En alternativ feministisk vänsterpolitik för att rädda välfärden

1. Så kan arbetslösheten sänkas och
”försörjningsbördan” minskas.

En av de stora myterna inför framtiden är talet om den allt större ”försörjningsbördan”.
”Färre ska försörja fler. Hur lösa den ekvationen?” (DN:s ledare 7/3 2004) Slutsatsen av en sån fråga brukar sen i borgerlig press bli att mer av offentliga tjänster ska betalas privat och ersättningar till sjuka och arbetslösa måste sänkas.
”Bördan” för de som jobbar ska lättas. Men stämmer verkligen grundpåståendet?
”Försörjningsbördan” handlar om två saker. För det första hur många som är så gamla att de kan jobba. För det andra hur många som verkligen får jobb, dvs hur låg arbetslöshet vi har.
Vi börjar med lite räkning: Idag utgör befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år) 58,9 procent av hela befolkningen. Förvärvsfrekvensen – hur stor andel av dessa som har arbete – är 77,5 procent. Det betyder att 45,6 procent av hela den svenska befolkningen (58,9 procent * 77,5 procent) förvärvsarbetar. Om vi ställer hela befolkningen i förhållande till de som arbetar får vi ett mått på försörjningsbördan. Idag blir den 2,2 (100 procent / 45,6 procent). Det betyder att de som arbetar ska försörja 2,2 personer, inklusive sig själva.
En ”detalj” som glöms bort i diskussion är att försörjningsbördan faktiskt har SJUNKIT i Sverige sen 1970.
Alltså raka motsatsen mot vad som brukar hävdas.
Titta på följande diagram. Först ser du utvecklingen fram till idag. Sen två olika scenarier för framtiden.


Försörjningsbördan
(diagram)
Källa: Finansdepartementet, Långtidsutredningen 2003/04, bilaga 1–2, sid 38, OECD, Historical Statistics 1970–2000, sid 66,
Labour Force Statistics 2003, sid 310f.
Egna beräkningar.

Från 1970 till 1990 sjönk försörjningsbördan rätt kraftigt – från 2,3 till 2,1.
Det märkliga är att det skedde TROTS ATT antalet människor i yrkesverksam ålder faktiskt minskade. (Från 58,6 till 57,3 procent.)
Trots att de gamla blev fler blev ”bördan” inte tyngre för de som jobbade.
Hur gick det till?
Ja, svaret är generande enkelt.
Fler fick jobb! Framförallt var det fler kvinnor som gick ut i arbetslivet. Antalet som jobbade ökade från 74,3 procent år 1970 till 81,5 procent år 1980.

Även under 1980-talet sjönk försörjningsbördan. Dels för att andelen i yrkesverksam ålder ökade från 57,3 till 57,8 procent, dels för att antalet som fick jobb ökade ytterligare till 83 procent år 1990.
Men i början av 1990-talet stiger försörjningsbördan drastiskt. Men det var varken de gamlas fel eller någon annan förändring av befolkningen. Orsaken är helt och hållet krisen. Bankkrisen, fastighetskrisen, krisen efter den fasta valutan 1992. Underskotten i budgeterna skapade av de stora skattesänkningarna.

Det vill säga politiska beslut ökade försörjningsbördan.

Det här är en helt annan förklaring än talet om ”de gamla” eller ”de sjuka”.
Viktigaste enskilda orsaken till att ”bördan” ökat är att vi gjort betydligt fler arbetslösa! Framförallt handlar det om att vi idag är 300 000 färre anställda inom offentlig sektor.
Antalet som har jobb har minskat från från 83 till 78 procent.

Det här är mycket viktigare att diskutera än antalet gamla. Både igår och idag.
Hög arbetslöshet är det verkligt stora problemet för välfärden. Inget annat.
I framtiden blir vi något färre som är i ”rätt ålder” för att jobba. Långtidsutredningen räknar med att andelen sjunker. Först ganska långsamt – från nuvarande 58,8 procent till 57,7 procent år 2015. Därefter i snabbare takt – ner till 53,9 procent år 2035. Mot slutet av prognosperioden planar andelen yrkesverksamma ut kring 54 procent.
Det här är inget större problem om man inte låter arbetslösheten ligga kvar på dagens höga nivå. Om bara 77,5 procent har jobb även framöver, så innebär det att försörjningsbördan från dagens 2,2 till 2,4 runt år 2035. Detta visas i diagrammet ovan av den övre kurvan efter 2005. Det är den utvecklingen som ligger bakom att de offentliga utgifterna skulle behöva öka med 5 procentenheter i förhållande till BNP fram till år 2035.
Vi har tidigare visat att det här inte är något stort problem, det finns ingen anledning till panik, en mindre skattehöjning löser frågan rent ekonomiskt (och var och en får ändå mer till egen privat konsumtion).

