STEFAN SUNDSTRÖM

Ett vänportätt av Nina Lekander

Ur ETC 1/92.

Från Stockholmskällarnas mörker stiger han nu mot ljuset och må han framledes få vräka sig i de stora bolagens foajéer och strålkastarljus efter alla små alternativa och ideella studior och källare: Stefan Sundström, musikern och trubaduren som nu har upptäckts av rikspress, skivbolag och publik.
Nu för tiden är det inte bara polare utan också helt vanliga lellar som står och köar för att se honom på Kvarnen eller Tre Backar.
Jag har sett Stefan på scen hundra gånger och hört råmixen till den nya plattan ”Happy hour viser” ungefär femtio. Och okej, nu är det så här. Detta är en vänskapsartikel. Och den är alldeles sann.
Första gången jag träffade Stefan Sundström var 1981. Det var en gammal god men ganska rörig tid. Kalas på ett dagis som någon hade hyrt i Lappkärrsbergen norr om Stockholm. Min kärlek var i fjärran land, jag var ganska olycklig men framför allt festsugen. Så jag kom att dansa med en mager kille som också verkade ganska festsugen.
En lätt mattighet fick oss att gå ut och vila ben och öron en liten stund, och där satt vi så och rökte på golvet under barnens små egendekorerade hatthyllor.
Vad heter du? frågade den magre, och jag svarade ”Nina”. Då började han omedelbart gråta - buhu, buhu, buhu! - och jag pep ”men vad är det jag har gjort!?”. ”Min förra tjej hette Nina …”.
Buhu, buhu, buhu!
Kanske försökte jag trösta honom. Fast det var som sagt under en helt annan tid - före aids och före kyrkbröllopen då det gick tretton på dussinet och det alltid stod en tusen åter. Därför träffade jag omedelbart någon ny och lika söt: ännu en gitarrist som också var kär i någon annan flicka men inte var fullt lika känslig. Själv var man väl inte heller särskilt sensibel. Men kul var det.
Ett par år senare träffar jag Stefan på uteserveringen på Östermalmstorg, eftersom det på Humlegårdsgatan på den tiden - före Sturegallerian och före mobiltelefonerna - rymdes billiga källarlokaler att repa eller göra tidning i (Teater Sputnik, Tolstoys toy,
Kannibal och Galago): Han satt med ett helt gäng som jag inte kände särskilt väl.
Hej! hojtade han, minns du mig? Det var jag som började gråta den där gången i garderoben Lappkärrsdagiset.
Herregud, tänkte jag, så där säger man väl inte. Inför alla människor.
Vilken fiiin och känslig snubbe! Men vad pinsamt!
Det var då. Nu är vi stora och har vant oss vid att alla känner alla och dessutom har varit med alla eller åtminstone hälften. Stefan är en inte bara överlevande utan också glatt framlevande flumpunkproggare med makrobiotiska böjelser, lever i stadig tvåsamhet med Karin Renberg som han har två vackra småflickor med, Vanja och Miranda.
Och nu kommer jag ut till MNW i Vaxholm. Där sitter ytterligare en gammal punkare som jag en annan lika rörig gång råkade stöta ihop med och rentav kom att flytta ihop med. Han heter Johan Johansson och är i färd med att producera Stefan Sundström. Det är hans och gruppen Apaches första LP på ett stort bolag. Nämnas bör dock att Sundström för över ett år sedan och på en annan etikett släppte en platta med PKK, den blues- och rockgrupp som han spelar med ibland.
Jag tänker att äntligen får han den uppmärksamhet han förtjänar, men nu måste någon skriva en rejäl artikel om Stefan. Inte bara det där dagstidningsputtret om Farstas Mick Jagger som blev innerstans och källarlokalernas argsöta lilla punktrubadur. Alltså: jag själv till exempel. Allting är ju ändå så ihoptjorvat och vänskapskorrupt i den
här stan. Som sagt. Slut på det nostalgiska introt.
Stefan sjunger på bred stockholmska, ofta rotborststräv och somliga gånger älskogslen. Hans texter är gärna små kluriga och fiffigt rimmade historier om folk som är, vill eller har råkat hamna utanför den polerade, penningstarka världen. Sådana som tycker att det ska vara happy hour på krogen och inte några jävla EG-priser: den misslyckade konstnären, en far med prostatabesvär som försöker minnas hur han gjorde sina fyra barn. Eller den döende yuppien:
”In med dig i nålsögat, kamel / game over lyser på ditt TV-spel / faxen tiger stum som en kall fisk / laxen börjar lukta bland all disk”. Modern rännstensromantik parad med intelligent samhällskritik, ibland tryfferad med smäktande kärleksord.
