KONSTEN ATT SÄLJA ETT KRIG

Dan Josefssons långa genomgång av hur medierna klarade, (rättare sagt inte klarade av) att kritiskt skildra utvecklingen när vi i EU, tillsammans med Nato, gick ut i aktivt krig mot det forna Jugoslavien.

DEL 1: KONSTEN ATT SÄLJA KRIG
1900-talet började med ett storkrig i Europa. Miljoner dog i skyttegravarna. De
dog för att de trodde kriget var növändigt. Idag vet vi hur lurade dåtidens
medborgare var av propagandan.
Vi har lärt oss mycket under det förra århundradet. Ändå slutade det med ett nytt
krig i Europa. Under några krigsmånader bombade Nato Serbien och Kosovo. Vi
fick veta att man skulle stoppa ett folkmord. Socialdemokratiska regeringar i hela
Europa ställde sig bakom kriget. Också i Sverige. Därför att kriget var
nödvändigt. Idag börjar sanningen om Kosovokriget komma fram. Vi blev lika
lurade nu som våra farfarsföräldrar blev 1914.


Den 20 juni 1999 tog Natos bombkrig mot Jugoslavien officiellt slut. 78 dagars bombning vars
syfte sades ha varit att stoppa serbernas folkmord på kosovoalbaner var till ända. Ett par månader
senare samlade krigsförbrytartribunalen i Haag ihop en stor internationell grupp obducenter,
poliser och andra experter på rättsmedicin från 14 länder. Deras uppdrag var att resa in i Kosovo
och öppna massgravarna där serberna begravt offren för folkmordet. Bevis skulle insamlas och så
småningom skulle de ansvariga för folkmordet ställas till svars.
Utgrävningarna beräknades pågå till november.
Men redan den 23 september kom de första signalerna om att något var fel.
Då publicerade den spanska tidningen El Pais en sensationell artikel med rubriken ”Spanska poliser
och rättsläkare finner inga bevis för folkmord i norra Kosovo”.
I artikeln intervjuas läkaren Juan Palafox. Han hade varit chef över ett spanskt team specialister på
rättsmedicin som ingått i undersökningskommissionen.
Men, berättar Juan Palafox i El Pais, resan blev inte riktigt vad han tänkt sig.
– De sa till oss att vi skulle till den värsta zonen i Kosovo, att vi skulle förbereda oss på att
genomföra mer än 2 000 obduktioner, att vi skulle behöva arbeta till slutet av november – men
resultatet blev helt annorlunda. Vi har bara hittat 187 lik och vi är redan hemma igen.
(not 1. Alla de 187 liken låg begravda i separata gravar, som placerats i riktning mot Mecka av
respekt för kosovoalbanernas muslimska tro.)
– Där fanns inte en massgrav. Kanske är serberna inte så onda som de utmålats, säger polisen
Perez Pujol, som är chef för Institutet för rättsmedicin i Cartagena och som också var med i teamet.
Upplevelsen i Kosovo hade nu fått honom att allvarligt tvivla på om det verkligen skett något
folkmord i Kosovo.
– Jag har sett FN:s beräkningar, de började med 44 000 döda, sedan sänktes det till 22 000 och nu
säger de 11 000. Jag är redan nyfiken på hur många det till sist kommer att visa sig vara.
Svenska tidningar skrev inte en rad om det spanska teamets intressanta vittnesmål.


I slutet av november släppte krigsförbrytartribunalen i Haag den första delrapporten från
utgrävningarna i Kosovo.
Den visade sig bekräfta vad den spanske läkaren berättat.
Trots att läkare från 14 länder ägnat fem månader åt att öppna gravar hade man bara hittat 2 108 lik.
Man hade fortfarande två tredjedelar av de rapporterade gravarna kvar att undersöka, men eftersom
kommissionen av naturliga skäl koncentrerat sig på de platser där man trodde sig kunna hitta flest
döda pekade resultatet på att både Nato och FN givit en kraftigt överdriven bild av serbernas
framfart i Kosovo.
Dessutom kunde kommissionen inte säga något om dödsorsakerna. Och eftersom Kosovo varit
skådeplatsen för ett regelrätt krig mellan jugoslaviska trupper och den kosovoalbanska
UCK-gerillan kunde det mycket väl bland de döda finnas kosovoalbanska gerillasoldater som
dödats i strid. Det kunde ingen veta.