Men om vi istället politiskt agerar för att öka antalet som jobbar, ja då försvinner problemet helt!

Om vi under de kommande tjugo åren får tillbaka en sysselsättningsgrad som den var 1990 (då 83% hade arbete av de som kunde jobba) så ökar inte ”bördan”.
Om vi under de tio åren därefter ökar andelen i arbete med ytterligare 2 procent – till 85 procent – ja då kommer börden att börja minskat något. (Det är den röda kurvan i diagrammet ovan).
Det vill säga. Om politiken svängs om – från att öka arbetslöshet genom besparingar och skattesänkningar – istället satsar på arbete åt alla så är hela det väldiga framtidsproblemet – hela det ”oundvikliga” hotet mot välfärden – borta.


1. Ett första radikal och feministiskt inslag i en politik för att rädda välfärden är alltså detta:
– Öka de offentliga investeringarna kraftigt. Då skapas fler arbeten inom landet och mer arbete ger mer offentliga inkomster.
– Anställ fler människor inom den offentliga sektorn.
300 000 saknas jämfört med 1990. Ett sparande som bara gjort oss fattigare och arbetande människor arbetslösa helt i onödan.

2. Förbättra välfärden, bygg ut mer!

Det som egentligen är mest förvånande med de framtidsutredningar som i media och i politiken använts för att hota välfärden, är att de egentligen innehåller en vision om en kraftigt utbyggd välfärd.
Skatteökningarna motiveras ju av en enorm utbyggnad både av kvaliteten och tryggheten.
Så istället för att som regeringspartierna huka inför framtiden och tala om avgiftsfinansiering och nedskärningar – låt oss ta diskussionen på allvar.
Hur mycket kan välfärden FÖRBÄTTRAS?
Vad har vi – dagens generation – för möjlighet att ta samma kliv som våra föräldrar gjorde på 50- och 60-talen?

Möjligheterna är stora.
Lått oss börja med ett enkelt beslut.
Framtidens offentliga sektor ska på trettiofem år få växa lika mycket som den privata konsumtionen!
Det innebär att vi har ökat antalet lärare och liknande personal med 50 procent. Barngrupperna har kraftigt minskat. Tiden för att ta hand om utslagna människor, psykiskt sjuka, långtidssjukskrivna osv ökar ordentligt.
Samhället har plötsligt resurser att ta hand om dem som råkat illa ut, samtidigt som resten av befolkningen faktiskt får det bättre själva.
Ekonomiskt ser kalkylen ut såhär.
Det här händer fram till är 2040. Se två olika politiska inriktningar:

Ökningen av antalet gamla skulle öka kraven på offentliga tjänster med 9 procent fram till 2040 i fasta priser. Det skulle ge utrymme för att den privata konsumtionen ökar med 71 procent. Här stannar Kommunförbundet i sitt ”Basscenario”. Den offentliga konsumtionens andel skulle öka blygsamt till 33 procent.
Men låt oss istället satsa på ökad välfärd! Det här betyder att kommunalskatten måste öka till runt 45 procent. Eller – vilket vore radikalare och bättre – att skatterna togs ut mer progressivt, dvs de som har mycket betalar mer än de som har lite, även i procent räknat.
Så länge den här skattehöjningen faktiskt innebär en ökad privat konsumtion (med 53procent på 35 år) så diskuterar vi alltså en vision där de som har det bra får det betydligt bättre, men där de som idag är fattiga också får det mycket bättre.
Samtidigt ökas tryggheten och välfärden för alla.

Detta är en enkel radikal feministisk vision.
Feministisk just för att den kommer att ge arbete och ökad välfärd framförallt till de som idag drabbas av nedskärningar och som har minst förmögenheter och lägre lön. Alltså kvinnor.
För den grupp som kanske hårdast drabbats ekonomiskt de sista femton åren – ensamstående kvinnor med barn – skulle en sån här politik innebär jämlikhet på allvar och inte bara i ord.


2. Låt den offentliga sektorn växa lika mycket som den privata konsumtionen de kommande 35 åren! Öka privatkonsumtionen med 50 procent. Låt resten gå till välfärden!

