MONUMENT, ETT UNGKARLSHOTELL

Vi ska träffa en hjälte. När han var ung så boxades han. Sen blev han en mycket rik direktör. Han heter Bengt och är verkligen en hjälte. Nu arbetar han på
MONUMENTET. Här bor en amerikansk vietnamveteran som hugger med en kniv i sina väggar och slår ut dörren inifrån. Det är bättre att slå kniven i
väggen och sparka ut dörren inifrån än att ge sig på en människa.

DE GÅR FÖRBI receptionen med oknäppta skjortor. Urtvättade, blekta, tunna med några av knapparna bortslitna. Revorna i tyget lika svåra att laga som de urtrampade skorna,
när de antingen vinglande eller snabba som vesslor låter porten smälla igen efter sig.
Det ekar i de rosa cementväggarna på ungkarlshotellet Monumentet i Stockholm. Ljudet av den smällande porten blandas med grova mansröster -ibland varmt skrattande -som
kommer långt uppifrån huset. Som om de fem våningarna nådde ända till himlen.
Men de halvrufsiga oklippta håren -eller de välkammade, kortklippta -kommer inte alls upp bland molnen om de begagnar sig av hissen som ligger i hjärtat av det här huset. De
kommer till sina tio kvadratmeter stora hem. Går in och sliter bort sina allra sista skjortknappar. En del män bryr sig inte om att knäppa upp sina skjortor med någon större
omsorg. Inte när de är förbannade. Inte heller när det är pensionsdags eller lön.
Efter en stund kommer de ut med en flaska i näven, skrattande, skrålande i jakt på nån likasinnad kompis. Klunkar i sig utan glas. Bryr man sig inte om knappar så bryr man sig
heller inte om glas.
Några blir rädda när de hör rösternas ljudvolym öka. Låser om sig och vägrar gå ut. Andra öppnar dörren för första gången på flera dagar. Festen ringlar sig sakta men säkert
förbi varje dörr, varje våning. Fem våningar med 191 hem. Lika många män.
Männen som ingen vill ha. De är varma. Kalla och förtvivlade. Hotfulla och vansinniga. Leende och nyfikna. Kanske rädda och misstänksamma. Insiktsfulla med erfarenheterna
klängande kring benen. Men deras erfarenheter räknas knappast som meriter i vårt samhälle.
De är förtids- och sjukpensionärer. Arbetslösa. Säsongsarbetare. Alkoholister. Socialfall. Mentalpatienter. Narkomaner. Gamla stofilerade parkbänksgubbar. De är frånskilda
ungkarlar.

NAMNET MONUMENTET GÖR på något sätt skäl för sig för man kan lätt tro att man har hamnat i en annan värld. Men nej. De gröna, beige och svarta garbadinbyxorna må
ha blivit omorderna för länge sedan. Men de finns fortfarande. Känslan av en annan värld kommer sig av att de här är ihoptryckta, ihopsamlade i ett och samma hus. Ett hus där
de är tretio stycken på varje våning. Varje plan har ett kök och två duschar. Ruffigt, nerslitet, gröngrå, lufttjocka och till synes oändliga korridorer med lika oändligt anonyma
dörrar. Här bor en amerikansk vietnamveteran som hugger med en kniv i sina väggar och slår ut dörren inifrån. Det är bättre att slå kniven i väggarna och sparka ut dörren
inifrån än att ge sig på en människa, förklarar han. Nu är han uppsagd och ska ut.
Här bor också han som skriver en bok som ingen får se. Den blir aldrig färdig, hur många år det än går. Men han fortsätter, sida efter sida, som aldrig förr. En annan super för
att han inte klarar av att ta livet av sig på annat sätt. Man slipper tänka då, ta ansvar, med flaskan i handen.
Och så han, den där vanliga mannen som bara jobbar. Som inte säger något. Som ingen vet något om. Nickar försynt och kort när han går förbi receptionen. Lika anonym som
träet i hans dörr.
En av våningarna kallas jourvåningen och hyrs av socialförvaltningen. Dit kommer de som hamnat i ravinen mellan sjukhus och behandlingshem. De som det inte finns
någonstans att göra av. Och med dem kommer knarket. Med dem kommer det mesta våldet. Som en "stormavdelning". De får sova ut några nätter. Sedan är det bara att lämna
sängen till nästa akut behövande. I den här osinliga strömmen av män träder helt plötsligt en helt annan man fram i vimlet. Han kliver fram bakom glasrutan i receptionen, viftar
"vänta" med handen och kommer ut i hallen.
Så gör han nästan alltid, vad det än gäller.
-Det var en som försökte slita sönder receptionen, han var helvild, säger han. -Antagligen för att vi var bakom rutan. Det blev som en mur för honom. Det är så -finns det något
emellan så föder det lätt våldsamheter. Så därför går jag för det mesta ut och pratar "face to face", ler han. Föreståndaren Bengt Sindemark säger det enkelt. Han säger det
framför allt naturligt. Sedan märker man en aning pojke bakom glasögonen, hans sätt att le och tala. En föreståndare för ett problemfyllt, ibland väldigt våldsamt ungkarlshotell
som är en aning pojke. Går det?
-Jag drömmer ibland mardrömmar, fortsätter han. Jag drömmer att jag är i farliga situationer då jag vet att jag måste slå för att skydda mig. Men jag når aldrig fram med det där
slaget. Jag vaknar strax innan jag ska slå och är kallsvettig.
Bengt Sindemark tystnar och vinkar på en gammal skäggig man som heter Harald. Han har en kvarting halvgömd i fickan och ler finurligt åt Bengt. -Jag har aldrig slagit till nån
människa i hela mitt liv. Bara när jag boxades några år i tonåren, men då skedde det i ringen. Men det mesta våldet här på Monumentet kommer utifrån. Det är mycket knarkare
-och knarkare har ett stort socialt kontaktnät runt sig, avslutar han med ett blinkande öga, sträcker sedan på halsen för att inte missa Haralds sätt att gå. Kvällen kan bli som en
båt i storm för Harald.

