Om nödvändigheten av medborgarlön

På arbetsförmedlingens hemsida (ams.se) kan man läsa i ett pressmeddelande från den 11 maj att arbetslösheten ökar för ungdomar och kvinnor. Drygt 60.000 personer mellan 18-24 år är arbetslösa i Sverige. Jag är en av dessa.

Som ung invandrarkvinna hör jag till dem som har allra svårast att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden idag. Parallellt med denna verklighet har det skrivits en del om medborgarlön sedan miljöpartiets kongress i början av maj. Språkröret Peter Eriksson har kritiserat sina partikamraters kongressbeslut. På otaliga ledar- och debattsidor runt om i landets tidningar har idén om denna form av grundtrygghet, som är lika för alla medborgare och som skall ges utan motprestation, ifrågasatts och till och med hånats. Syftet med denna artikel är att försöka förklara varför det inte bara är möjligt, utan även nödvändigt med en sådan reform.
Sedan jag slutade studera och började söka jobb för snart ett halvår sedan har jag upptäckt mycket om hur Välfärdssverige fungerar i verkligheten. Insikter och kunskap som jag inte tror att särskilt många politiker och skribenter har den blekaste aning om. Revorna i skyddsnätet är skrämmande stora. Det är fruktansvärt lätt att hamna utanför trygghetssystemen; steget ut till hemlöshet och den absoluta samhällsbotten, även för skötsamma och driftiga personer, är mindre än vad de flesta människor förstår.
I Botkyrka kommun, där jag bor, kräver socialtjänsten att den som söker ekonomiskt bistånd skall ha sökt minst ett jobb om dagen två månader bakåt i tiden för att alls komma i fråga för att erhålla försörjningsstöd. Dessutom skall man infinna sig på arbetsförmedlingens projekt för arbetslösa socialbidragstagare, ADOK (arbete, dialog och kompetens), varje vecka. I praktiken innebär detta att du som arbetssökande utan inkomster och förmögenhet sätts i två månaders ekonomisk karantän om du inte på förhand vet om vilka regler som gäller. Hur många människor har medel för två månaders försörjning undansparade? Och hur många av dessa söker ekonomiskt bistånd innan dessa pengar är slut och alla övriga överlevnadsmöjligheter är uttömda? Tvärtemot allt tal om lata bidragstagare drar sig de flesta människor in i det längsta för att söka sig till socialtjänsten då det för det absoluta flertalet anses vara den sista utvägen för överlevnad.

I mitt fall ringde jag socialtjänsten när jag hade misslyckats med att få en tjänst som jag hade trott och hoppats på att få. Studiemedlet från föregående termins studier som jag hade levt på fram tills jag sökte hjälp i slutet på april hade tagit slut och jag hade inte lyckats få något annat arbete. Alfa-kassan och A-kassan var inga alternativ då jag inte studerat och arbetat i tillräcklig omfattning tidigare för att kvala in i de systemen. Nu behövde jag hjälp med att betala hyran, elräkningen och maten. När jag efter en tid fick mig en handläggare tilldelad som brevledes förklarade hur reglerna såg ut blev jag först uppriktigt ställd. Detta kunde inte stämma; det jag hade lärt mig under mina år i skolan och inom politiken var att socialtjänsten var skyldiga att hjälpa en att överleva om man låg under existensminimum och inte hade några missbrukarproblem. För att reda ut det uppenbara missförståndet ringde jag upp socialtjänstens ungdomsenhet som förklarade att det inte alls var fråga om något missförstånd.
Reglerna var sådana som jag redogjort för tidigare i denna artikel. Som svar på min följdfråga om hur jag ska skulle undvika att bli vräkt och hemlös samt var jag skulle få tag i matpengar blev jag hänvisad till att låna av vänner och bekanta. När jag då förklarade att jag inte hade någon släkt eller några vänner att låna av och frågade om det inte fanns någon socialjour där man kunde få pengar till de mest basala och akuta behoven fick jag till svar att det inte var möjligt när man redan var inne i systemet och att de tyvärr inte kunde hjälpa mig vidare. Slut på samtalet.

Där är jag nu. Diskvalificerad från alla socialförsäkringssystem, inklusive socialtjänsten, i en tid när arbetslösheten för de grupper jag tillhör är skyhög och konkurrensen om minsta arbete är stenhård. Arbetsgivarna är medvetna om detta och tvekar inte att ställa höga krav i sina arbetsannonser. Ett problem som jag har, utöver min sociala och etniska bakgrund, är att jag faller mellan stolarna även i mitt arbetssökande; antingen är jag överkvalificerad med mina universitetspoäng, så att arbetsgivaren inte litar på att jag kommer att stanna kvar på arbetsplatsen en längre tid, eller så är jag underkvalificerad då jag inte har någon högskoleexamen och inte heller tillräckligt med arbetslivserfarenhet.
Arbetsförmedlingen är inte heller till någon nämnvärd hjälp. Det enda de kan erbjuda är tillgång till dator och eventuellt hjälp att skriva ansökningsbrev. Men vad hjälper det när det går hundratalet desperata arbetssökande på varje utannonserad tjänst? Det är allmänt känt att majoriteten av jobben går via kontakter och personliga nätverk. Som första generationens invandrare och invånare i ett av de mest belastade och socialt segregerade kommunerna i landet hjälper det föga att jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i nästan alla ämnen (med ett snitt på 18.81 av 20 möjliga) där jag fick skolans enda studiestipendium för särskilt goda kunskaper i det svenska språket samt att jag har varit starkt engagerad i ett flertal organisationer på såväl lokal- som riksnivå under flera års tid.

Snart närmar sig månadsskiftet. Bankkontot är ekande tomt och räkningarna hopar sig. Jag vet uppriktigt talat inte vad jag ska göra för att ta mig ur denna situation. Utöver desperationen som växer sig starkare för var dag som går känner jag en oerhörd ilska och frustration; hur kan ett rikt västland som Sverige låta sina egna medborgare så fullständigt falla igenom systemet och slås ut från samhällsgemenskapen? Det är dessutom rent ut sagt korkat kortsiktigt att låta unga, starka, välutbildade, arbetssugna och intelligenta människor hamna på den absoluta samhällsbotten innan man i slutändan ändå tvingas gå in och betala för att få dem på fötter igen. Det handlar om ett resursslöseri av stora mått där individer som skulle kunna vara, och inget hellre vill än att vara, en oerhörd tillgång för samhället förvägras såväl möjligheten att arbeta som hjälp att överleva.
Det är här det blir uppenbart hur aktuell och brännande frågan om medborgarlön är. I ett sådant system skulle ingen riskera att hamna mellan stolarna och, i förlängningen, bli hemlös och tvingas in i tiggeri och kriminalitet för sin överlevnad. Tvärtom skulle människor istället ges möjlighet att på olika vis öka sin kompetens och fokusera på att antingen hitta ett arbete eller våga ta risken att starta eget företag. Trygga människor är inte bara glada människor, utan även produktiva och modiga individer som har möjlighet att vara en tillgång för både sig själva och sin omgivning.

Nasrin Mosavi,
Styrelseledamot, Miljöpartiet de Gröna Botkyrka Ersättare (mp), utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Botkyrka kommun


Vad tycker du? Är medborgarlön ett bra sätt att minska den sociala utslagningen? Maila din åsikt till tidningen@etc.se.


Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev! Fyll i formuläret på förstasidan elller skicka ett tomt mail till nyhetsbrev-subscribe@list.etc.se!