Njut då för fan

Stefan Sundström om att vara nyfiken och inte raffinera. Ur ETC nr 2, april -03.

Njut nu då för fan, brukade farsan säja när vi hade semester och hade stannat bilen vid nån vacker västkustvik och skulle bada. Som ett sorgset skämt om Varats Olidliga Lätthet. Fast när man är liten förstår man inte denna milt bittra ironi, men man garvar med för att ens farsa garvar, då tycker man det är kul.
Kriget ryckte närmare och i hotellmatsalen på Madeiras allra dyraste hotell hatade människor varandra, ett riktigt mättat semestrande morgonhat. Buffén dignade av blodkorv.
Man kunde bli anorektiker för mindre. Eller bulemist.
Det var så märkligt, vi kunde ha det så bra, mat fanns och solen sken och alla önskade alla andra åt helvete.
Vad gör du i min semester? Vad gör du i min soppa?
Kanske hade folk sparat länge för att komma hit, kanske hade livet inte blivit som dom tänkt sej, hursomhelst så stod det nån jävel framför dom och blockerade vägen till fruktsalladen med papaya och mangobitar och det var jag.
För allvarligt talat, jag spred inte heller mycket kärlek.

Jag kände blickarna i nacken, men va fan jag var inte vaken än, jag hade väl rätt att ta det lite lugnt här vid fruktfatet.
Det var en strålande dag i slutet av februari. Utanför hotellrummet sjöng fåglarna vårsånger genom havsbruset, mimosan blommade längs bergsluttningarna, och jag och min morsa och syrran skulle följa med på en Blomstertur.
Och reseledaren hade läst på om Madeiras växtlighet och hon stod där med mikrofonen i sin hand. Vi ville ha information, samt känna oss trygga på dessa smala slingrande vägar. Vi ville inte sjunga tillsammans, vi ville inte att hon skulle börja gråta. Det gjorde hon inte heller.
Men hon ville nog bra gärna ibland. För när bussen efter mycket stånkande i uppförslut på smala gator äntligen kom fram, högt upp i stadens utkanter, så visade det sej att dom flesta människor i denna buss var mycket mer bevandrade i latinska namn på växter än vad hon nånsin kunde bli.
Och dom slog henne på fingrarna, rättade hennes uttal där hon stod framför dom jättelika varianterna av svenska krukväxter och det var så vackert runtomkring så man kunde gråta. Men Monstrerea heter det, inte Monster-rea. Och hon förstod sin uppgift och smickrade sina belackare med deras kunskap, det var väl det som var hennes jobb.

Solen glittrade i havet långt därnere, trafikljuden nerifrån stan kom och gick. Solen började gassa på.
Jag var på semester. Mitt jobb var att vila upp mej. Samt att vara en god son och bror. Sämre jobb kan man ha, kan man tycka.
Morsan hade bokat in oss på den här turen för att vara snäll mot mej tror jag, jag är trädgårdsintresserad och gillar blommor. Men jag gillar inte akademiska disputationer om ditt och datt på min semester.
Jag ville ha information. Om hur det ska gå i den här världen. Blir det krig? Hade jag lust att fråga guiden. Men det kunde ju inte hon svara på. Det fanns ingen som kunde svara på det, jo Bush kunde nog det. Och han skulle svara ja.
Men han var inte här.

Jag gick iväg och satte mej på en bänk, i solskenet. Vad har vi människor med varann att göra egentligen? Vad ska vi med varann till?
Man känner sej krävd. Man ska prestera. Nånting som började som ett behov för mej, ett försök att komma ur känslan av ensamhet, hade blivit ett yrke.
Och nu hade jag spelat sönder mej kändes det som IGEN, jag hade varit översocial och stannat uppe för länge på nätterna och läckt ut mitt känsloliv så att jag blivit tom.

Och läkarn hade gratulerat mej till mitt fria yrke och sagt ja, vafan du har ju i alla fall chansen att ta en Time Out, så gör det. Och jag tänkte bort, bort från alla krävande människor och ut i ensamheten. Så att jag får lust igen, lust till att spela och vara lite nyfiken.