KANSKE MAN HADE väntat sig en buffel till föreståndare för ett sådant här ungkarlshotell. En sån som ingen ens har ork att ge sig på. Men Bengt Sindemark går att klä i
orden: -Jag är inte rädd för dej så du behöver inte vara rädd för mej. Kanske är det därför han avväpnar, kanske också därför han orkar. Han drivs inte av avsky eller förtvivlan.
Han bara är.
Han är den före detta ekonomidirektören, kamrern, hotell- och restaurangägaren, bensinmacksdrivaren och kontorschefen som en gång i tiden hade vilda drömmar om att göra
stora pengar, vilket han också gjorde.
Nu har han bara blivit, säger han. Bara blivit människa. -Jag jobbade i tjugotvå år med något jag egentligen inte ville -med papper och sånt, säger han. Jag har arbetat med så
mycket människor som bara drägglar av förtjusning över siffror och budgetar. Det gick bra för mej, men jag måste säga att siffror och budgetar -det intresserade mej aldrig.
Bengts liv ändrades, som boken vänder blad. Ny sida. Nya ord. Och andra ögon. -Första gången jag riktigt SÅG dom här utslagna var när jag och min fru hade vandrarhemmet
Columbus här i stan. Vi var granne med ett härbärge för utslagna människor och på vintrarna låg dom ibland ute i snön. Ingen brydde sig, det hängde på mej många gånger om
den som låg därute skulle frysa ihjäl eller inte... Monumentet ska egentligen bara vara ett rent boende. Ingen vårdinrättning, inget härbärge eller servicehus. Bengt är anställd av
den kommunala stiftelse som driver hotellet enbart för att ta hand om de administrativa uppgifterna. Men på Monumentet råder det mil mellan teori och praktik. Och med jämna
mellanrum har diskussionen om att Monumentet borde stängas dykt upp -arbetsmiljön anses många gånger för farlig. Men Bengt säger bestämt att Monumentet behövs mer än
någonsin. Vart ska de här männen ta vägen? Gatorna?! -Jag kan inte jobba här och inte hjälpa dom med det jag kan. Gubbarna måste ha nån att snacka med när de har det svårt.
Och de yngre har väldigt mycket ångest. Dom vill inte supa... Men det måste sättas gränser. De måste klara hotellets regler för att få bo kvar.
Ibland händer det att Bengt tummar på reglerna några gånger innan dörren på Monumentet obevekligen öppnas och visar vägen ut. Och har de hamnat utanför dörren -då är de
ute. Dessförinnan är det ofta Bengt som kör den som ber om det till psyket eller Mariapol. Han lyssnar och klappar om.
-Alla de här olika grupperna som bor här har svårt för varandra, säger Bengt. Och den här nyaste gruppen -de som kommer från mentalsjukhusen och som ska ut i samhället
-dom är det synd om. De andra som bor här ser på dem som dumma, säger "tokfan" till dem och sånt där. Dom ska inte hamna på ett sånt här ställe, de skulle ju få bo på
mindre, individuellt anpassade gruppbostäder. Men inget var ju klart! Hur fan kan de ansvariga tro att de här människorna ska kunna klara att bo här?!

