Chomsky och farsan

Stefan Sundström spelar på Scandinavium, ser sig själv på storbild och skriver om vikten av att inte lyssna för mycket på auktoriteter. Ur ETC nr 5 -02.

Vad liten han är, tänkte jag. Jag stod på bollplanen på Ullevi, Nina hade benen saxade runt min hals, jag fick stå stilla och bredbent för att inte trilla omkull, hon fotograferade Mick
Jagger. Han struttade runt som Lill-Babs, kom ut mot scenkanten, bara fem sex meter bort och Nina började hoppa på mina axlar och jag tappade nästan balansen och det kändes som om han tittade på mej, nej han tittade på Nina som smällde av sin Instamatic och jag kände ett styng av svartsjuka, började det inte kännas lite fuktigt i nacken, hon skulle lämna mej rakt av för honom.

Men jag tröstade mej med den där upplevelsen av litenhet, jag har ofta hört den av andra också, man ser nån på TV eller så och så när man ser dom lajv så är dom mycket mindre.
Förresten var dom skitdåliga där på Ullevi 1982, det var Jaggers värsta Curtis Mayfield-period, mycket falsettsång och hockeydräkter och suspensoarer och Keith Richards var ointresserad och borta i kolan. Men eftersom vi åkt ända till Göteborg kunde vi ju inte erkänna detta utan vi sa oj och waow och Dom är bäst Fuck the rest och så.
20 år senare står jag och Lasse en bit ifrån Ullevi, på Scandinavium och den här gången är det vi som är på scenen, det är ju fantastiskt vad man har rört på sej under dessa tjugo år och vi är förband till Noam Chomsky.

Vänder jag mej om på scenen så ser jag mej själv, på en gigantisk videoskärm, jag är skitstor.
Jag är 42 år och Lasse är ännu äldre och vi är skitstora nu, fast det är nåt fel med publiken.
Ingen sitter på nåns axlar för att fota oss, alla sitter i bänkarna och väntar.
Det är Noam dom väntar på.


POP OCH POPULISM

Den borgerliga pressen, speciellt nån snubbe som heter Per Olsson, raljerar över att han behandlas och betraktas som en popstjärna, denna "resande i konspiratinsteorier och USA-hat".

För mej lät det intressant, jag gav mej till och med på att läsa en av hans många böcker, det var ingen lek, många bisatser var det, men han sa bra saker vad jag förstod. Så därför stod Lars och jag och var support act åt denna ensamma röst från Amerika, där det annars mest hördes krigshets denna nådens höst 2002.

Valet var över och moderaterna hade fått storstryk, i Svenska Dagbladet kunde man läsa insändare från Djursholm som krävde en ny stark ledare med utstrålning och TV-mässighet, nu krävs det faktiskt lite populism, dom obekväma besluten får tas efter en borgerlig valseger.
Så stod det.

2002 ville alla partier ha en TV-mässig ledare, Göran Persson och Lars Leijonborg slutade äta sylta och rakade pungen och det var ju dom som vann. Så därför hade alla större konferenscenter numera gigantiska videoskärmar för att kunna blåsa upp ledaren till gigantiska proportioner.


DEN LILLE DEMAGOGEN

Till slut slutade Lars och min support act och Noam kom in. Jag tror inte det var nån som hade väntat sej att Gud skulle göra entré, dom som lyssnar på Chomsky är inte så dumma som Pelle Olsson tror, men in kom en liten man som gjorde märkbart lite väsen av sej. Kvällspressens fotografer öste kamerablixtar över honom, han stod och blinkade lite förstrött och gick sedan upp och började en otroligt faktaspäckad och sövande föreläsning på amerikanska som jag inte riktigt hängde med på.

Satt och tänkte att det här är som det där stycket i Pär Lagerkvists Dvärgen, nån söker upp Gud och hittar bara en liten gubbe som står och hugger ved och surt vägrar svara på frågor om livets mening.

På videoskärmen såg man Noam mycket tydligare än den lilla figuren på scenen. Så Lars och jag tittade på den istället, på hans armbågslappar på loafern, rörande på nåt vis. Inte mycket Goebbels där inte.

Och så tänkte jag Det är ju tur det, är det nåt vi inte behöver nu är det nån vänsterdemagog, nån som besitter sanningen och ingenting annat än sanningen och kittlar våran löjliga och omogna längtan efter stjärnor och auktoriteter, redan där kvävs revolutionen i sin linda.
Den slutar som den slutade i Sovjet, med att Josef kysser nåt gammalt svärd han fått i present av Churchill och fäller en tår, för innerst inne har han alltid trott på den starkares rätt, på att den som är stor är den som ska ha makt och därför slaktade Josef miljoner kulaker och fattigbönder, därför beundrade han Hitler och ville va som han.

Näe, vi behöver inte ens Mick Jagger längre, han sångaren i The Hives är mycket sexigare.
Vi måste växa upp och bli 42 och fatta att ingen vet alla svar, men att demokrati och folkmakt över det politiska, mediala och ekonomiska livet är värt att fajtas för.


TA AV DIG GUMMISTÖVLARNA

Och en kulturarbetares uppgift är att hela tiden spräcka myten om Kändisen. Att ta av sej gummistövlarna eller suspensoaren, att vägra vara en reklampelare, att snacka med folk och lyssna och att säja vad man tycker, inte vad man förväntas tycka.
Att kliva ner från scenen.

Lasse och jag åkte upp i skybaren och åt räkmackor.
Det var fortfarande förmiddag, Noam Chomsky hade börjat sitt föredrag halv 11 en söndagsmorgon, och nu hade vi tröttnat och åkt upp hit.
- Han var som en blandning av din och min farsa, tycker jag, sa Lars. Söt gubbe.
- Jag undrar vad min farsa skulle ha tyckt om jag drack en öl till räkmackan, funderade jag.
Farsan berättade en gång hur han för första gången gick ut och tog en öl i Stockholm, han var 20 år och det var i början på 40-talet. Hela tiden medans han satt där med sina nya kamrater på pilsnercafeet tänkte han: ? Vad skulle mor säja om hon såg mej?
Han var hårt hållen farsan.
- Ja, han säjer ju inte så mycket, det kan jag lova dej, sa Lars rått.
Och det hade han ju rätt i. Farsan är död. Och Gud lär visst inte heller ha hört av sej på länge.
Vi får klara oss bäst vi kan.

Om man tänker efter så har ju människan en otrolig potential, vem hade kunnat ana att det skulle bli så här för 2000 år sen?

Nere på Liseberg kunde jag se Göteborgsloopen fara omkring.
Jag beställde en öl, bara en för att riktigt passa på och njuta av utsikten. Det är inte varje dag man har giggat på Scandinavium och sen får sitta och titta ut över Göteborg!

Men kom ihåg att Jesus kommer som en tjuv om natten.

Stefan Sundström