HISTORIEFÖRFALSKNING

Ambassadören Krister Wahlbäck, tidigare medlem i naziguldkommissionen, hävdade nyligen att Marcus Wallenberg
var hemlig brittisk agent under andra världskriget. Men de nya uppgifterna är inte trovärdiga, utan bara ett sätt att
försöka klara familjen Wallenberg undan ansvar. Det hävdar författaren och journalisten Maria-Pia Boëthius, som
också menar att det som hänt ger skäl att tvivla på hela naziguldkommissionens rapport.
– Om en svensk ambassadör som ingick i kommissionen uppför sig på det här sättet, då undrar jag hur granskningen
av Wallenberg och naziguldet egentligen har gått till, säger Boëthius till ETC.

”Wallenberg var brittisk agent”. Så löd Dagens Nyheters toppnyhet den 23 januari 2000, bara två dagar innan den stora
konferensen om förintelsen inleddes i Stockholm. Av den korta förstasidestexten framgår att man funnit ”hittills okänt
arkivmaterial” som avslöjar att finansmannen Marcus Wallenberg var ”brittisk agent under andra världskriget”. Uppgifterna
ingick i en debattartikel skriven av ambassadören Krister Wahlbäck, som själv gjort de nya fynden i brittiska UD:s arkiv.
Om det är sant att Marcus Wallenberg var brittisk agent skulle det förbättra familjen Wallenbergs rykte rejält. Under senare år har
nämligen en lång rad betydligt mindre smickrande avslöjanden gjorts om familjens affärer under kriget.
Bröderna Jacob och Marcus Wallenberg arbetade under hela kriget som Sveriges officiella förhandlare i krigshandelsfrågor.
Jacob förhandlade med tyskarna, och Marcus med de allierade. De hade båda diplomatpass, och kunde fritt resa runt i Europa,
trots brinnande krig.
Mycket tack vare bröderna Wallenbergs insatser kunde Sverige under hela kriget bedriva handel med både den tyska och den
allierade sidan.
På senare år har det dock krupit fram att bröderna Wallenberg vid sidan om sina officiella uppdrag gjorde stora, ofta olagliga,
affärer med nazisterna. På detta tjänade Wallenbergarna en förmögenhet. Bland annat var de inblandade i omfattande
bulvanaffärer som hjälpte tyskarna att behålla sina företag utomlands. Familjen handlade också med värdepapper som nazisterna
stulit av judar och andra förvisade människor i ockuperade länder.
Men enligt de nya uppgifterna i Dagens Nyheter skulle alltså Marcus Wallenberg ha varit brittisk agent medan allt detta pågick,
och aktivt verkat för att nazisterna skulle förlora kriget.
Artikelförfattaren Krister Wahlbäck, som tidigare satt med i naziguldkommissionen och utredde Sveriges affärer under andra
världskriget, har hittat två anteckningar i brittiska UD-arkiv som han menar tyder på att Marcus Wallenberg var brittisk agent.
Båda anteckningarna gäller sådant som Wallenberg sagt då han som officiell förhandlare för Sverige besökte företrädare för den
brittiska regeringen.
De båda anteckningarna avslöjar följande:

1. Vid ett samtal med brittiska underrättelsetjänsten berättade Marcus Wallenberg att han under en resa i Hamburg sett resultaten
av engelska bombningar. Han rapporterade att skadegörelsen var mindre än väntat, och föreslog att inflygningen vid nästa
bombräd skulle ske från ett annat väderstreck.

2. Vi ett annat sammanträde berättade Marcus Wallenberg att Sverige planerade att öka sin export av järnmalm till Tyskland (en
export som pågick under större delen av kriget), och uppmanade engelsmännen att försöka stoppa dessa leveranser. Detta
lyckades engelsmännen dock aldrig göra.

Av dessa två anteckningar drar alltså både Krister Wahlbäck, Dagens Nyheter och flera andra svenska medier slutsatsen att
Marcus Wallenberg var brittisk underrättelseagent.
Historikern Wilhelm Agrell har länge forskat kring Sveriges affärer under andra världskriget. Han är mycket kritiskt till de nya
uppgifterna.