Men dessa pensionärer som inte hade en aning om vilken kulturpersonlighet jag var gick mej på nerverna. Och jag längtade efter applåder och blommor. Blommor fanns det gott om här, doftande helt fantastiska prunkande orkidéer, dom ägdes av små bin. Eller av ingen. Högern försökte lansera Rätten att Äga som nån slags mänsklig rättighet. Vad gör du i MIN frukost?

Det surrade bland afrikansk lilja och magnolia, det var vackert och man försöker fånga allt det där, man fotograferar och klassificerar och försöker frysa ner det där varma pulserande nuet till nånting man kan äga och ta fram sen. Save it for your rainy days, poor nordbo.
Och vi försöker göra samma sak med varann, vi fotar varandra och försöker se unga, vackra och glada ut. Så att vi sen kan hänga på väggen och ständigt vara detta.
Och vi vill ha kärlek av varann, men inte massa gråt och vaknätter och jobbiga telefonsamtal. Inte gråa mornar med hostningar av gamla Glenn och ett allt rynkigare ansikte.
Och kärlek, ja det tänkte vi ju oss på ett annat sätt, skratt i den varma natten med vita tänder som glimmar, röda läppar som möts, ett knull på stranden.

Så vi väljer bort det, vi raffinerar livet vi relativt rika västerlänningar.
Vi byter fruar och män, vi ringer inte tillbaks till gamla darriga klasspolare som har gått ner sej och vill träffas.
Vi byter ut folk i vår omgivning som suger energi. Det har jag hört nu några gånger sista året:
Jag pallar inte med henne, hon suger energi.
Och vi är våra egna projekt, vi frilansare. Vi skaffar firma för att fakturera Bonniers och Bonniers skrattar hela vägen till banken medan vi jobbar på våra Projekt, alltså oss själva, vi gör oss av med vår hissfobi, vår flygrädsla genom kognitiv terapi, inget jävla rotande i barndomen utan snabbt och behändigt och vi livnär oss på närhet i raffinerad form, porr när vi är kåta, våldsfilmer när vi är arga och cipramil när vi är lessna. Och sprit när vi vill snacka, så att vi kan glömma allt vi sagt och hört dan efter.

Nu överdrev jag väl lite grann, men jag tänkte att fan här sitter man och har semester och varför kan jag inte ge dom här människorna en chans, dessa grånade gamla par som åkt ner i värmen och kan en massa latinska växtnamn, ge dom en chans nu Stefan.
Annars blir man helt felnärd. Det blir som att bara äta raffinerat socker och raffinerat vitt mjöl. Man måste ha dom där fibrerna, man måste ha tuggmotstånd, man måste ut ur sin lilla låda med folk som bekräftar ens idéer om vem man är genom att vara likadana själva. Man måste vara nyfiken, annars dör man.

Man måste vara nyfiken, annars dör man.
Men vill man att nyfikenheten ska mättas med nånting som är som reklamfilmer, så blir man besviken. Det finns en massa gråtande, rynkiga människor därute. Och hur fan ser du ut själv förresten.

Över klippan, i skuggan under en blossande röd bouganvilla, kilade det en massa små ödlor. Som små leksaksdinosaurier från Jurassic Park såg dom ut. Dom kom ut och lapade sol i några darrande ögonblick, sen pilade dom i skydd igen. Man kunde mata dom, jag och syrran hade gjort det när vi vart uppe i bergen och haft en rast, vi hade öppnat en burk sardiner och dom hade väl känt lukten och dykt upp som små nyfikna rynkiga hundar, vi hade slängt åt dom en bit och dom hade ilat fram, blixtsnabbt, och sedan fryst till ovanför sardinbiten, som förstenade stirrat rakt ut i luften. Sen i en enda rörelse snappat åt sej och svalt en bit. Och sen svisch, borta.
Så kan livet vara.

Och alla vi turister här på jorden som inte vill veta av varandra för att vi vill ha semester, vi applåderade lamt när guiden tackade för sej.
Sen åkte vi tillbaka till hotellet och satt på altanen mot havet, bränningarna dånade och jag satt som förstenad och stirrade ut över havet och den sjunkande solen.

Stefan Sundström