HOMO? Så blir du frisk!

Homo är ett problem, tycker några. Falskhet, synd och lust och…
Men det finns bot. Åtminstone om man ska tro de kristna organisationer som lovar att det finns hjälp. Johan Hilton har för ETC:s räkning lagt in sig för behandling hos Medvandrarna.
En berättelse om rädda människors försök att rädda andra.

Det börjar som ett tankeexperiment. Trots att den kristna organisationen Medvandrarna anser att homosexualitet går att bota, hittar jag inte ett enda trovärdigt uttalande från någon som blivit omvänd. Besöket på deras hemsida blir droppen. En mängd dubbeltydigheter och garderingar. Och framför allt: en besynnerlig rädsla för att stå upp för sin verksamhet.
En bekant har varit aktiv i Exodus, den världsomspännande homobotarorganisation i vilken Medvandrarna ingår. Via honom får jag besked om att ljusskyggheten är en av Medvandrarnas framträdande egenskaper. Att verksamheten i stor utsträckning bygger på att undvika granskning, för att slippa bli indragen i besvärliga samtal och ifrågasättas.
Jag tänker och tänker. Till slut skickar jag ett påhittat mejl till adressen som rekommenderas på hemsidan. Beskriver mig själv som en desperat kille som brottas med min sexualitet. Typfallet. Väntar i flera veckor.
Men så får jag äntligen ett svar av Medvandrarnas ordförande Erik Johansson. I sitt mejl uttrycker han förståelse för min kamp och skriver att han vill hjälpa mig bli en del av Guds skapelsetanke. Jag svarar med ett lite utförligare mejl. Beskriver rädslan och skuldkänslorna. Skriver ned mitt mobilnummer. Ett par timmar senare ringer Erik.
Erik har en lugn och trygg röst, men är svårpratad. Han berättar att Medvandrarna har årsmöte och läger samma helg. Ett tjugotal medlemmar från hela Sverige, samt deras föräldrar, ska träffas. Han bjuder in mig. Om jag är intresserad? Jag sväljer mitt dåliga samvete och säger att jag vill komma. Erik skickar programmet via e-post.
Nytt mejl. Erik informerar om att jag blir uppmött vid Örebro station strax efter klockan fyra på fredag eftermiddag och att jag får skjuts ut till kursgården. Mannen jag ska möta heter Stig och är far till en av medlemmarna i Medvandrarna. Det suger till i maggropen. Jag börjar gå igenom min garderob. Hur klär sig en blyg kille som brottas med sin identitet?

”Är det du som är Johan?”
Mindre än ett dygn efter det sista mejlet står jag utanför Örebro centralstation vid avtalad tid. Jag får vänta länge. Alla som går förbi är en potentiell Stig. En vit bil stannar en bit ifrån mig, men det är en tant som kör. Tanten ler. Jag tittar bort. Tittar dit igen. Tanten ler och vinkar. Jag går dit.
– Är det du som är Johan? frågar tanten när hon öppnat dörren.
Jag nickar. Nu ser jag att en stor, skallig karl med dasslock till händer sitter bredvid henne i framsätet. Hon presenterar sig. Minna. Och mannen är Stig. Vi sätter oss i bilen. Stig är rastlös, men trevlig. Han trummar med dasslocken mot instrumentbrädan, visslar och sjunger. Så fort jag sätter mig i bilen upplyser han mig om att Minna och han träffades här i Örebro under 50-talet, att de har tre barn och tio barnbarn. Att de är engagerade i en frikyrka. Och att yngsta sonen Jakob är homosexuell. Tystnad. Trummelitrum mot instrumentbrädan. Minna håller ögonen på vägen.
Kursgården heter Nora Bergslag och är en typisk rest från Lewi Pethrus imperiebygge. Den köptes för församlingens pengar någon gång på sextiotalet. Tidigare var det en lägergård för sjuksköterskor eller någonting åt det hållet.
Stigs berättelser går i ett. Jag orkar inte lyssna.
Gården ligger vackert; mitt i skogen, nära en sjö. Tjockt snötäcke. Isen på sjön gnistrar i solljuset. Snart kommer det bli mörkt. Klockan är fem. Färgen på gårdsväggarna flagnar.
Erik och Lena möter oss i dörren. De är Medvandrarnas kontaktpersoner. Båda bor i Örebro och är kvillrande glada. Erik är präst inom EFS, Lena är verksam i ett frikyrkligt förbund.
Och naturligtvis är inte Erik alls som jag föreställt mig honom. Han är ung, 30 kanske, och kort. Han börjar bli tunnhårig, men försöker dölja det genom att snagga sig. Precis som jag. Eriks famn är öppen och varm, men kramen kort. Han luktar kofta och säger åt mig att ta vilket rum jag vill. Nora Bergslag är som ett råttbo – vi skrattar – här finns hur många rum som helst.
Lena ler och välkomnar mig. Hon griper tag i min överarm och trycker den. Välkommen, Johan. Hoppas du ska trivas. Hon är kort, knubbig och en bra bit över 50. I likhet med Minna och Stig upplyser hon mig genast om att hon har barnbarn. Och att hon varit gift i 30 år, men att det inte var så länge sen hon insåg att hon var bisexuell.
Parkerar mig i ett rum på övervåningen. Vad betyder alla samlingar? Vad kommer vi att prata om?