Wilhelm Agrell: Min första reaktion är att det inte är särskilt märkvärdiga underrättelser. Om man tänker sig att Marcus
Wallenberg, denna kolossalt informerade person, ska hjälpa Storbritannien att vinna kriget, då är det verkligt oväsentliga
struntsaker han kommer med. Det ena är bombningarna i Hamburg, som vilken tysklandsresenär som helst skulle kunna avlägga
rapport om. Det kom in tusentals sådana underrättelserapporter. Uppgifterna om malmtrafiken har samma karaktär. Det är ingen
underrättelse, utan ett konstaterande av ett välkänt faktum: ”ta och sänk lite båtar”. Hade han velat understödja engelsmännen för
att de skulle vinna kriget, då finns det ju helt andra kategorier av krigsunderrättelser som han hade kunnat lämna, i sin kapacitet.

ETC: Så vad är då detta? Är det taktiskt småprat?

WA: Det ligger nära till hands att göra en sådan tolkning. Det här är ett mönster som är mycket vanligt i halvdiplomatiska
sammanhang. Man kan inte utifrån ett par sådana här nedslag dra långtgående slutsatser om personers bakomliggande
intentioner, och framför allt inte några överordnade ideologiska intentioner. Man måste inse att när Marcus Wallenberg träffar
ambassadören har han förmodligen ett antal ärenden som han ska ta upp. Och han är, som så ofta i en sådan här
förhandlingssituation, beroende av att få motparten vänligt stämd. Och detta är ett väldigt vanligt sätt att uppnå en sådan
samtalsatmosfär. Jag tycker alltså att Wahlbäck drar alldeles för långtgående slutsatser på ett alldeles för litet material och där det
finns en annan, mer näraliggande förklaring. Wahlbäck försöker med några väldigt hastiga penseldrag mana fram en bild av en
av ideologisk övertygelse driven motståndsman.

ETC: Och den bilden är alltså inte sann?

WA: Jag tror att den är helt felaktig. Och den strider dessutom mot den bild som kommer fram i Wahlbäcks egen redovisning av
Marcus Wallenbergs dagboksanteckningar. Där ser man tydligt att även om Marcus Wallenberg naturligtvis har sina egna tankar,
känslor och ideologiska värderingar, så styrs han hela tiden konsekvent av ett fenomenalt, lånsiktig, strategiskt, ekonomiskt
tänkande med Wallenbergsfären som självklar utgångspunkt. Det är hela tiden det som styr. Om man hävdar att det istället är
ideologisk övertygelse som styr, då tror jag att man har vänt upp och ned på bilden av hans personlighet på ett sätt som inte
fungerar.

En av de svenska journalister som skrivit mest om vad bröderna Jacob och Marcus Wallenberg sysslade med under kriget är
journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius. I boken ”Heder och samvete” berättar hon vad som i verkligheten pågick i det
Sverige som påstod sig vara neutralt. Om hur Sverige samarbetade med nazityskland, hur vi krävde att judarnas pass skulle
stämplas med bokstaven ”J” för att vi lättare skulle kunna sparka ut dem ur landet om de försökte fly hit, hur vi försåg
nazisternas krigsmaskineri med järn och hur vi lät över två miljoner tyska soldater resa på våra järnvägar till och från det
ockuperade Norge.
Och inte minst hur svenska affärsmän tjänade förmögenheter på kriget. Så här sammanfattar hon brödernas Wallenbergs olagliga
affärer med nazityskland:

”Bröderna Wallenberg sysslade under kriget med kamouflageverksamhet för tyska företag; man bulvanägde tyska företag, man
lånade ut pengar för att underlätta bulvanägande i andra länder och Enskilda Banken handlade med från judar och andra
deporterade människor stulna värdepapper; och detta under det att man var Sveriges officiella förhandlare, utrustade med
diplomatpass.”

Maria-Pia Boëthius ser de nya uppgifterna som en kampanj för familjen Wallenberg.
Maria-Pia Boëthius: Dagens Nyheter och Wallenbergsfären använder förintelsekonferensen till att göra PR för
Wallenbergarna, en familj som bulvanägde tyska företag och handlade med värdepapper som kom från hem som nazisterna
plundrat!
ETC: Finns det något nytt i artikeln?
MPB: Det är klart att det inte finns något nytt. Vi vet att Jacob Wallenberg brände alla papper som gällde Bosch (tyskt företag
vars utländska dotterbolag i Schweiz, Belgien, Spanien, Brasilien och USA bulvanägdes av Wallenberg). De brev som man
hittar i Wallenbergs arkiv är alltså i stort sett värdelösa eftersom alla brev som är komprometterande självfallet är brända.
Wallenbergarnas affärsidé var att agera på ett sådant sätt att oavsett om nazisterna eller de allierade vann kriget så skulle deras
väldiga förmögenhet och affärsimperium vara intakta. Om Göran Persson menar allvar med att konferensen om Förintelsen ska
bli återkommande i Sverige så föreslår jag att vi nästa gång tittar på hur världens nutida makthavare, den globala
storföretagsamheten förhöll sig till nazisterna och Förintelsen. Det finns någon slags idé om att just storföretagsamheten, skulle
slippa ta ställning och har rätt att handla med vilka mördarregimer som helst, business as usual som Wallenbergarna brukade
säga. Det fanns säkert brev som hade rentvått dem också om nazisterna vunnit.
ETC: Du menar att man då bara hade bränt andra papper vid krigsslutet?
MPB: Säkert.
ETC: I din bok ”Heder och samvete” skriver du att man ännu 1989 försökte släta över och tiga ihjäl Sveriges skuld i andra
världskriget. Hade du räknat med att en sådan här artikel skulle kunna publiceras år 2000?
MPB: Nej, absolut inte. Jag har förlorat förtroendet för naziguldkommissionen nu. Om en svensk ambassadör som ingick i
kommissionen uppför sig på det här sättet, då undrar jag hur granskningen av Wallenberg och naziguldet egentligen har gått till.

Den holländske forskaren Gerard Aalders är en av författarna till boken ”Affärer till varje pris” som kom ut 1989. I den
hårdgranskas familjen Wallenbergs affärer med bland annat värdepapper som nazisterna stal under ockupationen av Holland.
Boken blev hårt kritiserad när den kom, men senare har författarna fått rätt på nästan alla punkter. Gerard Aalders finner de nya
uppgifterna obegripliga.

Gerard Aalders: Bröderna Wallenberg var affärsmän. Marcus skötte västra sidan av världen och hans bror Jacob skötte
Tyskland. När de kunde göra affärer så gjorde de det. Att säga att Marcus Wallenberg var agent eller spion för britterna tycker
jag inte är riktigt klokt.

ETC: Varför kommer det här just nu?

GA: Jag ser det som ett led i den propagandafestival som börjar i Stockholm i morgon.

ETC: Så det här är ännu ett led i strävan att sopa vår historia under mattan?

GA: Ja. Det har blivit mycket negativ publicitet för Sveriges del, och nu har de en chans att rätta till det. Och som jag ser det har
konferensen samma syfte, att kunna visa hur bra Sverige skötte sig under kriget. Sverige har inte lärt sig ett enda dugg från till
exempel Schweiz. Där insåg man att man satt i skiten när det gällde naziguldet och beslöt att offentliggöra allt man visste en gång
för alla, och sedan slippa det för evigt. Men det har Sverige inte gjort.

Direkt efter kriget gjorde amerikanerna en utredning av Wallenbergs bulvanägande av tyska dotterbolag i USA. Resultatet
redovisades i den så kallade Bosch-rapporten. I den sägs det att bröderna Wallenberg visade upp två olika ansikten för världen:

”Det ena ansiktet var det som visades upp för de stora inom finansvärlden och näringslivet och även för de allierades regeringar.
Det andra är osympatiskt, utom för Tyskland och dess vänner”.

Detta skrevs för 50 år sedan. Frågan är hur det enaav dessa ansikten, det positiva och officiella, kan bli huvudnyhet i Sveriges
största morgontidning år 2000, bara två dagar innan konferensen som ska handla om det andra ansiktet invigs i vårt land.

Dan Josefsson