3. DEMOKRATISERA DEN OFFENTLIGA SEKTORN.

När vår välfärd tillåts växa, när politiska beslut handlar om att anställa istället för avskeda människor inom vård, skola och omsorg, ja då ökar naturligtvis också risken för byråkrati och toppstyrning. Istället för växande omsorg får vi växande administration.
Det här är något som gärna överdrivs från borgerligt håll – man talar om den effektiva privata sektorn mot den ineffektiva offentliga – men det är mest propaganda. Den som vill studera ineffektiv byråkrati gör det idag lättare genom att granska försäkringsbolagen eller storbolagens enorma byråkratier, än genom att granska ett kommunhus förvaltning eller vårdcentralens effektivitet.
Däremot finns det ju ingen anledning att nöja sig med att offentlig sektor är lika ineffektiv som privat.
Om vi satsar på offentlig sektor kan en stor del av satsningen faktiskt handla om att göra den mycket bättre, inte bara större. Här är några exempel.

– SJÄLVFÖRVALTNING OCH RÄTT ATT SKAPA PERSONALSTYRDA VERKSAMHETER. Om personalen vill driva verksamheten på ett alternativt sätt ska de ges rätt att bilda självstyrande verksamheter. En förskola med särskild pedagogik, en vårdcentral med annan inriktning. Personalstyrd verksamhet har samma budgetskrav som annan, men kan t ex ersätta vårdens hierarki med andra beslutsformer. Och de anställda inom en kommun har kvar anställningstryggheten, även om man under en period vill prova en friare verksamhetsform.

– DEMOKRATISKA VAL AV LEDNING. Varför inte låta elever, lärare och föräldrar välja rektor – och därmed inriktning – för sin skola. Varför inte låta de som använder tjänsterna få makt över verksamheten, itne bara som ”kunder” utan som beslutsansvariga. Demokratiska val handlar om att öka trycket på de valda, men också öka intresset för det som sker inom offentlig sektor – för alla. Först när man har möjlighet, genom val, att styra en inriktning blir det också viktigt att veta mer om vilket val man själv vill göra.
– RÄTT TILL MINSKAD ARBETSTID. Om personalen själv får styra över scheman och beslutsgångar kring arbetstider så ökar inte bara arbetsglädjen. Möjligheten att anpassa arbetstider efter människor blir mycket enklare. Inom offentlig sektor har prov på sex timmars arbetsdag visat sig lönsamma både för allmänhet och de anställda. På sikt finns det heller ingen anledning för oss att arbeta så många timmar per dag. System med friår och vidareutbildning kan ge oss förändringar av arbetslivet som ökar friheten.


3.Ordet är demokrati.
Även inom arbetslivet.

Så hur stor ska den offentliga sektorn bli?
Vi slutar där vi började. Man försöker lura dig med hot om välfärdens kollaps. Kommunalskatten hotar år 2040 att bli närmare 50 kronor och mot slutet av seklet hela 70 procent påstod Kommunförbundet i ett enkelt diagram. Den hotbilden har förmedlats i medierna. Den har färgat av sig på finansdepartementets långtidsutredning. Den har även påverkat socialister som plötsligt accepterar avgifter och privatiseringar.
Inte illa av ett enkelt diagram!
Och det ska villigt erkännas. Första gången vi såg diagrammet såg vi också det som ett hot. Vi såg det enbart som ett verktyg för de som hela tiden ifrågasatt och ifrågasätter en gemensam välfärd.

Men låt oss vända på det. Det Kommunförbundets ekonomer presenterar är en vision, som är fantastisk. Visionen är så radikal att ingen – ABSOLUT INGEN! – socialist IDAG vågat komma ens i närheten av den.

För vad är det man egentligen påstår? Jo, att kvalitén i de offentliga tjänsterna kan öka i samma takt som BNP växer under de kommande 30 till 100 åren. Det betyder fler anställda. Visionen handlar om att låta personaltätheten växa i takt med BNP-tillväxten. På 30 till 100 år är det en storslagen vision. En verklig vänstervision om att omforma vårt samhälle i en mänskligare riktning.

Några exempel på hur personaltätheten skulle utvecklas
Som en vision om ett mänskligare samhälle är detta storslaget. Men är det möjligt?
Nej, säger borgare. Drar vi ut kurvan ytterligare en bit in på 2100-talet hamnar kommunalskatten på över 100 procent. Det är naturligtvis omöjligt. Den kommunala skattesatsen och andelen kommunalt anställda följer varandra rätt väl. Och andelen kommunalt anställda kan naturligtvis aldrig bli över 100 procent av alla anställda.

