KUBA - I väntan på diktatorns död

Lars Palmgren möter en vän i Havanna, en kommunist som insett att nu går det inte längre. Avrättningar, fängelsestraff för dissidenter, paranoida misstankar om konspiration… Castro har slutligen tappat greppet. Och det finns ingen strävan att komma framåt, bara att garantera status quo.

(Från magasin ETC 3/03.)

Rubens nya kontor låg i Miramar – Havannas, kanske världens, vackraste bostadskvarter. Men huset var så nerslitet och kvinnan i receptionen så demonstrativt uttråkad att det ändå var svårt att tolka om det var en kick uppåt eller snett nedåt.
Vid första påseende var Ruben sig lik. Men när jag under hälsningskramen kände de stenhårda musklerna på hans överarm och skuldror, så ryggade jag nästan tillbaka och skrattade något om att ”alla dessa muskler, var kommer de ifrån?”
– Något måste man göra, svarade Ruben. Att styrketräna håller ångesten på avstånd.
Ruben, en drygt 50-årig akademiker, hade alltid, för att vara medlem i det kubanska kommunistpartiet, varit ovanligt öppen.
Han hade inte ens dragit sig för att, off the record, kritisera partiet och regeringen.
Men om ångest hade han, under de snart tjugo år jag känt honom, aldrig tidigare talat.
Och aldrig hade han varit i så fin fysisk form.
Han hade alltid försvarat sin rätt att tänka fritt. Men hade samtidigt accepterat att tänka inte är detsamma som att tala öppet, och ännu mindre att handla. Det hade funnits en gräns för Rubens fritänkande: Lojaliteten med Fidel Castro.
En gång när jag hade sagt någonting om att Castro agerar som en feodalherre som betraktar Kuba som sitt gods hade han brutit bekantskapen med mig.
Det var länge sen, men sen dess hade jag aktat mig för att alls säga något om Kubas ledare när jag talade med honom.
Men nu sa Ruben, redan innan jag ens hade ställt någon fråga:
– Det här går inte längre. Fidel har förlorat greppet… och ingen jävel vågar säga det till honom.
Och nu såg jag ångesten i hans ögon.
– Det här sista var för mycket, sa han. Vad fan ska man göra?
Han plockade med papperen på skrivbordet som om han sökte efter ett svar där, men såg bara besviken ut när han tittade upp:
– Jag satt och åt när de läste upp kommunikén i teve om att avrättningarna genomförts. De hade inte ens meddelat familjerna. Jag var tvungen att gå ut på toaletten och spy.
De tre unga männen som avrättats hade kapat en färja och med passagerarna som gisslan försökt ta sig till Florida. Några dagar dessförinnan hade 75 dissidenter dömts till fängelsestraff på mellan 6 och 27 år – sammanlagt över 1 000 år.