Så vill Gud inte ha det
På väg ned till samlingsrummet springer jag ihop med en man i trettiofemårsåldern. Mannen, som är lång och bred, ler häpet och sträcker fram sin hand. Den är också stor som ett dasslock. Det är Jakob, Minna och Stigs son. Han kom precis och känner inte igen mig. Första gången? Själv har han inte varit med i Medvandrarna på ett tag. Men nu är han tillbaka. Välkommen, Johan. Hoppas du ska trivas.
När jag kommer in i rummet söker sig medlemmarna till mig. Alla är glada, välkomnande, kramiga. Men vissa är också lite misstänksamma – frågar mig hur jag kommit i kontakt med Medvandrarna och varför jag kommit just nu och vilken församling jag tillhör. Jag säger att jag är nyfrälst och ännu inte har tagit kontakt med någon församling.
En av de mest frågvisa är liten och svartklädd. Han heter Mats. Han berättar att han arbetar som kurator och emellanåt kommer i kontakt med homosexuella ungdomar. Det är problematiskt, tycker han.
Någon signalerar att det är dags för kvällsmat. Jag blir osäker och vet inte riktigt var jag ska sitta. Tar min tillflykt till Jakobs bord. Där sitter även två äldre damer och en lite småtjurig man. Föräldrar, gissar jag. Mannen mitt emot håller låda om politiken som förs i Sverige. Det söndrade samhället är sossarnas fel. Mannens röst är gäll och upprörd. Senare ska jag bli djupt förvånad när det visar sig att denne kärnfamiljens försvarare visar sig vara såväl ensamstående som bisexuell och transvestit. Och det beror på att han blev misshandlad som barn och att hans pappa var kall och frånvarande.
Jakob är minst lika pratglad som sin far. Han berättar att han var en av dem som startade Medvandrarna 1994–95 (det råder delade meningar om vilket år rörelsen grundades) efter ett år med Exodus i en större europeisk stad. Jakob bodde tillsammans med ett par andra bögar, som sökte förändring, i ett stort hus. Det är så vissa Exodusgrupper jobbar, säger han. Att en homosexuell ska lära sig att förhålla sig asexuellt till andra män och normalisera sina erotiska begär. För i grund och botten handlar det om någonting annat, de där homosexuella lustarna. Många gånger rör det sig bara om att man har svårt att förhålla sig till andra män.
Jag undrar om det hjälpte. Jorå, hävdar Jakob. Men man måste hejda sig emellanåt. Undvika frestelser. Jakob berättar att han för varje dag mår lite bättre. Mycket beror på att han slutat onanera. Och att han aktar sig för ställen och situationer som skulle kunna få honom att trilla dit. Badhus till exempel. Än är han inte mogen att se andra mäns nakna kroppar.
Strävan efter att förhålla sig oerotiskt till män har naturligtvis också sina nackdelar. Under en julfest hamnade Jakob i samspråk med en kille. Jakob blev attraherad, men var vaksam. Han förstod att det inte skulle gå att sitta jämte mannen, utan satte sig vid ett annat bord. För att undvika frestande tankar.
– Och jag har aldrig mått bättre, säger Jakob. Men man måste vara försiktig. För jag vet att demoner finns. Vad är aktiv ondska om det inte är demoner som orsakar det?
Jakob fortsätter. Vi lever i en tid då man måste leva ut allt, om det så gäller den lägsta lilla drift. Så vill Gud inte ha det. Vad är vi för några om vi inte kan lägga band på oss? Idealet vore naturligtvis att få leva som både homosexuell och kristen. Men det går inte och då får man hitta andra vägar. Jakob berättar att det hänt att han bett om att få lägga sig jämte sina heterosexuella vänner med naken överkropp. Bara för att få känna lite värme. Så kan man också gå till väga.
Så frågar han mig om jag sett Sagan om Ringen. Vad tyckte jag? Inget mer snack om homosexualitet. Nu får det räcka.