EN SOM SKA klara det är Jörgen Svensson, 37 år gammal. Hans förra adress var Långbro mentalsjukhus i Stockholm. En adress som varade i tio år. Sedan försvann den och
omvandlades till Hotell Monumentet.
En del kallar det för att samhället abdikerar. Landstingen abdikerar. Socialförvaltningen likaså. Abdikeringen är inlindad i en vacker tanke: Alla ska ha lika rätt till allt. Behandlas
lika.
Så först omhändertog samhället psykiskt illamående människor, isolerade och vårdade. Sedan tog man av sig kronan och sköt dem ifrån sig. "Varsågod! Här får du ditt eget liv.
Bostad, gemenskap... TA DET!"
Säkert väl menat. Men det verkar inte bara vara på Monumentet som det råder mil mellan teori och praktik. Inom de mest professionella samhällsinstanserna måste det råda
oceanliknande hav, så djupa att det är omöjligt att någonsin nå botten, det kvittar vilken utrustning man än har. För Jörgen ingår inte i någon gruppbostad. Vet inte vad det är att
känna gemenskap. Att han lever rent fysiskt hänger mycket på det fik som hemtjänsten har i huset. Där handlar han soppa, kräm och smörgåsar. På helgerna -när fiket är stängt
-åker han till Beckomberga sjukhus och städar åt personalen. För det får han några tior, mat och en sovplats över helgen.
Jörgen Svensson rastlös. Men inte så där vanligt rastlös. Han är olidligt rastlös. Slänger med armarna, kan inte sitta still utan går och går och går och försöker trampandes hitta
något bra ställe att gå mot. Vi träffar honom en kväll när han precis kommit tillbaka från skärgården. Han sätter sig på en stol med sitt mjuka ansikte och outgrundliga ögon.
Jörgen förklarar snabbt: -Jag vet inte hur länge jag kan sitta på den här stolen innan jag måste resa mig upp och gå.
Han tittar upp, ser lite misstänksam ut, nervös och osäker. Kanske för att han känner att hela rummet är en aning osäkert. Osäkerheten kommer inifrån oss som alltid levt ute i
samhället. Osäkerhet från två skilda världar blandas samman. -Jag brukar säga att jag är född rastlös, fortsätter han med ett nätt och jämnt synligt leende, men på Långbro blev
det hemskt. Först brydde jag mej inte så mycket att komma därifrån för jag fick röra mej fritt. Men sen blev allt hårdare och dom började låsa in folk ordentligt. Då började jag
må riktigt dåligt, det var skitjobbigt. Det enda jag väntade på i slutet var att få komma ut. Men ibland känns det som om det var bättre där...
Jörgen tystnar. Ändrar ställning på stolen och säger sedan: -Men mitt problem nu är att jag inte klarar av stan. Jag klarar inte av alla människor. Inte bilarna. Det är för stressigt
för mej...

EFTER EN STUND börjar den tjocka och osäkra luften att tunnas ut. Han berättar att han bott ett halvt år på Monumentet. Men han känner ingen i huset. -Det blir att man
snackar lite vid hissen eller i fiket. Men det är stökigt här, jag är rädd när folk bråkar och slåss, blir nervös och kan inte sova. Och rummet är för litet...
Jörgens dygn består idag av en kamp. En osynlig, sysslolös helvetisk kamp om att vid dagens slut vara så trött att han somnar. -Jag vill ha ett jobb men det är svårt för en läkare
sjukpensionerade mig efter fyra-fem år på Långbro... han trodde att jag skulle tjäna på det. Jag har räknat ut att jag får 25 spänn i timmen för att inte göra någonting. Att söka
jobb och gå på bostadsförmedlingen. Formulär, arbetshistoria och referenser. Jörgen säger bara en sak om de här bitarna och det är att det är tungt. För någon särskild
arbetshistoria har han inte. Inte referenser heller. -Jag försöker vara aktiv hela tiden. Men jag får ingen bostad för att jag är skyldig HSB femtusen sen förut. Det ska jag betala
med min sjukpension.
Nu väntar han på att en städfirma ska ringa där han sökt jobb. Men än har de inte ringt. -För att klara av dagarna åker jag ut till havet tidigt på mornarna. Där blir jag lugn. Finns
inte så mycket människor därute. Ibland äter jag middag på båten när jag har råd, nån sallad, kanske en flaska vin. Men det är dyrt, 150 spänn är mycket för mej. Jag äter oftast
här eller på stadsmissionen. På helgerna när de stänger fiket åker jag ju till Beckis. Förutom kampen om att slippa sömnlösheten och rastlösheten består Jörgens liv av en enda
sak till.
En dröm. Drömmen om att få leva ett så vanligt liv som möjligt. Jörgen reser sig. Han slänger med armarna, benen som vägrar vara stilla går ut genom dörren, sedan vänder han
på huvudet och säger: -Jag måste röra på mej.
Porten i receptionen smäller hårt efter honom och landstingets tanke kring de här människornas liv verkar i Jörgens fall vara lika svår som den var vacker. Man kan bara stöna
ett nej mot hur svaga människor faktiskt behandlas i ett av de mest paragraftäta, regelpedanta länderna i världen. Ett par dagar senare syns Jörgen framåt kvällen vanka fram och
tillbaka framför porten på Monumentet, timme efter timme. Kanske för att han ska bli trött.

BENGTS DAG ÄR också i det närmaste slut. Men han är till skillnad från Jörgen väldigt trött. -Vi vet inget om dom som kommer hit. Det är sekretessbelagt hos den sociala
myndigheten, säger Bengt med en aning irritation i rösten. Och därför står vi många gånger här och ser en människa falla sakta men säkert. Har vi tur får vi tag i någon som
känner till honom. Men det har hänt att såna här har tagit sina liv inne på rummet och det upptäcks när städerskorna städar en gång i veckan. Ett genomgående drag på
Monumentet är att alla bor, alla betalar 1 200 kronor i hyra -men de flesta har inget att göra. Inte konstigt att folk super, menar Bengt och går upp för att skura upp en
sönderslagen Rosita uppe i trappan. Det blir rundgång; de super ner sig, hamnar på torken och fräschar upp sig, tillbaka till stan och där finns bara samma vänner, samma
flaskor som de nyss lämnat. Och detta händer ung som gammal.
? De här gamla gubbarna... dom sitter på sina rum och går ingenstans, fortsätter Bengt. Jag har funderat på det och jag tror att de skäms. De är fogliga och slåss aldrig. Men
dom har fastnat och det har jag all förståelse för -det är inga starka människor. De är svaga -hur mycket sprit de än överlevt! Bengt försvinner in i husets korridorer för att leta
reda på en påtänd, obehörig besökare som inte är helt okänd inför den sönderslagna Rositan.