Det är alla överens om. Men! Frågan är: Är det fel på modellen eller verkligheten? Många tycks när de ser kommunförbundets modell dra slutsatsen att det är verkligheten det är fel på.
”Förlängs kalkylen ytterligare ett sekel kommer hela den inkomst som är beskattningsbar att belastas med en skatt på 100 procent.” (Kommunförbundet, Kommunala framtider, sid 77)
Men det kanske inte är verkligheten utan modellen det är fel på.
Det hela är som hundrameterslöparen. Han kommer inte att springa på noll sekunder om hundra år. Och den offentliga sektorns andel av vår produktion kommer inte att spränga 100 procent. En rimligare utveckling är något i stil med följande:


Det ger en annan bild. Vårt diagram börjar 1875. Då var 70 procent av befolkningen sysselsatt i jordbruket. Industrin sysselsatte fem procent, privata tjänster – pigor för överklassen – svarade för 22 procent. Den offentliga sektorn, fogdar, polis och militär, svarade för bara tre procent av sysselsättningen.
Fram till 1940 växer industrin till 32 procent av antalet sysselsatta. Jordbruket minskar till 33 procent. De privata tjänsterna ökar till 30 procent och de offentliga tjänsterna till knappt fem procent. Under 40- och 50-talen fortsätter industrins andel att öka. 1960 är den som störst – 42 procent. Jordbrukets andel minskar, de privata tjänsterna ligger oförändrat. Den offentliga sektorn har då ökat till 11 procent.
Efter 1960 ökar andelen offentligt sysselsatta dramatiskt fram till i början av 1980-talet. Efter 1980 har andelen offentligt sysselsatta minskat. Andelen anställda inom jordbruk har minskat från fem till två procent och andelen inom industri från 30 till 23 procent. Den enda sektor som expanderat under de senaste 25 åren är privata tjänster, vars andel av sysselsättningen ökat från 35 till 45 procent.

Ju mer ekonomin utvecklats, desto mer tid har vi lagt på privata och offentliga tjänster. På att utbilda oss, roa oss, ta hand om varann och öka friheten i vardagslivet.
I takt med att varuproduktionens andel av antalet sysselsatta minskar, minskar också BNP-tillväxten. När nästan all produktion är sådan som inte kan rationaliseras (tjänster) blir tillväxten närmare noll.
Det betyder inte att utvecklingen står still. Det kommer fortfarande att uppfinnas nya produkter och varor, men det kommer inte längre handla om att göra fler och fler bilar eller joggingskor. Eller för att ta ett enkelt exempel. Det är inte TV-apparaten som är den stora affären idag. Utan TVn:s innehåll, det vi tittar på. Tjänsterna blir viktigare än produkterna.
Samtidigt blir vi rikare. Trots att andelen varuproduktion om 100 år har minskat dramatiskt så har vi ändå lyckats öka produktionen med 80 procent.
Den här visionen betyder att Sverige blir jämlikare.

Den offentliga sektorns andel närmar sig 55 procent mot oändligheten. Den kommer aldrig att bli 70 procent och definitivt inte 100 procent.

Och det här är en stor framgång för alla vanliga medborgare.
Den offentliga sektorn är nämligen mycket bättre på att fördela tjänster och resurser rättvist till alla. Ja, den offentliga sektorn är faktiskt den fattiges bästa vän.
Det är sant. Framtidsmodeller är alltid just – modeller. Men de är viktiga att diskutera eftersom de visar vilka olika möjligheter vi har att skapa en annan framtid.
Det som för en borgare kan vara ett skräckscenario – skattehöjningar – kan för den radikala vara ett sätt att visa att en annan värld faktiskt är möjlig.

En radikal vänstervision handlar om jämlikhet och jämställdhet. Mycket av det som idag hindrar oss, orättvisor i löner, manlig könsmakt, klasstyrd utbildning och ofrihet, beror på att några äger och andra inte.
OM den offentliga sektorn får växa till sin fulla kraft så minskar helt enkelt ojämlikheten som kapitalägandet skapar.
Men vad skulle det kosta? Jo, lite mer än hälften av alla inkomster går till det gemensamma. 55 procent. För den som är höginkomsttagare blir det mer, för låginkomsttagaren mindre.
Men exakt hur det kan se ut om hundra år vore lite väl förmätet att diskutera. Våra barnbarn kommer att organisera den fördelningen efter egna huvuden.
Det viktiga är att vänstern vågar se möjligheten att gå en annan väg än den nedskärningarnas och avgiftsfinansieringarnas väg som idag föreslås.
Vi vill se en radikal feministisk vänster som vågar arbeta för en större offentlig sektor, en jämnare inkomstfördelning, en demokrati även när det gäller ekonomin.
Visionen är fullt genomförbar, ja om man redan nu satsar på offentliga investeringar och minskad arbetslöshet så kommer den offentliga sektorn att kräva mindre i framtiden.
Ju fler som arbetar, desto lättare fördelar vi bördorna OCH friheterna i samhället.
De borgerliga jobbar idag på att skrämma fram en förändring som hotar hela den välfärd arbetarrörelsen byggt upp i Sverige.
Det finns ingen anledning att falla i den gropen.
Tvärtom, i deras hotbilder kan vi se både möjligheter och visioner.

Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren