Fiendens värde

Gustav Fridolin tjuvlyssnar på ett samtal. En pappa försöker förklara världen för sina barn. Våld löser aldrig något, alla är vi lika mycket värda, säger han. Men hur många står egentligen bakom denna sanning idag? När det görs skillnad mellan människa och människa. När falsk trygghet väger tyngre än rättigheter.

Jag tjuvlyssnade på ett samtal på tåget idag. En lite stressad pappa, generad över att hans två barn skrek så högt, försökte förmå sin son att sluta dra dottern i håret. Jag hejade på i tysthet, och hoppades att det skulle bli lite tystare i kupén.
”Hon var dum, hon sa att jag var en barnrumpa”, grymtade den lille sommarblonde pojken.
”Det spelar ingen roll. Du får aldrig slåss ändå.”
Pojken satt tyst en stund innan det var dottern bröt in:
”Pappa?”
”Ja?”
”Får man aldrig använda våld?”
”Nej, aldrig.”
Pappan hade lite förstrött börjat bläddra i tidningen.
”Men om man måste försvara sig då?”
”Jo, om man måste, men det måste alltid vara sista utvägen.”
”Men varför då?” sa pojken som nog var i den där åldern där liksom allt kan ifrågasättas och inget är självklart. Pappan tittade på sin son.
”Du förstår, hur dum någon än har varit så löser våld aldrig någonting. Och dessutom är alla människor lika värda.”
Barnen satt tysta och pappan kände sig stolt. Så pekade hon på en skäggig man med svärd i pappans tidning.
”Han då?”

Bilden föreställde Sjamil Basajev, den tjetjenska rebelledare som tagit på sig ockupationen av Beslanskolan, ett terrorattentat som slutade i att hundratals barn dog. Pappan visste inte vad han skulle svara. Basajev är död och hela världen ropar nu ”äntligen”. Det är inte så konstigt, egentligen. Få, om någon, sörjer en man som så ondskefullt mördat och terroriserat världen; en islamist som till synes stolt blivit jämförd med den rena ondskan och som begått övergrepp mot allt vad religiös tro heter. Många ryska civila sover nog tryggare nu.
Men det är en falsk trygghet. För så länge tjetjenerna tvingas genomlida sina dagar rädda för sin överlevnad, för om barnen kommer torteras av den ryska säkerhetstjänsten eller för om maken kommer bli avrättad av kadyrovtsys – den Moskvatrogne tjetjenske premiärministern Ramzan Kadyrovs egna specialförband – så länge kommer människor som Basajev att växa upp och terrorn regera.

Kanske såg pappan på tåget nyhetsinslagen efter Basajevs död. Rysslands president Vladimir Putin tackade säkerhetstjänsten FSB, det gamla KGB, för tillslaget utan att ens veta om det var dem som gjort det. Han talade om den utomrättsliga avrättningen, om det nu var en sådan, som en rimlig ”vedergällning” och att ”terroristerna ska utplånas”. Kadyrov uttryckte sin besvikelse för att inte han själv fått släcka Basajevs liv.
Kommentatorn i Aktuelltstudion sa att nu hade Putin en fjäder i hatten inför G8-mötet i S:t Petersburg, nu kunde han visa de andra ledarna, ”speciellt Bush”, att han driver en hårdför kamp mot terrorismen.
I vilken sorts civilisation och värld lever vi om en dödad laglös är en ”fjäder i hatten” för en ledare som möter en annan ledare?

Vad var det nu han sa, pappan, om att våld inte löser problem? Såväl tyska som italienska ledare har uttryckt förståelse för den ryska politiken i Tjetjenien, trots att det var mordet på fredsförhandlaren och tidigare presidenten Aslan Maschadov som började driva det fromma sufistiska tjetjenska folket in i fundamentalismens klor och Basajevs famn. När USA tidigare uppmanat Putin att inleda förhandlingar med Maschadov hade man bara svarat att ”Ryssland förhandlar inte med terrorister”. Hur svarar man på sådana blåkopior av eget tal?
Också i USA är rättsstatens principer, som bekant, förhandlingsbara sedan kriget mot terrorn inleddes. Trots utslag från Högsta domstolen fortsätter fånglägret på Guantánamobasen, det som förre åklagaren vid Haagtribunalen Erik Östberg jämfört med ett koncentrationsläger, som tidigare. När några fångar för ett par månader sedan tog sina egna liv blev de utsatta för ett sista nekrofilt övergrepp av lägerchefen.
”Det här är inga handlingar i desperation. Det här är välplanerade krigshandlingar”, sa basens högste militära chef. Tydligare än så kan det inte uttryckas. Fångarna kläs av, och de fråntas sin mänsklighet, sin förmåga att känna desperation eller uppgivenhet, ett självmord blir en krigshandling.
”Det här är inte människor, de här har inga känslor, de drivs bara av en ohygglig längtan att utrota andra folk” – så har det samma uttryckts i danska Folketinget.
Vad var det nu pappan sa om allas lika värde?

Många, kanske de flesta, på Guantánamobasen är inte skyldiga till några terrorhandlingar. Det är nu de flesta bedömare nu överens om. De har bara varit på fel plats vid fel tillfälle. Men det spelar ändå ingen roll. För att amerikaner, och vi andra, ska känna samma falska trygghet som ryssarna nu gör krävs att de andra stängs ute, låses in.
På två overheadbilder jag fick av Tällberg Forums grundare Bo Ekman visas först en bild av ett ”gated community”, ett inhägnat bostadsområde för välbeställda, och därefter en bild av Guantánamolägret. Det är illustrativt. När man avhumaniserar min fiende gör man upp ett ”vi” och ett ”dom”. Och kan inte vi stänga ute dem får vi stänga in oss från dem.

Pappan bläddrade i sin tidning. Han blev sin dotter svaret skyldig. En demokrati kan bedömas utifrån hur den värdesätter sin fiende. Ett krig förutsätter att fienden avhumaniseras, att hon kläs av och görs till monster. Och monster är som bekant inte människor. Monster har inga rättigheter, inga konventioner och inga domstolar. Monster utrotar man. Basajev var ett monster mot sina offer, men en människa enligt internationell rätt. Många på Guantánamo är bara människor. Och när vi inte behandlar dem som det visar vi oss inte vara mycket bättre än de krafter vi vill bekämpa.
”Kriget mot terrorismen” blir till en ”semantisk apartheid”, som författaren Mike Davis uttryckt det. Fienderna lyckas rasera vår demokrati, men det är vi själva som gör jobbet åt dem.
Pojken drog sin syster i håret igen.

Gustav Fridolin,
riksdagsledamot (mp) och författare till högaktuella Från Vittsjö till världen – om global apartheid och alla oss som vill någon annanstans (Ordfront förlag). Här läser du vad han vill med sin bok och hur den kom till.