DET ÄR DÅ vi träffar Göte Nordvall för första gången. Det första man ser är hans skägg. Som ett vattenfall, alla strån samlade i en jämn strid ström. Det andra man ser är
ögonen. Göte Nordvalls 68-åriga ögon. Skarpa, genomträngande och snälla. I rummet är sängen bäddad utan en skrynkla, det finns några få tavlor på väggarna, en liten TV på
bordet och så Göte i sin fåtölj. En fåtölj han väldigt sällan lämnar.
Han böjer sig ner och tar upp en flaska bakom fåtöljen, öppnar korken och tar en klunk. -Bästa sorten, säger han och håller upp Dessertflaskan. Sedan ler han och det där
vattenfallet viker en aning utåt sidorna i hans ansikte. Göte Nordvall är mycket vacker.
I närmare fyrtio år var den här Sundsvallsfödde mannen uteliggare. Han skrev en bit historia som kanske en av de mest utslagna och överlevande gubbarna i Stockholm city.
Men inte sådan historia som det skrivs om i historieböcker eller skolböcker. De må stå skrivet om Hjalmar Branting-statyn på Norra Bantorget i Stockholm
-socialdemokraternas förste partiledare -men det står inte att Göte tillbringade ganska många år boende i den. Det kan också stå om Karl-Johan Bernadottes villa på Djurgården
i underbart ståtliga veckotidningsreportage. Men inte att samma Göte bodde i deras garage. Och att restaurangen Djurgårdsbrunn på de röda porscharnas stråk brann för några
år sedan vet de flesta. Men att Göte Nordvall bodde på en bergsknalle strax bredvid och vaknade av hettan den natten det brann -det vet heller ingen. Eller den ledsamma
historien om den ihåliga eken med en mässingsskylt på, också Djurgården. Göte bodde i eken och där trivdes han. Han lutar sig fram i fåtöljen och säger allvarligt: -Djurgården
var mitt. Där var fint att ligga... OCH DET VAR MITT! Sedan ler han det där leendet igen.
Men. Det ledsamma i den här historien är att kommunens, skönhetsrådens, byråkraternas och de maktfullkomligas fingrar når långt i Sverige. De här fingrarnas själar måste
vara som amerikanska Route 66-highways från kust till kust. Oändligt raka. Smärtsamt långa. Linjaliserade. För eken sågades ner så fort det kommit till lokal kännedom att
Göte bodde i den.
Likadant var det med Brantingstatyn. Skillnaden var bara att där svetsade och skruvade man fast den sten som var dörren till Götes hem. -Det enda vettiga dom verkar kunna
erbjuda är en plats på skogskyrkogården, säger Göte. Han lägger det ena benet på det andra, knäpper händerna och låter sin blick korsa fönsterrutan för att titta på huset rätt över
gatan. Han pekar med darrande hand på ett av fönsterna där det finns tre katter klängande. I lägenheten finns en kvinna som har ganska många katter. Han har varit och hälsat på
dem allihopa och när man frågar om hon dricker också svarar han: -Det är klart hon gör.
Göte tittar länge på de tre katterna som leker med en söndrig tygbit som troligen en gång varit en gardin. Samtidigt berättar han att han hade en katt som ung i Sundsvall,. -Min
far hade en ilsken hund och jag hade en katt. Hon blev sjutton år, Rosa. Hon självdog, tog inte ett steg i slutet. Här får man inte ha djur, det skulle bli alldeles för trångt för dom
också, säger han, vänder på huvudet och tittar ut mot dörren.
-Hade jag haft en egen lägenhet -en liten etta i stan, bara -så hade jag skaffat mig en ny katt. Och så skulle jag vilja få vara ifred det som är kvar. Hur det är att inte ha någonstans
att bo, att vara hänvisad till trappuppgångar och tunnlar är svårt att föreställa sig. Göte vet det om någon. Men man kan ju bara försöka komma ihåg hur det är att bara ha en
aning för tunna skor i fem minusgraders snålblåst, med knastrande och skärskrikande snö under sulorna, en dålig vinterjacka och händerna utan vantar.
-Jag har aldrig frusit fast jag har tyckt att det varit kallt. Man måste upp och röra sig med jämna mellanrum... det är bara att upp och hoppa! skrattar han. -Och man får inte vara
så full att man somnar. Det är viktigt. Det är dom som är rädda för kylan som dricker för mycket. Och det är dom som fryser ihjäl...

