berätta för mina föräldrar. De skulle inte förstå. Fast jag sliter hårt, när jag hyr här jobbar jag tolv timmar om dagen, det blir 40 kunder en bra vecka.
Vad tycker du om att prostitution har legaliserats?
– Det är bra för oss. Jag hoppas att alla snart förstår att det här är ett vanligt arbete. Vi betalar skatt som andra människor, jag tror att det här blir helt rumsrent om högst fem år. Förresten, berättade Tomas om vad Pascha ska göra under VM?
Ja, han berättade. Den sjätte våningen ska öppnas upp, nyrenoverad, 20 rum, och där ska en annan sorts kunder bo för 1 800 kronor natten. Som ett vanligt hotell.
– De kan förstås besöka någon av de andra våningarna om de så önskar. Men knullandet är inte huvudsaken. Sexhotellet har blivit ett hotell. Staden godkände det hela, och det har aldrig hänt förut. Vet du hur höga kraven är för att driva ett vanligt hotell?
Tomas ser det som ett tecken. Prostitutionen har bjudits in i finrummet.
– Allt har blandats samman, det finns inte längre några tydliga gränser. Du måste komma ner. Vill du att jag ska boka ett rum åt dig?

Andreas Gustavsson