HEM TILL RYSSLAND

När jag växte upp stod det helt klart för mig att jag aldrig någonsin skulle få se mina rötter på mammas sida;
platsen där hon föddes. Det var en by i Karelen, köpingen Koivisto eller Björkö på svenska. När mamma föddes,
1915, låg byn i Finland. Men sedan andra världskriget låg den bakom Järnridån i Sovjetunionen och denna plats
var för alltid sluten, bortom det möjligas gräns. Även om jag finge visum till Sovjetunionen skulle det vara
omöjligt. I Koivisto låg nu en sovjetisk fabrik för avancerade vapen och ingen utlänning skulle någonsin få
tillstånd att besöka denna by, som av ryssarna döpts till Primorsk. Det var lika otänkbart som att få visum till
Helvetet. Denna plats var numera lika fjärran och obestämd.
Denna text har publicerats i tidningen ETC nr 5/98

Istället blev byn en barndomens sagoplats:en järnvägsknutpunkt i den karelska ödemarken omgiven av oändliga skogar av
furor och björkar, vackert belägen vid inloppet till Viborgska viken. Där fanns berättelser om slädfärder i gnistrande snö, om
vargar som tjöt i vinternatten, om mormor Eva och morfar Anders som ibland per hästdroska, reste till S:t Petersburg i
Ryssland för att roa sig över veckosluten. Men där fanns också berättelser om namnlös fasa och tunga lidanden; om krigen
som i våg efter våg svept fram över Karelen: första världskriget, ryska revolutionen, finska inbördeskriget, finska vinterkriget
och fortsättningskriget då Finland förlorade sitt Östkarelen till Sovjetunionen och Koivisto slukades upp av Ondskans
Imperium. För alltid. Ansåg man då. Tanken att Sovjetunionen skulle lösas upp under vår livstid tänktes ens aldrig.
I denna by, Koivisto var min morfar, Anders Andersén baningenjör och chef över sträckan Koivisto–Terijoki. Från denna by
flydde min morfar över isarna på Finska viken undan ”de röda” under finska inbördeskriget 1918 – röda kallades de finnar
som ville se ett kommunistiskt Finland. Från denna by tog min mormor tåget till Terijoki den sjunde februari 1918
tillsammans med grannar, som reste till Terijoki för att hämta hem sina män, som torterats och skjutits till döds av ”de röda”.
Med sig på tåget hade de likkistor.
I Terijoki fängslades min mormor och hölls fången i stationshuset, i en ”kiosk” där golvet var täckt av blod och väggarna av
köttslamsor från de tre avrättade vännerna från Koivisto. Hon fick sitta på deras nedblodade kappor.
”Jag kände igen kapporna” skriver hon i en dagboksberättelse från den tiden. Utanför kiosken samlades en folkmassa av
”röda” som hånade henne. ”Folkmassan, speciellt kvinnorna, hötte med näven mot mig och skrek att slaktarkärringen skulle
sättas i arbete ’och bli piga,då försvann nog skönheten’”, skriver hon. ”En kallade mig för fru och då skreko de andra: Inte
är hon någon fru och hennes man är ingen ingenjör, numera är han slaktare. Jag häpnade över detta plötsliga, gränslösa hat.”