Musiken står i något snett nedstigande led från Bellman, Fred Åkerström, Bernt Staf och Cornelis Vreeswijk, den är befruktad av Stones, Dylan och Sex Pistols i form av något slags grundläggande rock- och punkmedvetande. Ett av Stefans tidigare band fick också namnet Sex Epistels, och på den nya plattan rimmar han gladeligen Sveriges musikaliska arv med ”sen gick jag på muggen och gjorde mitt tarv”.
Annars hette grupperna sådant som Trots, Läppstars, Skjut och Bonkers: ”punkens b-division”, som Stefan själv säger och huvudsakligen sammansatt av polare från Farsta. Ty detta är orten där Stefan föddes 1960 och blev tonåring under en tid då haschdilarna var fler än hamburgerbarerna i Farsta centrum.
- Vi var en stor och bråkig generation och det var brass och Kebnekaise och kravaller och Mahavishnu: helt enkelt en jävligt schysst uppväxt. Det fanns en subkultur att sugas upp i och uppfostras av, nåt sånt finns ju inte nu.
- Fast först var jag mesig och rädd och dålig i gympa och bara läste och skrev dikter. Jag snöade in på Karl XII och skulle skriva en bok, sno Karolinernas Magnus ur ”Fältskärns berättelser”: Hans historia har alltid förföljt mig: Narva 1700, Poltava 1709 och återtåget från Norge 1718, rabblar han.
Kart XII av alla människor?
- Han var man och tyrann, manlig och modig. Jag tror att det hade med den frånvarande fadern att göra.
- Pappa är byggnadsingenjör och jobbade jämt. Mamma kommer från Östtyskland varifrån hon stack som ung. Hon var hemma och rätt frustrerad för det. För hon är stark. Sedan blev hon en duktig symaskinsförsäljare och hon axar fortfarande!
- Ha, ha, det är kanske därför jag har lite svårt för allt snack om
kvinnokamp och feminism ibland, säger han plötsligt och syftar på diverse tidigare dispyter då jag har skällt honom för macho och homofob och jag vet inte vad. Riktigt så illa är det förstås inte, men det ligger uppenbarligen en gravad hund här någonstans.
- Det var ju morsan som bestämde hos oss. Och det var där min bok körde fast: skulle det behöva vara tjej och barn med? Skulle han knulla eller inte?
I tolvårsåldern blev Rolling Stones och Lou Reed kungar istället. Människor som knarkade visade ett liknande hjältemod och dödsförakt lämpligt att beundra. Då hade Stefan redan varit med i FNL något år, påverkad av sin äldre syster och av förälskelsen i systerns tjejkompis med Mahjongjacka och näbbstövlar. Han fick vara med, trots att den lokala FNL-gruppen inte tyckte det var riktigt passande att en elvaåring stod utanför bolaget och sålde Vietnambullen.
- FNL delades upp i ett SKP- och ett flumläger. Syrran gick till den präktiga sidan, jag hamnade i flumlägret. Då var jag plötsligt tuff och hippast i klassen, började sniffa och sånt. Och sen blev det en sju-åtta år då jag jobbade på att bli så dum som möjligt. Läste inte, bara söp och knarkade.
Och vilka vinster fick du på det? frågar jag förnumstigt.
- Sexuella vinster, svarar Stefan med en min som säger ”vad fan trodde du?”.
Efter nian jobbade han med narkomaner på Långbro, sedan valde han vårdlinjen på gymnasiet och någonstans däremellan gick Stefan själv på PBU efter någon slags haschpsykos. Han har kastat sig mellan att ge vård och motta vård, mellan ängel och djävul, mellan det kvinnliga och det manliga.
- Jo, jag har nog ofta intagit en feminin position. När jag var sjutton var jag ihop med en moffebrud på tjugofem. Jag var impad av henne och ville rädda henne på samma gång. Annars är det ju mest tjejer som blir ihop med äldre pundarkillar.
Så blev det alltså 80-tal och punk och rock'n'roll. Genom kontakten med KSMB bildades så småningom Fuck off, ett band som spelar ”Y M C Y” på svenska i tappningen ”A I D S” - ”man kan få det i tarmen, man kan få det i armen, man kan få det när man snaskar sin mamma på barmen” - och som har kunnat ses på diverse anarkistdemos. Genom Bonkers träffade Stefan den skönsjungande norrländskan Karin Renberg, sedermera i gruppen Vittra, och ”då hade jag börjat syssla med vals”.
- Det var en del bråk i Skjut och jag började tröttna på hela Mick Jagger-härvan. Jag skiter i rock, tänkte jag och liftade till syrran som hade flyttat till Norrland.
- Jag längtade efter något annat än krogköret, jag kände mig så nersmittad av gonorré. Det var som med Siddharta ungefär, jag ville bli ren och hade kraftiga planer på alternativ odling och manskapsbodar i Norrbotten.
