Skyttegravskärlek

Stefan Sundström om generalernas lönsamma krig

Jag har länge försökt att skriva världens bästa kärleksvisa. Alltså den där man skulle dra för Signe en kväll nere vid Drevviken, nån av dom sista dagarna innan vi gick ut åttan, och då skulle hon bara torska på mej så att jag äntligen fick följa med henne hem.
Jag försökte och jag lärde mej spela gitarr på kuppen men inte vågade jag spela upp mina alster. Och tur var väl det, det var små blyga blommor som växte upp i min spirande poesi-ådra på den tiden, skira saker i nån slags otydlig haschtradition, men i botten väldigt romantiskt och verklighetsfrämmande.
Jag låg på mitt pojkrum i radhusets källare och hade händerna fulla av drömmar och det här pockande fysiska som är så hemlöst i den åldern.
Jag växlade över till gitarrhalsen ibland, tog ackordet A moll väldigt ofta. Men inte framförde jag några kärleksvisor då inte.
Senare i livet har jag gjort det, men det blir ju aldrig som man tänkt sej när man ligger där på sitt pojkrum.
Man måste liksom ha svar för att en sång ska bli verklig, applåder eller buanden, whatever, men innan så finns den liksom inte.
Och jag tror att den som blir utsatt för en kärlekssång också får en krypande känsla av uppfordran, lev upp till det här nu, och då blir det ju inget kul.
Så alltså, och det är det jag vill komma till, kärleksvisa som raggning är värdelöst.
Däremot kan man få applåder. Och gage.
Men det var som att man måste dra på sej en uniform nån gång där i 13-årsåldern. Man ville till kärleken men det kändes som om det var ett slags krig man skulle till. Man skulle vara man och man fick inte vara mesig och ocool.
Jag hade liksom ingen chans i den här värsta macholigan.

Och man gick till det där kriget, kröp upp ur sitt pojkrums skyttegrav och krälade fram över ingenmansland mot kvinnorna och man tänkte att reser jag mej upp i all min eländighet så skjuter dom mej.
Och kvinnorna kröp väl från sitt håll har jag förstått senare, men jag tyckte mest att dom sköt, kulsprutesmatter av hånskratt och nobbanden.
Men det var mest i mitt huvud det smattrade. Man hade sina möten där i ingenmansland, det hade man ju.
Lite som den där storyn ni vet, om dom engelska och tyska skyttegravsoldaterna som under första världskriget, när det var julafton, började lira boll med varandra som dom småpojkar dom egentligen var, tills officerarna kom och blåste i sina visselpipor och ordningen och kriget återställdes.
Och så fungerar det. Jag tycker att det är så uppenbart att reklamen vill skrämma skiten ur oss inför det andra könet. Det är nog ännu påtagligare för kvinnor, men nog fan får vi också vår beskärda del av DUGER DU.
Jag börjar bli så gammal, ofta känner jag att jag inte bryr mej så mycket längre, jag snusar numera, förut rökte jag istället, jag tänkte att snusa kan jag inte göra om nån vill kyssa mej, så jag rökte.
Nu snusar jag och är en medelålders man med fru och barn, men jag ser och känner lukten av dom unga männens ångest på bussen.
Dom luktar deodorant och rakar sej både här och där och snart är männen lika koloniserade av smink- och deodorantbranschen som kvinnorna.
Och det blir fler och fler stereotyper på hur man ska vara, det ger ju nån slags valfrihet kan man tycka, men tricket blir liksom att om man är bög ska man fan gilla heminredning och SHOPPING och hålla på med sitt ansikte och är man macho ska man läsa Claes Ohlson-katalogen och i alla dessa valfria fack som vi måste välja så hänger det fullt av accessoarer, fullt med grejor som vi ska tjacka för att folk ska fatta vilka vi är, jaha du är en rockare du, med döskalleschal och jeansjacka mitt i vintern och jasså du är Stefan Sundströmkille du med gummistövlar och snus och jag kan inte låta bli att tänka den konspirationsteoretiska tanken att det sitter nån slags general nånstans och syr upp uniformer för att vi inte ska börja spela fotboll mellan skyttegravarna utan vi ska hoppa ner i våra små fack igen och fortsätta deras allt mer lönsamma krig.

Stefan Sundström