”Homosexualiteten väljer man”
Erik reser sig upp. Han vill att vi ber en bön. Hans röst är trygg och nästan parodiskt prästerlig. Erik presenterar Ragnhild Instebö – helgens huvudtalare. Hon sitter vid mitt bord och nickar mot församlingen. Vi ber och samlas därefter i storgrupp.
Alla går småpratande in i ett rum, där stolar ställts upp i en oval. På väggen sakrala bilder i guldramar. Ena kortänden flankeras av ett piano. Vid det sitter Lena. Hon håller i Bibeln och blundar. På alla stolar ligger sånghäften. Jag hamnar mellan Erik Johansson och Jakob. Mitt i ovalen: ett bord med värmeljus, utplacerade i formen av ett kors. Murrigt ljus. Först nu kan jag se alla. Mycket gubbar, mycket tanter.
Det är Lena som håller i bönen som inleder mötet. Hon ber Gud om att vi ska få kraft och ork att berätta våra historier, att vi ska få en trevlig helg. Jag blundar, men hör suckanden. Herre Jesus! Ja, tack herre Jesus! Jag älskar dig, Jesus! För mig är det ovant, men alla dessa kvidanden låter rutinerade. Hux flux blir de lite strikta damerna och herrarna känslomässigt utagerande.
Så börjar vi berätta våra historier. Men först nervösa blickar på varandra. Vem ska börja? Lena harklar sig. Hon berättar om bisexualiteten, om hur jobbigt det är när man är gift, har barn, barnbarn. Nu är det bara så skönt att prata om det. Här kan man verkligen slappna av och bara vara sig själv. Och snart är hon förhoppningsvis fri från begäret. Men det är en kamp.
Det håller de andra med om. Det är bra att prata om homosexualiteten, men inte att leva ut den. Bland de homosexuella redogörs vederbörandes bakgrund. Uppväxt, troliga orsaker. Senare ska jag förstå att detta är gängse. Otillfredsställande förhållanden till föräldrarna och till det motsatta könet, ofta i kombination med övergrepp, skapar homosexualitet. Punkt. Därför berättar man. Pappa slog mig. Jag hade inga vänner när jag var liten. Jag lekte för mycket med barn av motsatt kön…
– Jag har försökt leva ut min sexualitet, men det är inte rätt. Jag är en sanningssökare och därför vill jag inte leva så. Eftersom sanningen är den att homosexualitet är en synd, säger Jakob.
– Jag är inte homosexuell. Det har jag aldrig varit. Jag brottas med homosexualitet. Det är stor skillnad. Ingen är homosexuell. Homosexualiteten väljer man, säger Erik.
– Det är skönt att kunna prata så här. Vi är ingen sekt. Vi är inte homofober. Nog för att det finns homofobi. Men det finns heterofobi bland oss homosexuella också, säger Mats.
Och så föräldrarna. Som inte kan förstå varför det drabbade just dem. En ordinär medelklassdam (sju barnbarn) som är som en flaska man drar korken ur. Allt hon hållit inom sig bara väller ut. Hon pratar oavbrutet i nästan fyrtio minuter.
Så skönt att få prata om det, säger hon om och om igen. Ingen i församlingen hemma skulle förstå. Här är det annorlunda, säger hon och berättar om dottern som kom ut för ett tag sen. Dottern som alltid umgicks med killar när hon var liten. (Typiskt, säger Jakob. Klassiskt, säger Ragnhild Instebö.) Men som nu börjat umgås med tjejer och som dottern fnissar med sina vänner, ni skulle höra dem. (Jakob: Det är ett steg i rätt riktning. Damen: Tror du det? Gode Gud, låt det vara så.) Och hur dotterns humör går upp och ner. Hur både mamman och pappan försöker vara där för henne, genom att berätta att sanningen kan göra henne fri från begäret. Men dottern tycks sakna viljan.
Så börjar damen gråta. Och så där fortsätter det. Presentation, redogörelse för antalet barnbarn och berättelsen om hur homosexualiteten drabbade vederbörandes familj. Stämningen tätnar, huvudet tjocknar. Minna (tio barnbarn och obestridd vinnare) som gråter och säger att det är en Guds Nåd att vi kan sitta så här och öppet prata om homosexualitet.
Vi ber en bön. Tackar varandra. Alla mammor har i tur och ordning fått gråta ut. Papporna har bitit ihop, så käkmusklerna avtecknat sig som stora bölder mot huden. Själv har jag kommit undan, sagt att jag är för blyg.
Dags att gå och lägga sig.

Barnmorskan och hennes son
Klockan sju på morgonen slår någon på gong gong nere i samlingsrummet. Tjong tjong tjong! Dags att äta frukost! Tjong! Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Huvudet surrar fortfarande.
Under morgonen har Erik och Lena satt upp ett bokbord. Medan jag står i kaffekön och småpratar med ett par av de andra deltagarna ögnar jag igenom titlarna. Den trasiga avbilden. You don´t have to be gay. Genom asfalten. Böckerna säger alla samma sak. Det går att förändras. Flera deltagare flockas kring bordet. Fingrar på böckerna. Tjuvläser. Och handlar. Dyra pengar. Medvandrarna blir ett par tusen spänn rikare på bara en halvtimme.
Efter frukosten samlas vi återigen i andaktsrummet. Samma stoloval, samma blundande Lena med Bibeln i knät. Men ny formering av värmeljus: ett kors inneslutet i en cirkel. Under samlingen slocknar ljusen ett i taget.
Islossning. Alla pratar med varandra. Nu, efter morgonbönen, ska helgens huvudattraktion ta bladet från munnen.
Ragnhild Instebö. En bit över 60. Det gråa håret prydligt kammat. Mjuk röst. Barnmorska och frontfigur i såväl abortmotståndarrörelsen Ja till Livet som Til Helhet, Norges motsvarighet till Medvandrarna. Ragnhild Instebö kommer från Bergen och är gift med en pingstpastor. Hennes liv har drabbats hårt av homosexualiteten. Ragnhilds historia griper tag. Några börjar gråta. Några viskar ”Halleluja” eller sitter med öppen mun.
Ragnhild är mor. Hennes son är bög och kom ut för sin familj i vuxen ålder. Eller snarare: Ragnhild fick höra rykten och lade ihop ett och ett och fick det till två. Naturligtvis var sonens tillkännagivande en familjekatastrof. En tid efter sonens utkomst faller Ragnhild i en trappa. Hon uppehåller sig länge vid detaljerna: blod som forsar, ryggmärgsvätska som rinner ur näsan… Alla förutsätter att honkommer att dö. Men hennes församling ber. Och hon återhämtar sig som genom ett mirakel. Konvalescensen går på ett par veckor, när den egentligen skulle ha tagit flera år. Och när Ragnhild vaknar ur sin koma vet hon att Gud tilldelat henne en uppgift: att informera om homosexualitet och förhindra att den sprider sig, att få homosexuella att sluta leva i lögn.
Hon tar kontakt med Exodus, genomgår en utbildning och börjar resa runt för att prata om homosexualitet.
Ragnhild har en liknelse: Människan är ett träd. Och trädets uppgift är att bära frukt. Bara för att det inte växer äpplen på ett träd, behöver inte själva trädet vara dåligt. Ofta beror det i stället på en skada i roten. Det är samma sak med homosexualitet. Rotskador. Barndomstrauman.
I likhet med Erik är Ragnhild övertygad om att homosexualiteten är självvald och därmed något man kan välja bort. Hon har en mängd historier som kan bekräfta detta.
Ragnhild har sett lesbiska kvinnor bli heterosexuella. Hon har sett könsbytare som mött Gud och bytt tillbaka till sitt ursprungliga kön. Träffat transvestiten, som efter att ha drömt att han lekte med bilar tillsammans med Jesus, lagt damunderkläderna på hyllan.
Historierna är många och emellanåt brister Ragnhild ut i gråt. En kvinna omfamnar henne då och viskar: Tack Herre Jesus för att Du visat Ragnhild till oss.
Kärnan i Ragnhilds föredrag är dock förhållandet till sonen. Som inte är okomplicerat. De grälar ofta, men respekterar och älskar varandra. Därför berättar Ragnhild för sonen att han lever i lögn varje gång hon träffar honom. Ibland är det arbetsamt att ha detta förhållande till sin son, men eftersom sanningen slagit rot i Ragnhilds hjärta vet hon att hon till sist kommer att segra.
– Man kan inte alltid vara snäll och human. Man kan inte alltid försöka förstå allting, säger Ragnhild. Man måste hänvisa till Bibeln.
Och nu tycks Ragnhilds hårda arbete ge utdelning. Sonen tvekar och har antytt att han läst sanningen om homosexualitet i Bibeln.
Dags för lunch. Männen gnuggar hakorna. Kvinnorna snyter ut den sista gråten i sina näsdukar. En kvinna tackar innerligt för föredraget. Erik föreslår att vi ber för Ragnhild och betygar vår tacksamhet för att Gud visat henne till oss. Så vi ber. Och sen äter vi tomatsoppa.