Så såg berättelserna ut, som jag växte upp med,blandade med minnen av ljuvlig idyll; ett gult trähus av stockar, den
skimrande Finska viken, doften av tallarnas barr, heta somrar av stiltje och höstar när träden brann i orange och gult och man
gav sig ut för att plocka svamp i ödemarksskogarna.
Aldrig skulle jag få besöka denna plats, framför vilken en obeveklig Järnridå slagit igen.
Och nu har jag varit där!
För många av oss med avlägsna rötter i det Karelen som sedan blev Sovjetunionen, är denna upplösning av Sovjet och
förvandlingen till ett fritt Ryssland dit man kan resa utan större besvär, en av de sällsammaste händelserna i våra liv,
fortfarande nästan drömlik.
Det är en het indiansommardag när vi stiger av tåget i Primorsk, fotografen Gunilla Welin, tolken Marina Tchernyshova och
jag. I tre timmar har vi färdats på ett långsamt tåg med träbänkar från S:t Petersburg, allt längre in i den karelska vildmarken.
Koivisto/Primorsk har blivit en plats som gud glömt, ett tynande samhälle vid världens ände. Det blåser en het vind som
prasslar och viskar i björkarnas kronor, himlen är blekt blå och tom.
För mig är det ett av de sällsynta ögonblick då tiden och själva världen tycks bli helt stilla, några andäktiga sekunder av
oförklarlig tillhörighet,som om det i någon gen trots allt finns en hemlig karta över denna plats, en karta jag ärvt från min
mamma.
Jag har kommit ”hem”.
Här på perrongen måste min morfar baningenjören ofta ha vandrat och sett ut över de talrika spåren.Här på #perrongen stod
min mormor när hon gjorde sig beredd för att följa med likkisttransporten till Terijoki.
Ändå finns ingenting kvar. Stationshuset, som morfar var chef över, bombades under andra världskriget och har aldrig byggts
upp igen. Men vi finner husgrunden till stationen. Ur den växer björkar och aspar och kullerstensbeläggningen, som fanns
framför stationen finns kvar.
I själva verket har Koivisto upphört att existera här; samhället finns bara kvar i de tvångsförflyttades minnen, utspridda över
”väst”. Det finns inte en enda människa i Primorsk, som minns förr i tiden, för alla ryssar flyttade hit efter 1945 på
Stalinregimens order. Precis som i Bosnien på 1990-talet tömdes Koivisto på alla sina invånare 1940 när Finland måste
avträda området till Sovjet. Med några få tillhörigheter fick de ge sig av över den nya gränsen till Finland och lämna sina liv,
sina hus och sina hem bakom sig. Med sig tog de sina minnen; de som jag fått ta del av.
Kanske återvände några efter fortsättningskriget. Men från 1944 måste Koivisto ha legat öde och övergivet i några år. En
spökby med de intagande trähusen i långsamt förfall.
Av de ryssar vi träffar kom Nicolaij Konstantinovitj hit tidigast 1947. Han beordrades till Koivisto av ”myndigheterna” och
bosatte sig i ett av de övergivna trähusen. Och ovanpå Koivisto växte istället det ryska Primorsk fram. Nicolaij Konstantinovitj
är idag 76 år.
Och det slår mig att Koivisto åter finns just den här dagen därför att jag är här.
Jag är den enda i hela samhället som vet något om vad som tilldrog sig här före 1944.
Nicolaij Konstantinovitj håller med om att det är just så. Alla, varenda en i byn är inflyttare från andra delar av Ryssland.
Ingen enda finne finns kvar.
Min mammas första minne överhuvud taget i livet ser ut såhär: Hon hade varit på promenad i Koivisto med sin barnsköterska
och de återvände till det gula trähuset där familjen bodde. På husets trappa satt två ryska sjömän och tog igen sig.
Barnsköterskan blev mycket upprörd: Att ta sig sådana friheter! Skandal!

