En kväll på Gröna Lund

Stefan Sundström drabbas av den stora rädslan

Jag stod och tittade på Hellacopters när dom spelade på Gröna Lund. Mina barn och deras kompisar åkte fritt fall och bergodalbanan men jag vågade inte.
– Här ta ett åkband och åk, jag kollar bandet.
Jag var fegare än mina barn men jag hade en elgitarr och jag kollade på Hellacopters. Min kompis Bengtson kom upp och gästsjöng Search and Destroy och han slet av sej på överkroppen och hans överkropp böljade och det kändes att han var på riktigt; somebody’s gotta save mah souuul! Och det kändes farligt och jag rös.
Men upp i bergodalbanan for jag icke.
Jag har alltid föredragit när saker har varit farliga på låtsas. Jag lekte mycket krig när jag var liten men jag var livrädd för att få stryk av ungarna på gården och jag hängde med när dom skulle kasta sten på bussen från bron över Magelungsvägen men jag vågade inte kasta själv. Och jag kan bara njuta av musik om jag står lite bredvid. Jag kanske är nån slags fluktare egentligen, like a shy one at some orgy.
Hursomhelst, barnen var glada, dom tjöt när bergodalbanan krängde upp och ner. Skolan hade börjat precis, Gröna Lunds neon lyste i den mörka septemberkvällen, det var varmt.
Hellacopters larmade loss som man ska göra när livet är ungt och man har fjärilar i magen.
Livet var överhuvudtaget värt att leva.
Och just när allt är så bra, en ÄNNU större räds-la för att allt ska gå åt helvete.

Jag försökte länge skydda mej mot livet genom att leka, när jag var riktigt liten lekte jag att jag var ett lodjur, sen att jag var Karl XII, sen att jag var Che Guevara, jag lekte att jag var popstjärna, jag spelade in hela album med låtar på kassettbandspelare och låtsades att det var en LP, jag lekte på och tänkte att det där riktiga livet inte var nåt för mej.
Jag trodde aldrig att jag skulle få ha barn till exempel.
Det trodde nog inte mina föräldrar heller. Dom såg en liten konstig blek figur som inte ville gå till skolan och som dom skickade till PBU.
Jag ville bara vara i fred och leka och fantisera.
Det var väl könsmognaden som kastade mej ut i världen, jag KUNDE helt enkelt inte låta bli att tafsa på dom, dessutom var jag full.
Och då uppstod nån form av kommunikation.
Och nu har jag ofta känslan av att bättre än så här kan jag inte ha det.
Men rädslan är kvar.

Och jag tror att dom som inte har nåt är dom enda som till slut lyckas besegra sin rädsla. Ja, just det, den där romantiska idén om att when you ain’t got nothing, you got nothing to lose.
Och även om jag vet att den kan missförstås och bli ett slags hycklande av dom som har, så tror jag att vi som har det något så när bra hela tiden måste öva oss i att ge upp.
I att börja om, i att ta av sej sin medelålders
familjeförsörjar-jag-vet-vad-som gäller-attityd.
Det finns så många som börjar låsa in sej i sin bitterhet och ett bevakande av vad dom uppnått i min ålder.
Man tror att man har definierat världen klart, och den är inget vidare, så låt oss köpa gunnebo-stängsel och slå upp det kring vår lilla plätt av världen. (Jag har planterat buskar runt tomten, nån slags lightversion.)
Och ändå, vet jag, denna RÄDSLA.

Det är så världen styrs idag. Dom relativt välmående klasserna i västvärlden fås att gå med på nya koloniala krig och buggning av vänstermänniskor med hjälp av 11 septembrar och Göteborgskravaller.
Det är ett nygammalt härskartrick, man visar bilder på sönderslagna fönsterrutor på Avenyn och i New York och säjer att det kunde vara DIN fönsterruta och då går alla dom här rädda medelålders människorna med på i princip vad som helst, för dom har fått en liten plätt, en liten kaka att suga på trots allt och den klamrar dom sej fast vid, tills dom dör.
Den klamrar dom fast vid tills dom dör, till priset av minskad livskänsla. Och ökad dödsångest för jag tror också att det blir mycket värre att dö om man inte känner att man är en del av världen, att det enda som betyder nåt är ens egen lilla plätt och när man dör kommer banken och river ens gunnebostängsel och säljer ut ens platinaskivor på exekutiv auktion och vad har då ens liv vart värt?
Att dö är att få sina gränser överskridna, totalt, alla ens stängsel far ner, det är att upplösas och det påminner ju inte så lite om vad som händer när man älskar.

Och jag såg på Bengtson att han hade varit nervös för det här, man sjunger inte med Hellacopters var dag, men han tog språnget ut på scenen och slet av sej skjortan och på ett vis så DOG han då, men ändå inte, han FLÖG; I’m a street walkin cheetah with a… Och alla som stod där såg att han älskade dom och dom älskade tillbaka och det är precis dom där ögonblicken, av att lägga all coolhet bakom sej, som är vår räddning.
Det säkra tricket är annars – nostalgi. Man går på nån Stones- eller Kisskonsert och vet vad man får, man återupplever sin tonårs jublande osäkerhet och det är ju inte riktigt lika naket och upphetsande som då, men det håller en flytande, man köper hem en souvenir, en Kiss-docka eller Keith Richards cigaretter (!) och klamrar sej fast vid livet.
Men livet känns inte på riktigt, fast man försöker. Det kanske inte känns förrän det är dags att säja bye bye till allt och man rullar runt i korridoren på hospicet och käkar cytostatika.
Då, med en dödsmedvetenhet som flåsar en i nacken, så kan man se att den där lilla kaktusen som kämpar i norrfönstret på långvårdsavdelningen, den är vacker för att den är så chanslös och ful i denna världs ögon, den är ägd av det offentliga och ingen bryr sej om den, men just därför kanske man rullar iväg och hämtar vatten till den, för att ingen äger den, för att den är en del av allt och mej och dej.
Utan tanke på förräntning och pensionsförsäkring.

Det är precis som Bengtson.
Jag vågar bara göra sånt när jag är full, annars tänker jag för mycket. Det är en förbannelse i min släkt av lärare och trädgårdsmästare, allt ska ske långsamt och metodiskt, mitt enda svar på det har varit att supa och att i tonåren röka brass så jag höll på att bli galen.
Ändå gick det bra på nåt vis, jag har fått en egen trädgård som blivit väldigt vacker och jag har en otroligt vacker familj, tre brudar som folk vänder sej efter på gatan.
Ändå är jag så rädd.
Det är inte min trädgård, det är inte min familj och enda sättet att få vara kvar i närheten av allt det där är att låta dom växa som dom vill.
Och att inte supa så mycket.
Slut på dagens predikan av Pastor Festan Smörstund.
Amen.

Stefan Sundström