”Varför blev just jag homosexuell?”
Efter lunchen samlas alla homosexuella som önskar bli hetero i smågrupper. Mitt huvud surrar, surrar och jag mår nästan lite illa. Vi samlas en trappa upp. Ragnhild tar hand om föräldrarna.
Ingen blyghet i lilla gruppen. Man nästan slåss om ordet.
– Det finns dagar som är värre än andra, säger Mats. Dagar då man är så upphetsad att man vill våldta varenda kille man ser. (Alla skrattar.) Men så besinnar man sig. Tänker efter. Och pratar om det i samtalsgruppen sen.
– Det gäller helt enkelt att lugna ner sig och tänka efter, säger Jakob. ”Är det verkligen det här jag vill? Jag vet ju att jag kommer att ångra mig efteråt.” Jag kommer att tänka på när jag träffade en präst som gav mig rådet att leva ut min homosexualitet. Men jag kände att det var fel och blev nästan äcklad. Inför Gud har jag aldrig kunnat säga att jag är homosexuell. Skulle jag stå vid någons sida inför Gud, skulle det vara vid en kvinnas sida.
– Det är frågan ”varför” som är svårast att deala med, säger Mats och en ängel går plötsligt genom rummet, för det blir alldeles tyst. Jag ställer mig ofta frågan varför. Varför blev just jag homosexuell? Men jag tycks inte få något svar. Men jag tror inte att jag blev homosexuell av en slump. Jag tror att jag på något sätt får sona för andras synder. Det är därför jag är sådan här.
Gruppen nickar. Jag bestämmer mig för att åka hem tidigare än beräknat. Huvudet värker. Hjärnan har blivit fetvadd och argumenten sjunker in djupt, djupt.
Dags att torka tårarna och möta upp med föräldragrupperna. Dags att dricka kaffe.
När jag packat och sagt att jag åker tidigare än planerat vill Erik Johansson tala med mig. Han försäkrar sig om att jag inte blivit skrämd av deras verksamhet och manar mig att skynda långsamt mot heterosexualiteten. Och skulle jag inte lyckas bli heterosexuell, återstår möjligheten att leva i celibat.
– Men oroa dig inte över det nu. Du har ett inre helande att tänka på i första hand. Jag har sett tillräckligt många exempel på människor som blivit omvända, att jag inte behöver tvivla på att det är möjligt.
Erik tar fram en papperslapp och skriver ned namnet på en kontaktperson i Göteborg. Därefter önskar han mig välkommen till Medvandrarna med en hård kram. De äldre damerna flockas omkring mig. Alla vill ta farväl ordentligt och önska mig lycka till. Mina kinder hettar.
Jakob kör mig till stationen i Örebro. Jag är tyst. Han pratar. Om den kristna homoorganisationen EKHO, som svikit det kristna budskapet och lever lättsinnigt och ansvarslöst. Om hur han lekte mycket med flickor när han var liten – det kanske var därför? Om hur hans pappa ofta var borta från hemmet, eftersom han reste runt i affärer – det kanske var därför?
När vi är framme vid stationen frågar Jakob om jag vill att han ska be för mig. Vi knäpper händerna och ber för mina kristna vänner, för att Gud ska stå vid min sida i kampen mot homosexualiteten och att jag inte ska tappa hoppet.
Vi kramar varandra.
Jag tumlar in på stationen. Det värker. I kroppen och i huvudet. Jag går in på toaletten, fäller ner locket och sätter mig. Håller händerna för öronen och blundar hårt. Försöker få tankarna att sluta snurra.

Johan Hilton

Fotnot: Alla namn, utom Erik Johansson och Ragnhild Instebö, är fingerade.