När Vanja föddes 1968 la Stefan av som en annan John Lennon, stannade hemma i trädgården i den hyrda kåken ute på Mälaröarna och oroade sig för Tjernobyl och Vanjas födointag. Det dracks vetegräsjuice, las nät och mjölksyrades grönsaker. Vetegräsjuicen var enligt Karin jävligt äcklig. Liksom hårig.
- Och jag mådde rätt dåligt ändå. Karin ställde inte upp på min dröm, hon ville ju inte bli bondhustru utan fortsatte spela som vanligt. Så jag började lira akustisk gitarr och göra lite visor.
Det blev ”Renjägarens visor”, en samling låtar på ett kassettband med Apache: musikerna Ola Nyström, Stefan Axelsen och Papa Mats vilka är polare och järntrupp också på LP:n Tn bärs med Nefertité (på den lilla Stuvstaetiketten, Sista Bussen härom året) och på den nya LP:n.
En ”nykomling” som Stefan raggade upp för att köra på nya LP:n är ingen annan än Bernt Staf, en av dem Stefan gärna lyssnade på i början av 70-talet. Stefan tycks se honom som en äldre släkting. Hans terapeut går ännu längre och undrar om Bernt Staf inte är en fadersgestalt, och att Stefans nutida intresse för honom - ”jag vill att Bernta ska komma igång igen!” - har med fadersuppror att göra.
- Man vill kanske glänsa lite framför farsan liksom, säger Stefan själv. Bernt Staf är ju en gammal idol.
Han är rätt medveten om det psykologiska, Stefan. Det är en av anledningarna till att han numera bor och jobbar på en sorts behandlingshem, där man behandlar ungar från trasproletariat och missbrukarmiljöer och jobbar efter ”idén att ge socialgrupp fyra samma vård som socialgrupp ett får när de söker upp psykoanalytiker”.
Och i Stefan och Karins lilla hus strömmar de ut och in, ungar och vuxna, arbetskamrater och gäster - att begripa vem som hör till vilken kategori är inte så lätt för en utomstående.
Det är nästan så att man tänker: så synd om han blir stor stjärna! Hur ska han kunna kombinera vården med glamouren, rännstensperspektivet med popstjärnevärlden? Man vet ju hur det brukar gå med gamla rebeller.
- Nu gör jag faktiskt karriär, men jag tänker att sen ska jag lägga av. För ibland känner jag att jag håller på att hamna i något som jag inte vill hamna i. När jag träffade Miranda häromdagen var hon blyg för mig, och en sån pappa vill jag inte bli. Å andra sidan vill jag ge ut plattor i en jämn ström tills jag dör.
För att inte tala om Karin, hon som är så kanonbra ska väl inte behöva bli hemmafru åt dig, fyller jag i med lätt ruelse: får man ta upp sådant man vet är en äktenskaplig tvist i intervjuer, hur vänskapliga de än är? I synnerhet som de är vänskapliga, menar jag.
- Jo, jag har gått om Karin nu. Men jag ska verkligen ta pappaledigt i vår. Visst, om jag vore i Karins sits så skulle jag skita på mig. Men vi snackar ganska bra om det, även om vi faktiskt bråkade häromveckan, ja du vet.
Med sedvanlig brist på blygsel syftar han på ett enligt vittnen och kamrater dramatiskt uppträde på det alternativa Kafé 44 i Stockholm. Han är för lustig, tänker jag. Fattar han inte att han talar med en journalist?
Senaste gången jag var hemma hos Stefan och Karin på middag tittade det plötsligt in en häst genom köksfönstret. Den var tränsad, sadlad och klar. Hästens ägare, en av hemmets gäster eller om det kanske kallas klienter, hade hört mig säga ”lyckliga ni som har häst!” och erbjöd mig att dra en repa. Så jag skumpade runt några varv bland käkarna i mörkret, grymt orolig för att någon skulle komma och fråga vad jag hade för mig där mitt i natten. Men på detta idylliska vårdhem rådde både guds och människors frid.
När jag kommer in i köket igen är människan i färd med att lägga ut texten om någon från forna fåbodar härstammande bakteriekultur i Norrbotten. Denna kultur har Stefan kommit över och mjölksyrar sina grönsaker i, det är samma slags bakteriekultur som de där yoghurtgubbarna i Asien blir så gamla av.
Sundström viftar med cigaretten och skvimpar med vinet medan han berättar om när TV4 var där och filmade hela proceduren med honom själv i huvudrollen. Från rensning av färsk broccoli till surad och inlagd järnhälsa och välgång.
Så om det skiter sig med karriären som rännstenspoet får han väl bli hälsoprofet. Om än en ovanligt hipp - och sympatiskt inkonsekvent - sådan. Alla har lyckligtvis inte blivit visitkortsrörsedda marketing directors av varor eller av sig själva. Så, kameler och nålsögon i all ära, vi måste vårda de gamla flummare som finns kvar och ge dem vad som tillkommer dem redan i detta livet.

Nina Lekander