FÖRSTA GÅNGEN GÖTE drack sprit var han ungefär tio år. Han berättar med ömsom stolta, ömsom tunga ögon om hans första jobb som timmerstämplare på sågverket i
Sundsvall där hans far var tillsyningsman. Ett hårt jobb där många drunknade för 67 öre i timman. Hur många syskon han hade minns han inte. För de var många.
Arbetarklassens historia satt fastsydd i Götes rock. Dåligt med jobb, kroppen utsliten för några korvören, flykten in i brännvinet när de där örena värmdes av handen i fickan. En
utväg var att ta värvning vilket Göte gjorde. Stockholmsentrén blev som tredje man i köket på skeppet Drottning Victoria. Men någonstans brast det. Någonstans mellan arbetet
på ett cementgjuteri och en tjänstebostad. För sedan åkte till och med arbetarklass- och brännvinsrocken av. Den där fanan innehållande frihet, jämlikhet och broderskap
försvann från Götes synfält.
Det blev kakelplattor i tunnelbanan, brunbetsade bänkplankor, kartonger, trappuppgångar och tunnlar. Han blev utanför. En sån där som ligger smutsig, lössig, rödmosig och
spritstinkande här och var i stan. Och såna går man helst förbi utan att ge dem ett ögonkast. -Människor går hellre förbi än att se om man lever. De vill inte bli inblandade, säger
Göte. Jag var alltid ensam och polisen på Norrmalm kallade mig för "Ensamvargen". Man hamnar i minst bråk om man är själv.
Rädd? -Neej, nej, nej, säger han och skakar länge på huvudet. Det beror på var du lägger dej. Jag gjorde alltid som indianerna gjorde. De la sig med örat mot marken. Ligger
man så då hör man om nån kommer. Sedan kommer Göte ohejdbart in på en varm och oförglömlig tid i början på åttiotalet. Den tiden handlar om en kvinna som heter Doris
och som har en kiosk i en park där han bott.
-Hon kunde inte sova när det var vinter och kallt för att jag var ute. Då ordnade hon med en fåtölj inne i kiosken och där låste hon in mej när hon stängde om kvällarna. Där hade
jag element och toalett. Hon hade alltid hand om min pension där inne i kiosken. Hon hade flaskorna också -om jag skulle bli rånad.
Doris glömmer han aldrig. Hon vågade visa mänsklighet. -Jag kommer ihåg den där Pudas som låg i en låda på Sergels torg och protesterade. Nu tror jag det var nån
systembolagschef som låg där sist. Jag har också legat där fast under en rulltrappa. Om alla utslagna skulle ligga där... om VI protesterade så skulle det bli fullbelagt. Men det
skulle inte hända nåt annat än att vi blev bortfösta, polisen skulle göra massingripanden. -Det är skillnad på såna som vi och han -bolagschefen. Titta bara på kläderna, där ser du
skillnaden. Vi ska inte synas.

DET HAR VÄXT fram ett förakt de sista tjugo åren, menar Göte. Det fanns aldrig förr. Ett förakt som är svårt att komma undan om man är utslagen: Föraktet för svaghet.
Första gången Göte blev rädd för någon var just när han mötte det här föraktet. Och han mötte det i en ung, kvinnlig polis, för inte alls så länge sedan. -Vi kallade henne
Belsen-Irma för att hon var så jävla grym mot oss. Henne var jag rädd för. Hon hatade oss. Hon sa att mot såna som oss ska man inte vara hygglig -man skulle bara kasta sig på
oss... PÅ DOM BARA!! -Det var så det var, säger han och tar en ny klunk ur flaskan, kastar återigen ett öga mot kattfönstret som nu är tomt.
-Belsen-Irma var ung, fortsätter han. Hade en sån där fläta därbak och jobbade på Norrmalm. Jag var alltid tyst när hon var med. En gång kastade hon in mej i bussen bara för
att jag SATT ner på bänken när dom kom. Dom hon jobbade med tyckte inte heller om henne men de vågade inte säga nåt... De äldre poliserna gick åtminstone att prata med,
menar Göte. -Det handlar om makt. Att lyda order. Det kvittar hur försvarslös man än är som alkis. Det är vi som får lida av dom som vill ha makt, vi som är svaga. Dags för
nyheter på TV:n och Göte slår på. Moderatledaren Carl Bildt visar sig och vi kommer in på politik. Göte avskyr Bildt, kallar honom papegoja. -Förra valet hämtade dom oss
med buss och körde oss till en skola här borta. Jag hade ju inte röstat på jag vet inte hur länge. Det kom in en ung tjej här på rummet och sa att jag skulle följa med och rösta.
Jag sa till henne att hon fick vänta lite för jag var ju tvungen att ta mig en sup dagen till ära. Vad röstade du på då?
-Jag vet inte så noga. Det var hon som skrev där bakom. Hon gick bakom skärmen och jag stod i kön vid luckan med legitimationen. Men det var väl sossarna för det var deras
buss.
Frågade hon dej inte vad du ville rösta på? -Nej, säger han och lägger ögonen på TV:n igen. Folkhemmets profeter. Arbetarnas skyddsänglar. De utslagnas hand genom
mörkret. Det vänder sig i magen när man hör Göte säga det. Men Göte reagerar inte längre. För honom vältrar sig politikerna kring sitt ordbajseri uppe på takåsarna. Inte i
Stockholms tunnlar. Inte på de tio kvadratmeter stora rummen eller i deras flaskor med skrovliga tankar om livet i.
Så kan man utnyttja förlorare för att själva bli vinnare. Så utnyttjar man ensamhet. Får ensamheten att tro att det är en gemenskapens högtid. Vi stänger dörren till Göte för att
han ska få titta ifred på nyheterna.