Vi har räknat ut att det måste ha varit på senhösten 1917, strax efter ryska revolutionen. Finland tillhörde ännu Ryssland
i gestalt av storfurstendömet Finland. De båda sjömännen måte ha ansett att de i sann revolutionär anda hade rätt att slå sig ner
på vilken ”herrskapstrappa” de ville, nu när de levde i den nya folkrepubliken under proletariatets diktatur. På nyårsafton
1917 erkände Lenin Finland som ett självständigt land. Och i januari 1918 bröt finska inbördeskriget ut. ”De röda” ville
fortsätta att tillhöra Ryssland/Sovjetunionen och bli en kommunistisk delrepublik. ”De vita” till vilka min morfar räknade sig,
ville ha ett fritt och självständigt Finland. Inbördeskriget blev fasansfullt grymt, som inbördeskrig brukar bli. Finnar dödade
finnar, finnar torterade finnar, finnar satte finnar i läger; ett finskt Bosnien 1918. Det var då min mormor fängslades.
Men anledningen till att hon fängslades var att min morfar på ett sinnrikt sätt monterat ett gevär på insidan av dörren till
Koivisto stations krutkällare. När tre ”röda” unga män försökte öppna källardörren exploderade krutkällaren och de tre unga
männen dödades. Grymheterna fanns på båda sidor. Och eftersom min morfar flytt arresterade ”de röda” min mormor
istället.
I skogen, nära det som en gång var stationshuset i Koivisto hittar jag ett väldigt hål, som en krater överväxt av mossa och sly.
Kanske var det här krutkällaren låg? Det finns ingen att fråga för det finns ingen som minns.
Efter noggranna efterforskningar hittar vi huset där morfar och mormor bodde och där min mamma föddes. Det vill säga
huset finns inte längre, men husgrunden finns – också här – kvar. Allt stämmer. Nicolaij Konstantinovitj intygar att det var ett
gult trähus byggt av stockar. Det fanns kvar ända in på 60-talet, men var bara en ruin så primorskborna hämtade stockarna för
återanvändning och för att elda upp. På husgrunden har man byggt tre separata källarnedgångar till den bevarade källaren där
Primorskborna upprättat förråd bakom präktiga hänglås. Mellan källarnedgångarna växer björkar.
Huset ligger inom synhåll från den bombade stationen. Det stämmer. Och man ser rester av två entréer. Det stämmer också.
En ledde till bostadsdelen och en ledde till min morfars kontor.
Jag sätter mig en stund på trappan,samma trappa som de ryska sjömännen satt på efter ryska revolutionen. Det oerhörda i att
jag faktiskt sitter här, på denna trappa i Primorsk/Koivisto skakar om mig ordentligt. Det är något i stil med att plötsligt stöta
på ett pepparkakshus i skogen och inse att detta faktiskt är det hus där Hans och Greta hölls fångna. Så sagoaktiga och
ouppnåeliga var min barndoms berättelser om Karelen. Att jag en gång skulle träda in i dem hade jag aldrig kunnat drömma
om.Så vad blev det av din barndoms älskade Koivisto, mamma?
Primorsk är idag ett samhälle som håller andan. Ingen vet om det ska kvävas eller få andas ut. Det finns planer på att anlägga
en stor internationell hamn i Primorsk och då skulle samhället få #liv och börja växa och spira. Men i den ekonomiska krisen
vet ingen hur det ska gå med dessa planer. Under tiden är det ett samhälle som knappast lever – det överlever.
Området mellan stationen och Finska viken utgör konturerna av den gamla finska köpingen. Här finns de underbara gamla
karelska trähusen; på en gång ruffiga och i förfall och vackra, målade i gult eller rosa, i Gauloiseblått, grått eller
Djurgårdsgrönt. Runt varje hus finns en trädgård,utnyttjad till sista kvadratcentimetern. Det är tack vare dessa trädgårdar man
överlever och inte svälter. Här odlas potatis och kål och sallad, morötter och rödbetor och andra rotfrukter, lök och persilja och
bär. Här finns äppelträd och plommonträd och päronträd. Här finns också blommor, men bara i smala remsor längs staketen.
Blommor kan man inte äta.

De flesta som bor i trähusen är pensionärer.
De har en pension på 300 rubel i månaden (drygt 250 kronor i september, men valutan sjunker hela tiden). Dessutom har
ingen fått ut sin pension de senaste tre månaderna.
– Får vi bara ut pensionen är vi nöjda, säger Tamara Trafinovna, 72 år. Vi klarar oss nog. Det är värre för de unga.
Öster om trähusbebyggelsen skymmer väldiga husblock både himlen och havet där de ligger totalt okänsligt dumpade på den
vackra naturen. De uppfyller alla mina värsta fördomar om sovjetarkitekturen. De kallas Chrusjtjovhusen; det var han som såg
till att de byggdes. I folkmun kallas de läckande elementhusen för ”termosarna”.
Väster om trähusen ligger nästan lika fula höghus i vit rutbetong. I orange mosaik har man låtit mura in årtalet ”1972”. De är
från Brezjneveran. I de nyare husen bor officerare och anställda på flottbasen Baltijsk, som ligger i närheten och anställda på
den hemliga vapenfabriken, som ligger någonstans i skogarna. Primorsk har varit så hemligt att alla ryssar som ville åka dit
måste ha särskilda pass, långt efter det att Sovjetunionen upplösts.
Vid Brezjnevhusen ligger stadens cetrum. Där finns – ingenting. Där är precis så deprimerande som jag mardrömt om. I
bottenvåningarna på höghusen finns väldiga skyltfönster. Men lokalerna är alla sedan länge nedlagda eller har aldrig tagits i
bruk.
På den lilla platsen framför de tomma skyltfönstren säljer gamla gummor några potatisar eller lite persilja från eländiga stånd.
Utanför posten sitter ett gäng tandlösa alkoholister av båda könen, bara sitter och sitter. Affären vid stationen har slagit igen
”av tekniska orsaker”. En liten gumma, som vaktar sin get utanför en stuga på andra sidan järnvägen ropar till oss att den nog
aldrig kommer att öppnas igen. ”Det finns varken bröd eller mjölk i Primorsk.”
Vi finner ett café inrymt i en trästuga. Där kan man välja på knallorange östläsk, svagt kaffe, kall riskaka och sprit. Irina
Ivanovna, friställd ekonom från fabriken, sköter caféet. Men hon äger det inte, det ägs av staten.
– Jag är utbildad i Petersburg. Men under sovjettiden måste man åka dit man skickades. Och jag skickades hit till Primorsk.
Nu är jag livrädd för framtiden. Jag har en dotter att försörja. Den ekonomiska krisen har för första gången fått mig att börja
fundera på att flytta utomlands. Men då måste man ha släkt eller vänner i utlandet. Och det har inte jag.
Caféet är Primorsks enda nöjesetablissemang, fyra-fem bord och vita stolar i formplast.
– Nästan varje helg dricker gästerna sig så fulla att de börjar slåss och sedan slår de sönder fönstren och möblerna och jag
måste ringa efter polis.
Vi återvänder till trähusstaden. När fotografen och tolken och jag står och begapar ett av de vackra husen uppenbarar sig
plötsligt en äldre man som styr emot oss med bestämda steg. Jag tänker att han vill köra bort oss. Men det är tvärtom. Det är
Nicolaij Konstantinovitj och han vill föra oss till Ivan Michailovitj, säger han. Det sensationella med Ivan Michailovitj är att
han känner en ”finski” från Helsingfors, en finne.
Nicolaij Konstantinovitj för oss förbi trävillor, stugor, skjul och baracker på stigar över den på varje möjlig plätt uppodlade
marken.
Ivan Michailovitj bor i en havsblå stuga med en vacker glasveranda, som han själv byggt. Han är i färd med att skörda
plommon. Resten av trädgården upptas av en potatisåker och potatisen har just tagits upp. Plommonen placeras på golvet till
glasverandan, under spetsgardinerna.
Jag kan inte låta bli att fråga den gamle mannen varför han valde en sådan ovanlig och underbar blå färg till sin stuga.
– När träden just har slagit ut och blommorna blommar, så ser denna blåa färg underbar ut mot grönskan, säger Ivan
Michailovitj glatt.
Det visar sig att hans vän finnen omkom i en bilolycka i Finland för tre år sedan.
Nyheter färdas långsamt här.Men han tror att finnen hade rötter i Primorsk,att han var från ”förr i tiden”. Han hette Péka,
säger Ivan Michailovitj. Ett ovanligt namn, tänker jag och inser sedan att Péka är finska Pekka. Något efternamn känner de
inte till.

På eftermiddagen stiger vi på tåget till Terijoki-Zelenogorsk på ryska sidan. Bara ett tåg i vardera riktningen passerar
Primorsk per dag.
Under tågresan tänker jag på mormor, som reste exakt den här sträcken för åttio år sedan tillsammans med grannfruarna, som
skulle hämta hem sina avrättade män – men också för att fly efter explosionen i krutkällaren. Hon måste ha känt sig mycket
utlämnad och ensam med morfar på flykt och barnen, min mamma och hennes syster, parkerade hos Koivistos ende läkare.
Där blev de kvar i tre månader medan mormor var fängslad. Såhär i framtiden håller jag mormor sällskap. Fanns det där huset
då? Växte de där träden här? Såg hon på dem?
Vid Terijoki station är det tågbyte. Vi går in i stationshallen. Där finns faktiskt en tillbommad kiosk. Var det här mormor hölls
fången? Jag är inte säker på att det är samma stationshus; det finns nämligen hammare och skäror inmurade i väggarna som
prydnader. Men det kan ju ha gjorts efteråt.
Alldeles i närheten av Terijoki ligger Raivola, där Edith Södergran, poeten, bodde.
Under hela det blodiga 1918 satt hon i sitt karelska trähus och diktade. Jag har ofta undrat om morfar och momor kände
henne. De var i samma ålder och tillhörde samma samhällsskikt. Men när jag upptäckte Edith Södergran var morfar och
mormor redan döda.
I Terijoki/Zelenogorsk stiger vi på det mest överfulla tåg jag någonsin åkt med i hela mitt liv. Passagerare är de återvändande
svampplockarna. Tåget går till S:t Petersburg. Och om Petersburg skrev Edith Södergran:

Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:
alla dina människor komma från stäpper,
även den gråaste, tystaste, tristaste stäppen
är öppen för vinden.
Stad, du lidande, du är helgonblid,
stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
där vi djupsjöfiskar andas.
Petersburg, Petersburg,
från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.

Ira Malik