Egentligen var Ruben inte särskilt förvånad. Hans specialitet var just att göra prognoser om framtiden och redan när regeringen, flera månader tidigare, startat en kampanj mot korruption och kriminalitet, hade han anat att ett nedslag mot oppositionen var i faggorna och att det skulle följas av en ideologisk kampanj för att stärka den nationella sammanhållningen. Precis som så många gånger tidigare.
Men någonting hade gått sönder i honom och Ruben förmådde inte längre se någonting som pekade framåt.
Det var annars just det han alltid hade gjort.
Ingen hade som Ruben kunnat hitta element som pekade framåt mot positiva förändringar, även i de mest svårbegripliga situationer.
Så hade det varit under balsero-krisen, den närmast groteska situation då Fidel Castro under några veckor inte gjorde någonting för att hindra folk att ta sig över till Florida och då hela Havanna inte tycktes ägna sig åt annat än att bygga flottar. Så hade det varit när det plötsligt accepterades att folk hade hemmagjorda parabolantenner för att titta på amerikansk teve – liksom när parabolerna lika plötsligt förbjöds. Så hade det varit när det blev legalt att äga dollar och det blev tillåtet med en viss privat ekonomisk företagsamhet – liksom när nya lagar tvingade de flesta av de nya enmansföretagarna ner på knä. Så hade det varit när påven kom och julfirandet accepterades, folk fick föda upp julgrisen i sina hem och en plötslig smekmånad med katolska kyrkan började – liksom när grisuppfödningen lika abrupt förbjöds och Fidel Castro föste den kubanska katolska kyrkan åt sidan och istället tycktes försöka etablera en direkt, personlig, relation med påven.
Den här typen av abrupta kursändringar hade alltid förekommit, men efter Sovjetblockets fall hade de fått något surrealistiskt över sig. Men om de flesta andra upplevde att det rörde sig i en slags makaber dans där ett steg framåt oundvikligen följdes av ett bakåt, så hade Ruben alltid kunnat se någonting nytt i varje rörelse.
Det eviga snurrande kring status quo, hade Ruben förmått tolka som en komplicerad framåt- och uppåtriktad spiral vars centrala element var samhällets långsamma, men noggranna förberedelse för den stora förändringen.
– Det handlade, hade han sagt, om att undvika den katastrof som följt efter Sovjets sammanbrott.
– Det kommer, hade han försäkrat, att ske en försiktig övergång till marknadsekonomi, en försiktig utvidgning av privat och kooperativ företagsamhet, en försiktig öppning mot en fri arbetsmarknad där fackföreningarna också kan fungera som fackföreningar, en försiktig och stegvis uppmjukning av den politiska spelplanen.
– Men folk måste först vänjas, skolas. Och, hade han understrukit, garantin för att det hela ska kunna ske harmoniskt och utan konflikter och våld är Fidel Castro.
Det innebar också, hade han medgivit, att tidsperspektivet var begränsat: Fidel kunde ju faktiskt dö när som helst.
Ruben lyckades oftast få en att betrakta Kuba i nytt ljus.
Han var en militant optimist.
Eller hade varit.
Nu sa han:
– Fidel säger att avrättningarna och domarna handlade om liv och död. Att det var en USA-uppbackad konspiration mot revolutionen som till varje pris måste stävjas i sin linda.
– Samma argument som de senaste fyrtio åren, mumlade han.
– Men, fortsatte han med dov röst, det finns en gräns för hur länge man kan ursäkta sig med att fienden är värre.

När det tidigare otänkbara var sagt blev han tyst. Men det var ingen vilande tystnad. Jag blev rädd för att han faktisk höll på att bryta samman inför mina ögon.
Det fruktansvärda var inte bara att ha nått den slutsatsen och – vilket var en implicit konsekvens – att Fidel Castro kanske i själva verket inte alls var intresserad av att USA:s blockad mot Kuba skulle hävas eftersom det skulle innebära att hans slutgiltiga argument för vilket beslut som helst skulle gå upp i rök. Det verkligt fruktansvärda var att samtidigt som Ruben inte längre kunde värja sig gentemot den slutsatsen, så fanns det, för första gången på trettio år, en reell möjlighet att den officiellt uttalade rädslan för en invasion var motiverad.
Han visste inte längre vad han skulle tro. Han var allvarligt skakad.
Det var dels bevisföringen mot dissidenterna. Även om Ruben var kritisk mot dissidenternas fraternisering med chefen för USA:s intressekontor i Havanna, så var själva bevisföringen så ynklig: Några hade fått skrivbordslampor, andra hade fått köksutrustning, åter andra kontorsmateriel, någon hade fått spädbarnsutrustning. När Felipe Roque Perez, den unge kubanske utrikesministern, i teve ironiskt läste upp listorna med gåvor som dissidenterna tagit emot, så hade Ruben nästan slitit sig i håret. Om det här var bevis för någonting, så var det bara för hur totalt ofarliga dissidenterna var.
Till det kom Roque Perez förtjusta avslöjande att dissidenterna sen länge varit infiltrerade, och dessutom på ledande nivå. Något som mycket väl kunde tyda på att den intensiva fraterniseringen med USA:s intressekontor i själva verket var resultat av en medveten provokation från säkerhetpolisens sida.
Och strax därpå avrättningarna av de tre färjekaparna.
– Vi har haft moratorium på dödsstraff i tre år. Men de här avrättades i expressfart. Och de anhöriga fick inte veta något förrän de redan var begravda.
Likgiltigheten för andras lidanden hade gjort att Ruben inte längre kunde hålla tillbaka det inre trycket. Men det var inte det som var den egentliga orsaken till hans ångest. Det var istället att han plötsligt insåg att han – under praktiskt taget hela sitt liv – levt dubbelt. Han hade medvetet och beslutsamt pressat undan allt det som på något sätt ifrågasatte hans lojalitet med Fidel. Nu var det som om detta hans andra jag med en okontrollerbar styrka bröt igenom, tog över.
Han kunde inte längre värja sig. Inga av alla dessa beslut – fängelsedomarna, avrättningarna, lappkasten i den ekonomiska politiken… ingenting – hade kunnat ske utan Fidel Castros personliga medgivande. Det var något Ruben innerst inne alltid hade vetat, men nu kunde han inte längre förtränga det. Slutsatsen var fruktansvärd: Domstolarna, folkförsamlingen, regeringen, partiet, varenda struktur i det kubanska samhället var bara ett slags bihang till Fidel.
Det var ohyggligt att tänka så. För Ruben var det som att ifrågasätta hela sin existens. Och att det var så var ändå något som nästan alla kubaner accepterade som något självklart.