BENGT SOM HÅLLER på att ordna med en video för några som ville se berättar att stiftelsens politiker sällan kommer till Monumentet. En enda gång vet Bengt att de haft
besök.
-Ingen är intresserad av den här mänskliga sidan. Men före jul då blir det alltid att dom skärper sig när all media är igång med julreportagen. Och det är för jävligt om man ser
just till det mänskliga. Vore jag politiker skulle jag sätta mej här en kväll och bara titta. Det skulle dom lära sig mycket på! Bengt bor tillsammans med sin fru Elsa i en liten röd
träkåk strax utanför Stockholm. Där flanerar de runt bland vackert förvridna tallar, lövträd och bergsknallar om kvällarna. Kastar sig i en pytteliten sjö och simmar ett varv,
spanar på fladdermössen som börjar sin arbetsdag när de slutat deras. De har en katt som heter Smirnoff men kallas Smirre. Den får leva sitt alldeles egna liv därute. Som den
vill.
-Det materiella är inte viktigt längre, säger Bengt när han efter en av de här arbetsdagarna tagit med oss upp på en bergsknalle ovanför huset. Han lyfter upp katten Smirre och
begraver ansiktet i hans päls. -Förra villan på Lidingö var stor med swimmingpool. Nu bryr vi oss inte om sånt där. Den här kåken är ju egentligen bara ett och ett halvt rum med
kök. Vi bäddar fram sängen varje kväll, skrattar han.
Monumentet känns avlägset däruppe på berget. Bengt brukar läsa sig ifrån jobbet eller titta på TV. När man frågar Bengt om hur länge han kan tänkas orka arbeta bland alla
problem tystnar han. Ser nästan förvånad ut. Säger efter en stund: -Ja, man jobbar med mördare, mentalsjuka, missbrukare, alkoholister och våldsmän hela dagarna. Men någon
måste ju göra det. Jag har inga pretentioner på dom. Det här är en grupp människor i vårt samhälle som alltid får stryka på foten för de kan inte göra sig hörda, de kan inte
uttrycka sig, protestera. Det är inte så konstigt att en del människor inte kommer ur ett missbruk. Men ibland kommer tröttheten och ledan. Han kan bli rädd för det som bor
inom oss alla och envar: Att det som kallas att "bli luttrad" ska ta ett ordentligt tag om axlarna på honom.
Då är det nyttigt att låta sina ögon möta någon äldre gubbes böjda rygg, fårade händer och trötta ögon. Gubbarna från trettio- och fyrtiotalets socialgrupp tre. De som det
krävdes det nästan omöjliga av; jobba hårt för ingenting. -Min far tillhörde de här arbetarna. Han jobbade inom byggsvängen, jobbade hårt och när han kom fram till veckoslutet
så söp han. Och det slår ju olika... Min far blev jävligt elak. Jag fick mycket stryk i samband med spriten så jag lärde mej hata det.
Att supa på helgerna tillhörde flykten. Den livsnödvändiga flykten. Att få ut en tillbakahållen avsky och känslan av att inte äga sitt liv. -En kristendomslärare som jag hade i
realskolan sa att det var många av de här grovarbetarna som just dövade sej med sprit, tog till det som ett slags morfin -just för att kunna glömma allt elände. Bengt skrattar till.
-Och när han sa det så tyckte jag att han vände sig direkt till mej. Man var ju lite känslig i just de där årena också...
Bengt tystnar. -Men min pappa klarade sej, till skillnad från de här gubbarna som finns på Monumentet. Han köpte en motorcykel, var med mej här och byggde på kåken. Det
var första gången vi riktigt pratade med varann. Bengt sträcker på ryggen. Hans ryggont gör sig påmint med jämna mellanrum. Sedan släpper han ner katten, pekar på en stol vid
uthuset och säger att Smirre aldrig sover inne. Den har valt stolen för att kunna behålla sin frihet. Fladdermössen ökar i antal vartefter mörkret faller på och vartefter Bengt
känner tröttheten pocka på uppmärksamhet. Han går in i det röda trähuset tillsammans med Elsa för att sova.

