SL och miljonslöseriet

Ingen bosatt i Stockholmsområdet har väl kunnat undgå att Storstockholms lokaltrafik (SL) under de senaste åren fört en aggressiv kampanj mot det intäktsbortfall som de menar gräver stora hål i Stockholms läns landstings (SLL) budget.

Både SL:s ledning och landstingspolitikerna har framför allt pekat ut fuskåkningen eller den så kallade plankningen som den största enskilda orsaken till detta intäktsbortfall. Den allmänt vedertagna bilden av plankning har bland annat genom stora reklamkampanjer blivit den att plankningen är en samhällets paria som ofta likställs med brott som stöld.
Frågan om hur stor del av intäktsbortfallet som egentligen går att tillskriva plankningen och huruvida de insatser och investeringar som SL gör för att stävja den är proportionerliga eller inte har inte analyserats. Ingen av de stora medierna har ställt frågor kring hur SL:s beräkningar är gjorda eller hur mycket investeringarna i till exempel nya spärrlinjer egentligen kostar, utan medierna har istället valt att göra avkall på sin granskande funktion och enbart kommit att agera megafon åt SL. Detta har resulterat i att det förekommer flera olika siffror på hur stor del av intäktsbortfallet som egentligen plankningen står för. Dessa siffror har under de senaste åren varierat mellan 88 mkr. till 200 mkr.
Det råder även en stor oenighet kring frågan om plankningen och dess påverkan på intäktsbortfallet mellan medlemmar i styrelsen och SL:s vd Lennart Jangälv. Ibland annat SL:s årsrapport för 2004 står det att plankningen utgör 100 mkr av intäktsbortfallet medan delar av styrelsen menar att det snarare rör sig om över 200 mkr. Vad beror denna stora skillnad på? Är det rimligt att styrelsen och SL:s ledning har så vitt skilda uppfattningar om ”problemets” omfattning? Än allvarligare är att ingen, vare sig SL:s ledning eller styrelsen kan eller vill svara på vilket underlag som ligger till grund för de olika uppfattningarna.

SL:s ledning och SL:s politiska styrelse har under de senaste fyra månaderna fått frågor om hur verkligheten egentligen ser ut. Att ingen av de tillfrågade kan eller vill hänvisa till något som helst dokument eller utredning som ligger till grund för de stora investeringar som gjorts av SL de senaste åren är mycket allvarligt både ur ett ekonomiskt såväl som ur ett demokratiskt perspektiv. SL ägs av SLL vilket innebär att SL enligt lag är tvingade att bistå allmänheten med utlämnande av offentliga handlingar som till exempel beslutsunderlag och bokföringar. Eftersom det nu gått så lång tid sedan frågan först ställdes och ingen ens har kommenterat frågorna har ärendet anmälts till justitieombudsmannen, JO.
Eftersom tystnaden från SL:s sida är total för det med sig konsekvensen att allmänheten är tvungen att förlita sig på sekundära källor såsom interpellationer, tidningsartiklar och årsrapporter. En genomgång av detta material visar dock på en helt annan verklighet än den som SL förmedlar genom okritiska medier och stora kampanjer. Den bild som träder fram om bland annat kostnaderna för de nya spärrlinjerna ger också en trolig förklaring till den kompakta tystnaden från SL och SL:s styrelse.
Miljöpartisterna Gertrud Brorsson, ledamot i SL:s styrelse, och Gustav Fridolin har tagit fram siffror som visar på att varje ny spärr som köptes in av SL för att stoppa plankningen kostar 160 000 kronor/st. Det innebär att kostnaden för varje enskild station hamnar mellan 800 000 och 2,5 mkr i endast inköp av de nya spärrarna. SL har också meddelat att de nya spärrarna skall installeras på minst 100 stationer. Tilltaget i underkant så har varje station i snitt fem spärrar vilket då ger en totalkostnad på 80 mkr., undantaget de kostnader för service och reparation som automatiskt tillkommer. Kostnaden för de nya spärrarna skiljer sig alltså inte nämnvärt från de 100 mkr. som plankningen anses stå för.

Den senaste tiden har det även visat sig att de nya spärrarna inte förhindrar det de köptes in för, nämligen plankning. Detta är något som organisationen planka.nu hävdat sedan länge men som nu också erkänns av SL när de kompletterar de nya spärrarna med kontrollanter bakom spärrlinjen. Att medlemmar ur SL:s styrelse dessutom menar att plankningen inom loppet av bara något år ökat från att utgöra ett intäktsbortfall på 100 mkr till över 200 mkr visar ju också på att inte ens styrelsen tror på de stora investeringarna.
SL har alltså trots miljonsatsningar inte minskat plankningen och det intäktsbortfall den sägs stå för. Vare sig SL:s ledning eller SL:s politiska styrelse har kunnat motivera de stora satsningarna utifrån de eventuella beräkningar som gjorts rörande plankningens omfattning och påverkan på intäktsbortfallet eller i form av ökande intäkter som följd av installerandet av nya spärrlinjer. Den självklara slutsatsen blir att alla miljoner som SL satsat på att försöka stävja plankningen har varit en sällan skådad dålig investering som bör granskas av landstingets revisorer och framför allt delges allmänheten. Bilden av plankningen som ett av de större nutida samhällsproblemen ter sig oväsentlig i förhållande till hur SL och landstingspolitikerna hanterat de offentliga medlen, baserat endast på personligt tyckande, obefintliga eller ofullständiga underlag och ett snedvridet moraliskt ställningstagande.

SL och landstingspolitikerna bör nu ställa sig frågan om det kanske finns andra sätt att komma tillrätta med landstingets budget och om de över 80 mkr som de nya spärrlinjerna kostat hade kunnat användas till något annat som faktiskt hade gynnat både SL, resenärerna och länet i stort.

Tomas Örn


Har du synpunkter på artikeln? Maila din åsikt till tidningen@etc.se.
Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev! Skicka ett tomt mail till nyhetsbrev-subscribe@list.etc.se!