Under nästan hela kriget hade Natos stående motivering till att fortsätta bomba varit att man
försökte stoppa det pågående folkmordet. Serberna påstods vara i färd med att utplåna det
kosovoalbanska folket. Enligt vissa beräkningar skulle 500 000 ha mist livet, men den siffran
sänktes snabbt till 100 000. Senare sänkte Nato siffran ytterligare till ”minst 10 000”. Men vid det
laget var nyheten om ”folkmordet” så spridd att den togs för självklar världen runt. Som vi snart
ska se gällde detta också Sverige.
Folkmordet var nyckelargumentet som gjorde kriget moraliskt acceptabelt. Bombningarna skedde
ju i direkt strid med både FN:s stadgar om folkrätt, och Genèvekonventionen. Normalt sett hade ett
sådant krig naturligtvis varit oacceptabelt. Men de flesta skulle nog säga att det är moraliskt
försvarbart att bryta mot en del regler för att rädda ett helt folk undan utplåning.
Ordet ”folkmord” (”genocide” på engelska) uppfanns 1944 av Raphael Lemkin, som var rådgivare
åt USA:s krigsministerium. Han menade att ordet ”massmord” inte räckte till för att beskriva det
som tyskarna utsatte judar och zigenare för under andra världskriget. Ordet ”genocide” bildade han
av grekiskans ”genos” som betyder ras eller folkgrupp, och det latinska suffixet ”cide”, som
betyder ”att döda”. Enligt Lemkin innebär folkmord ”utplånandet av en nation eller en etnisk
grupp”. Till skillnad från massmord ska ett folkmord följa en koordinerad förintelseplan och offren
ska väljas ut därför att de ingår i en viss målgrupp.
Ett folkmord var enligt Lemkin inte bara ett brott mot krigslagarna, utan också ett brott mot hela
mänskligheten. Folkmordsbegreppet kom till användning under Nürnbergrättegångarna, och 1948
skrevs det in i en FN-konvention.
I boken ”Rwanda and Genocide in the Twentieth Century” har Alain Destexhe, tidigare
generalsekreteraren för Läkare utan gränser, gått igenom de våldsdåd runt om i världen som mer
eller mindre slarvigt påståtts vara folkmord. Han kommer fram till att det i verkligheten bara skett
tre äkta folkmord under 1900-talet: Ungturkarnas mord på mellan en och två miljoner armenier
under åren 1915–20, nazisternas mord på mellan fem och sex miljoner judar och zigenare under
andra världskriget, och hutuernas mord på en halv miljon tutsier i Rwanda 1994.
Om man jämför detta med undersökningskommissionens 2 108 kroppar i Kosovo kan slutsatsen
bara bli denna: Serberna är inte skyldiga till något folkmord i Kosovo.
Det står fullt klart att serberna utsatt kosovoalbanerna för grova övergrepp och att de gjort sig
skyldiga till krigsförbrytelser. Det är också högst sannolikt att de återstående gravarna innehåller
fler mördade. Men det går ändå inte att jämföra med vad som hände under Förintelsen. Snarare är
det som hänt i Kosovo jämförbart med de brutala övergreppen som skett i länder som Turkiet och
Indonesien.
Därmed försvann den allmänt accepterade motiveringen till bombningarna.
En tänkbar förklaring till de få kropparna skulle naturligtvis kunna vara att Nato genom sina
bombningar förhindrade ett planerat folkmord. Den teorin stämde under hela kriget väl överens
med Natos egen bild av sin krigslycka i Kosovo: ett högteknologiskt krigsmaskineri hade med
kirurgisk precision slagit ut serbiska pansarvagnar och arméfordon. Trots att Natos piloter hade
levererat sina bomber från så hög höjd att planen löpte minimal risk att träffas från marken, hade
Nato bekräftat hela 744 träffar under det 78 dagar långa kriget. Militärhistorikern John Keegan
kallade denna bedrift ”en vändpunkt i krigshistorien” och ansåg det nu bevisat att ”ett krig kan
vinnas med hjälp av endast flygattacker”. Vår egen Per Ahlmark var inne på samma linje och skrev
i sin spalt i Dagens Nyheter att vi bevittnat ” historiens mest framgångsrika luftkrig”. USA:s
försvarsminister William Cohen kunde klä triumfen i siffror:
”Vi förlamade (den serbiska) militärmakten i Kosovo genom att förstöra 50 procent av dess artilleri
och en tredjedel av pansarfordonen.”
Men i maj 2000 visade det sig att också ”historiens mest framgångsrika luftkrig” var en bluff.
Den amerikanska tidningen Newsweek kunde då avslöja en hemlig rapport som det amerikanska
flygvapnet skrivit, men sedan försökt smussla undan på grund av det explosiva innehållet.
Rapporten avslöjade att Natos bombningar i Kosovo varit ett praktfiasko.
Så här står det i inledningen till Newsweeks reportage:
”Ett antiseptiskt krig, utkämpat av piloter som tryggt befann sig på fem kilometers höjd. Det
verkade nästan för bra för att vara sant – och det var det. I själva verket – precis som en del
kritiker misstänkt vid tidpunkten för bombningarna – var flygkampanjen mot den serbiska
militären i Kosovo till största delen ineffektiv. Nato-bomberna plöjde upp några åkrar, sprängde
hundratals bilar, lastbilar och attrapper, men nuddade knappt serbernas artilleri och pansar. Enligt
en hemlighållen rapport som Newsweek tagit del av var antalet förstörda mål bara en bråkdel av
vad som påståtts: 14 stridsvagnar, inte 120; 18 bepansrade trupptransportfordon, inte 220; 20
artilleripjäser, inte 450. Av 744 ’bekräftade’ träffar utförda av Natos piloter under kriget lyckades
flygvapnets utredare, som ägnade veckor åt att finkamma Kosovo i helikopter och till fots, bara
hitta bevis för 58.”