För några år sen gjorde jag en helt ovetenskaplig enkät på Havannas gator. Jag frågade folk: ”Vem är Fidel Castro?” De flesta svarade utan en sekunds tvekan: ”Världens störste man”, även om påtagligt många, med tanke på hur länge Kuba formellt varit en ateistisk stat, lade till: ”efter Jesus”.
Det näst vanligaste svaret var: ”Vår pappa” – ett svar som ofta följdes av tystnad och ett växande leende vars innebörd inte alltid var lätt att tolka.
Några få svarade bara helt kort: ”Det vet jag inte.” Och ännu färre svarade ingenting, tittade bara, skakade på huvudena och gick sin kos.
Det svar jag själv mest drabbades av kom från en liten pojke. Klädd i sina bordeauxröda kortbyxor och sin vita blus hade han utsetts av de andra pionjärerna – ivrigt uppmuntrade av lärarinnorna – att vara gruppens talesman. Han var kanske sju år och han sa:
– Fidel Castro är vår pappa. Han är skolan, han är kläderna, skorna och maten. Han är böckerna, framtiden… han är – och här tittade han vädjande på sin fröken som nickade ivrigt åt honom att fortsätta – han är mamma och pappa och syskonen… och – han letade efter mer att säga, tittade på nytt på sin fröken, och så lös han plötsligt upp:
– Han är Jesus Kristus, sa han och såg lättad ut.
En intressant detalj i sammanhanget var att vid två tillfällen under gatuenkäten sökte lite äldre män, ungefär i samma ålder som Castro, och som båda svarat ”världens störste man”, upp mig på nytt, knackade mig på axeln och nickade mot mikrofonen att de hade mer att säga. Nu förklarade de att Fidel Castro i själva verket var en ”jävla despot”, ”en förtryckare” och att det enda de hoppades var att han… och här gjorde bägge två en horisontell gest med handen över strupen.
När jag frågade vad som fått dem att ändra sig svarade de bara:
– Att vara kuban är att vara två. Tudelad. Så enkelt är det.
När jag efteråt hade berättat för Ruben om enkäten så log han bara, lite överseende:
– Jag är inte förvånad, hade han sagt. Det finns en styrka, men också en risk i att ha en så överskuggande ledargestalt som Fidel.
När jag frågade vad han ansåg om påståendet att det fanns en dubbelhet hos kubanerna, ett ”officiellt” jag och ett ”inofficiellt” jag, så skrattade han bara:
– Det handlar inte om det, hade han sagt, utom om medvetandets ojämna utveckling.
Och nu var han själv där.
”Den andra” Ruben stegade fram genom tillbakahållna tårar, skrik och smärta.
– Jag har tappat greppet, sa han.
– Det här är första gången i mitt liv jag inte kan se någon väg ut.