STÄMNINGEN BLAND DAGPERSONALEN på Monumentet är god. Det skojas mycket både inom och utanför receptionsrutan. Dagpersonalen består av två
receptionsassistenter, en biträdande föreståndare och Bengt. Pratar man med dem om Monumentet så är alla överrens om att jobbet bygger på värme och respekt. Det behövs
inga batonger, uniformer, muskler eller översittarattityder. Det är sådant som i själva verket skapar problem. Och när det sker våldsamheter som de inte kan lösa, ja, då finns bara
en regel: ring polisen.
Men ibland finns batongen hängande där ändå -utom synhåll -bakom en vägg om nätterna när någon ensam väktare blivit satt att vaka över huset. Kontrollrundorna uppe på
våningarna görs av en annan väktare som kommer på bestämda tider under natten. Det finns de väktare som säger att man absolut bör ha en batong. Om inte annat för "att kunna
göra sitt jobb bättre om det skulle krävas", som en av dem säger. Och "uniformer är bra för det inger respekt. Man kan ryta till lite".
Det verkar som om två helt olika yrkesgrupper med helt olika syn på hur man ska skydda sig eller någon annan -och om man över huvud taget behöver skydda sig -arbetar på
Monumentet.
Bengt säger att han är rädd för den här uniformandan och vad som kan gömma sig bakom. Idag finns uniformer överallt. -Batonger PROVOCERAR, utstöter Bengt med höjd
röst. Vill man vara jävlig och sätta sej ordentligt på nån så har man hamnat på rätt ställe. Men vi ska inte ha sånt här.
Bengt ingriper så fort han märker översittarattityder. Då ringer han vaktbolaget och ber dem skicka någon annan. -Vi fick ett sånt här typexempel hit en gång. Första dagen han
var här hade han handskarna i bakfickan och ställde sej och slog med batongen i handen under tiden han sa "nu ska vi nog få ordning på det här stället!" -Hela det tänkandet är
amerikanskt och vi kommer mer och mer in i det. För ett par år sedan gick jag igenom alla rapporter om våld vi hade haft i huset. Och den statistiken visade att det hade skett
mellan gästerna -inte mot oss.

I NÄSTA STUND hör man en plåtburk ramla i golvet någonstans bortåt porten. Sedan hör man ett berg av burkar hamna på cementgolvet. Vi tittar ut och ser någon hastigt
plocka upp tomburkarna. Han har en färgglad keps på huvudet och lite längre ner ett stort leende. Någon i receptionen mumlar "nu ska han panta igen".
Den här leende mannen visar sig vara något alldeles speciellt. Han öppnar sin dörr en stund senare lite på glänt och förklarar på sin sjungande finlandssvenska att han inte
hunnit städa färdigt riktigt än. Karl-Johan Söderman är vad man brukar kalla för ett "original". Men i Sverige är det fult, man är lite dum om man är udda och samlar på grejer.
Och eftersom ordet original med dess innebörd idag är oåterkalleligt, så klär vi Karl-Johan Söderman, 34 år gammal, i ordet originell istället. Man kan beskriva hans liv som en
karta. Och färdvägen på kartan går till bestämda platser runt om i norden. Det handlar om en moped. En fotbollscup. Brev från Sydamerika. Och så flaggor och tygkepsar.
Mängder av kepsar.
Till slut öppnar han dörren och man får ömsom tränga sig, ömsom parera och tillrättalägga alla delar av kroppen, en i sänder för att till slut hamna med benen i vädret i hans
säng. Rummet är proppfullt. Karl-Johan Söderman skrattar. Vi skrattar. Väggarna är fyllda av kepsar och flaggor. Han går aldrig utan keps på huvudet. Ny varje dag.
Förutom mängden kepsar och flaggor är rummet kartonger, plastsäckar, stereo, tre TV-apparater, mängder av småprylar och ungefär tio olika klockor. Han har blivit tillsagd att
städa annars får han flytta. Städerskorna kan inte göra sitt jobb.
-En del samlar på bilar, på frimärken... jag samlar på det här, säger den här Helsingforsfödde mannen som nu varit ett år i Sverige. -Jag kom hit för att jag ville ha omväxling.
Jag tycker om att bara få ge mig iväg. Frihet är att få gå, resa sig upp när man vill, inte vara bunden. Det är också svårare att leva i Finland -allt är svårare där... När han kom till
Sverige fick han först bo på ett härbärge. Sedan kommer han till Monumentet. Han skiljer sig från de som brukar hamna på exempelvis härbärge. Han dricker inte. Han knarkar
inte. Men ekonomiska problem är han inte främmande inför. -Det är bara dom som inte har pengar som hamnat här. Och så finns bråken. Jag har bestämt mig för att inte märka
om dom bråkar härute. Jag vill inte ha med det att göra -därför märker jag ingenting. Springpojke. Diskare. Städare. Det är alltid lågavlönade arbeten Karl-Johan går till. Men
han har hittat vägen ut från tristessens grå vardag: Mopeden.
Direktörer tar flyget. Svensson tar Volvon. Karl-Johan tar mopeden. Och han har hittat en väg på kartan. -Jag lever mitt liv efter en fotbollscup, gör samma resor varje år med
mopeden. Jag har tält med och lagar mat på stormkök. Det är där breven kommer in. Flaggorna och kepsarna. För under den här mopedfärden som går genom Finland, Sverige,
Danmark och Norge kan han träffa dem han växlar brev med nu och då; spelare från Bolivia, Venezuela och Peru. Och så samlar han kepsar och flaggor.
För Karl-Johan existerar inga ord som karriär, att lyckas. Han försöker leva oberoende av alla andra. Och det är idag en levnadskonst i sig. -Det är svårt att få vänner. Vänner
som man verkligen kan lita på, säger Karl-Johan. Sedan väller bitterheten ur honom, en färsk bitterhet. Mopeden blev stulen på Monumentets bakgård för ett par dagar sedan.
-Jag har inget annat val än att börja spara på en ny. Det kommer att ta en fem, sex månader, då kanske jag har en ganska bra för femtusen. Den jag allra helst skulle vilja ha
kostar femton... det går aldrig. Jag får spara på mat och nöjen. Men nöjen för mig är sport... att gå på olika matcher. Jag har hittat en tidning där man kan vinna en moped i en
tävling. Jag ska vara med där. Han lägger ögonen på en av TV-apparaterna och tystnar. Svullo syns med en brödlimpa mellan benen. Karl-Johan pekar och säger helt plötsligt:
-Skojar man med mat -då vet man inte vad det är att vara hungrig. Karl-Johan blir återigen tyst och säger sedan: -Jag har funderat mycket på Gud. Det finns ju så många som
tror. Ibland blir jag förbannad och tror inte på någonting. Om Gud fanns skulle alla ha det bra. Det skulle inte se ut som det gör på jorden. Folk skulle inte supa och knarka här
på Monumentet.
Karl-Johan reser sig för att ta ner en skiva från en hylla. Hans kvällsthe i en glasflaska faller och tränger sig ner i den underjordiska värld som finns under ytan av de saker som
ligger överst vid sängens fotända. -Människor är olika värda, fortsätter han. Ta en vanlig människa och en snut. Snuten är alltid starkare. Så är det också med politiker. Jag gror
inte på en enda politiker.
Jämte skivorna finns en liten plåtskylt som det står "VE GETH TOO SOON OLDT UNDT TOO LATE SCHMART" på. Undrandet om Karl-Johan och hans liv växer:
klockorna, tomburkspanten till ett extra mål mat, sparandet till en ny moped, ensamheten, drömmar??? Karl Johan skrattar till och ler. -Tiden betyder ingenting för mej. Jag
drömmer om en familj någon gång i framtiden. Men då måste jag ha ett bra jobb, bra betalt. Och jag kan inte fara iväg som jag gör nu. Möter jag rätt person kanske jag slutar.
-Klockorna har jag för att jag tycker om dem. De är vackra och olika. Precis som människor.
I sommar liftar Karl-Johan mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige med tältet på ryggen. Han sätter en ny keps på huvudet för att gå ut och ta en promenad. Så gör han
när han känner sig ensam. -Det händer alltid något därute, säger han och låser dörren om sitt hem och går ut i Stockholms kvällssol.

NÄSTA GÅNG VI kommer till Monumentet finns inte Karl-Johan där längre. Rummet är tomt. Vräkningen har verkställts eftersom han inte städade. Och han har bråkat om att
mopeden lyckats bli stulen på bakgården, trots hänglås och gallergrindar. Efter några dagar träffar vi honom på ett soligt Gröna Lund -tomburkarnas paradis under en het dag.
Han har samlat hela dagen och kassarna är snart fulla. Han är arg, ledsen, har ingenstans att ta vägen och säger att han spenderat natten cyklande i stan. Hans saker finns i en
lagerlokal och när helgen är över ska han hämta sitt tält och gasolkök. Han får bo i skogen. -Men jag ska resa runt i norden i sommar ändå, följa fotbollen, säger han, drar ner
kepsskärmen för solen och cyklar iväg på en välpackad cykel. Hur ska det gå för Karl-Johan Söderman? Och hur ska det gå för alla andra vars öde kommer att likna
Karl-Johans i framtiden.

BENGT BEFINNER SIG i en av Monumentets korridorer och försöker få en berusad gammal man in på sitt rum. Mannen upprepar hela tiden "du kastar väl inte ut mej?!" och
Bengt säger att det ska han inte alls "bara du går in och sover". -Dom är rädda att hamna på gatan, säger Bengt när dörren stängts. Och det förstår jag. Men följs inte reglerna så
stängs hela stället till slut. Det jobbigaste för mej är att just ta de här konflikterna när de måste ut -det är ju jag som får göra det.
-Ibland känns det rent ut sagt för jävligt. Bengt ställer sig i ena änden av korridoren där det enda fönstret finns, lutar sig mot väggen, skramlar lite med nyckelknippan och tittar
ut på gatan. -Det märker man när man ska avvisa någon -dom blir mer och mer stöddiga och högljudda ju närmre ytterdörren de kommer. Det brukar sluta med att dom skriker
"DIN JÄVLA IDIOOOOT" så det hörs över hela söder. Och så avslutas det med en spark på dörren.
-De får sista ordet på det viset men det bjuder jag dom på eftersom de står helt ensamma därute. Han suckar och gör sig beredd att fortsätta jobba. -Hävda sej ska man få göra,
säger Bengt med en allvarlig, skarp, halvt sorgsen men ändå hoppfull, finurlig blick. -Det ska man få göra hur det än ser ut. Porten smäller ekande kring Monumentets reception.
Men den ekar inte bara inuti huset. Den ekar ute på gatan också. Där ute tar inget tak på tio kvadratmeter emot vreden. Där når vrålen bara himlen. Inget annat.

Hanna Taftler
Publicerad i ETC 1991

Av Hanna Taftler