I vanlig ordning gick han systematiskt igenom alla tänkbara aspekter:
– Internationellt har vi smällt igen dörren rakt i ansiktet på alla som ville hjälpa oss. De i USA som framgångsrikt kämpade mot blockaden. EU som trots våra skulder strävade efter att integrera oss i viktiga samarbetsavtal. De latinamerikanska länderna som vi förolämpat till dess deras tålamod brustit.
– Internt… den sociala skiktningen har nått sådana nivåer att det nu finns marginella sektorer i Havanna dit polisen inte ens vågar sig in. Ungdomarna drömmer bara om att ta sig härifrån. Ekonomin rasar, omstruktureringen av sockerindustrin har skapat en dold arbetslöshet på flera hundra tusen, nickelindustrin är på nedgång, turistnäringen har visat sig bräckligare än beräknat eftersom besökarna blir så besvikna att de inte kommer tillbaka. Och den enda nya satsningen är en illusion, den att förvandla den gamla sovjetiska basen Lourdes till ett internat där Kubas mest intelligenta ungdomar ska samlas för att uppfinna software för export. Det är, sa Ruben, samma sak en gång till, som när Fidel trodde sig ha korsat fram världens mest mjölkproducerande ko.
– Och, sa han, för första gången sen revolutionen har dissidenterna lyckats bryta sig ur sin isolering (Ruben brukade aldrig ens nämna dissidenterna i sina analyser eftersom de alltid var så patetiskt isolerade).
– Men, fortsatte han, det mest allvarliga är den totala avsaknaden av diskussioner om tronföljden. Vad ska hända när han inte längre är här? Det kan ske om tio år. Men det kan lika gärna ske imorgon… inte en tillstymmelse till diskussion, inga förberedelser, ingenting.
– Det finns ingen strävan att komma framåt, bara att garantera status quo.
– Vi kan bara vänta. Och det enda vi kan vänta på är att Fidel Castro ska dö…
En del, som Castros generationskamrater, gjorde det genom att göra passiviteten till en livsstil. Andra gjorde det genom att leva i det informella samhället. Åter andra sökte sig till utlänningsvärlden.
Och Ruben gjorde det genom att lyfta vikter till utmattningens gräns.
I ett brev till Naty Revuelta – hans dåvarande älskarinna och mor till Alina, dottern som förklädd och med ett lånat spanskt pass flydde från Kuba för ett antal år sen – som han skrev från fängelset efter den katastrofala attacken mot Moncadaförläggningen i Santiago de Cuba, skriver Fidel att den passionerade kärleken inte kan leva utan sin motsats, hatet. Samma sak, skriver han, gäller för revolutionen: Ingen revolution är möjlig, utan en kontrarevolution.
Han skriver det inte som en observation, utan som ett axiom, en historisk lag, en nödvändighet.
– Kan det vara så, frågade jag Ruben, att Fidel Castro uppfinner fienden därför att han helt enkelt behöver en fiende.
– Ibland, kanske…
– Är Fidel en slags mer sympatisk och tropisk variant av Stalin?
– Nej, nej, han är något annat… den siste caudillon, kanske… eller, vem fan vet, en konspiratör som inte kan leva utan konspirationen… eller… kanske… en slags Stalin, men intelligentare, inte så blodig.
Samtalet hade nått en punkt där det var svårt att veta om det var verklighet eller dröm.
– Vad ska du göra nu? frågade jag. Hoppa av, gå med i oppositionen, bli dissident?
– Aldrig i livet, sa Ruben med ögon fyllda av oändlig sorg.
Och så efter en tystnad som aldrig tycktes ta slut skrattade han plötsligt till:
– Vad jag verkligen skulle vilja, sa han, det vore att på nytt börja publicera ”Revolucion” – 26-julirörelsens tidning från revolutionens första år innan revolutionen blev Fidels egendom.

(Från magasin ETC 3/03.)

Lars Palmgren