Sjukförsäkringen och valet

I pressen framställs sjukförsäkringsfrågan som en höger – vänsterfråga. Ur ett politikerperspektiv är det uppenbarligen så. Men är det verkligen så ur ett väljarperspektiv? Definierar vi oss i första hand utifrån en partitillhörighet? Den stora rörligheten tyder snarare på att vi ser oss som borgerliga, vänster eller mittemellan – om ens det. Kampen mot en meningsfull sjukförsäkring och dem som behöver utnyttja den, är i första hand ett moderat projekt. Att den övriga alliansen traskar patrullo, kan i bästa fall ses som ett uttryck för politisk identitetslöshet. Vi var nog många som inte förväntade oss denna utveckling.

Jag är inte expert, politiker eller organisationsföreträdare utan representerar enbart mig själv. Men jag tror att jag är representativ för en stor del av de väljare som förde alliansen till makten vid förra valet. Frågan är hur vi skall förhålla oss i höst. Jag vågar påstå att vi är många som vill se en borgerlig regering – men inte till vilket pris som helst.

Det som tilltalade mig med de nya moderaterna var att de tycktes ha sjukpensionerat den gamla högerns arroganta hjärtlöshet gentemot de mindre lyckligt lottade. Deras förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring framstod till och med som progressivt. Efter valet räckte det med en ond blick från LO för att detta projekt skulle vara iskallt.

Alltså behövdes något ofarligare att demonstrera sina muskler på. Valet blev mobbarens självklara – de svagaste. Fördelen var ju att här fanns en språngbräda som socialdemokraterna lagt ut genom att missbruka sjukförsäkringssystemet för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken (”140 förtidspensionärer per dag”). De som skulle drabbas var relativt få och hade ingen stark organisation bakom ryggen. Sannolikheten för att de skulle orka protestera var minimal.

Sommaren 2008 införde regeringen ”de skärpta reglerna i sjukförsäkringen”. Att beskriva nyordningen så, blev förvirrande när man som jag försökte hitta dessa ”regler”. Riksdagens majoritet fattade beslut om förändringar av lagen. Regeringen uppdrog till myndigheten (Försäkringskassan) att utforma tillämpningsföreskrifter (regler). Dessa skall enligt offentlighetsprincipen vara tillgängliga för envar. Lagenligheten av reglernas tillämpning kan prövas av förvaltningsdomstol (Länsrätten). En myndighet får inte handla utifrån ett dolt regelverk. Problemet är att Försäkringskassan uppenbarligen handlar utifrån ett sådant dolt regelverk, vilket illustreras av det ökade antalet överklaganden till Länsrätterna och den höga andelen av mål som Försäkringskassan förlorar.

Reglernas ursprung och kärna finns i lagen (om allmän försäkring) och ingen annan stans, och så skall det vara i en rättsstat. Så vad gjorde man med lagen?

1. Man amputerade alla kriterier som kunde möjliggöra en individualiserad bedömning (ålder, utbildning, bosättning m.m.).

2. Som grund för bedömning av graden av arbetsförmåga bytte man ut formuleringen ”normalt förekommande arbete” mot ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden”.

3. Man införde ett antal tidpunkter vid vilka det var lämpligt att kasta ut de försäkrade.
Detta är alltså de ”skärpta reglerna”.

Men räcker detta som förklaring till Försäkringskassans iscensättning av ”de långa knivarnas natt”? Knappast. När det började blåsa, antydde regeringen att Försäkringskassan möjligen agerat något övernitiskt. Självklart var det inte så. Försäkringskassan agerar inte bara med regeringens goda minne utan utifrån givna, eller underförstådda, direktiv. Dessa direktiv finns naturligtvis inte i skrift eller i vart fall diarieförda, det skulle se allt för illa ut.

Finns inte reglerna till beskådande, kan man rekonstruera dem utifrån hur de gestaltar sig i praktiken. Låt mig försöka:

1. Huvudregel: Alla som söker sjukersättning simulerar eller överdriver. Avslag skall ses som normalalternativet.

2. Som handläggare administrerar du inte en i lag reglerad försäkringsförmån utan ett ”bidrag till människor som inte jobbar” (statsministern i partiledardebatten 20 jan).

3. Är åberopade läkarunderlag ofullständiga eller rent av dåliga, skåda inte given häst i munnen genom att begära in förtydliganden utan tacka och ta emot – och avslå.

4. Har underlagsskrivande läkare kryssat för att han/hon vill kontaktas av Försäkringskassan
- gör inte det. Det man inte vet, har man inte ont av.

5. Skulle de medicinska underlagen vara oklanderliga, köp en egen försäkringsmedicinsk utredning. Knussla inte, det finns pengar.

6. Skulle konsulten ha tillräcklig sakkunskap och integritet för att ställa sig på den försäkrades sida – kalla in de s.k. försäkringsmedicinska rådgivarna (i lagen: försäkringsläkare). De kommer att med sin yrkesstatus legitimera avslaget och utan motivering gå emot alla behandlande och utredande läkares slutsatser. De skall ju inte undersöka den försäkrade och är inte, trots läkarlegitimation, underställda medicinsk granskning eller läkaretiken. Ämne för en yrkesetisk diskussion i Läkarförbundet?

7. Motivera aldrig ett beslut. Kommentera eller diskutera aldrig läkarnas slutsatser eller den försäkrades argument. Gå aldrig i polemik utan ”anse” bara skönsmässigt att ”så här är det” och åberopa de passande lagrummen.

När den nya moderata fernissan flagnat och de sjukförsäkrade omdefinierats till presumtiva bidragstagare, tror jag att många, förmodligen de flesta, känner sig berörda. Vem som helst kan ju bli sjuk. Vi betraktar sjukförsäkringen för vad den utger sig vara, nämligen en försäkring. Förvisso inte en villkorslös rättighet, men inte heller en nådegåva att stå med mössan i hand för att ev. förunnas. Och vi har ju faktiskt betalat premien.

Jag finner det ganska motbjudande, när regeringen hävdar att man slänger ut sjuka människor i otrygghet och utanförskap på en ickeexisterande arbetsmarknad ”för att ge dem en chans”. Allianskörens refräng: ”de som verkligen är sjuka, skall naturligtvis ha ersättning” skorrar inte mindre falskt av att den kväds gång på gång – och unisont. När jag ser med vilken iver(?) alliansens partiledare flockas i det hörn moderaterna målat in dem i, frågar jag mig om det alls behövs mer än ett borgerligt parti.

Den moderata sjukförsäkringspolitikens banerförare i pressen, DN:s Hanne Kjöller, ondgör sig den 8 jan över att sjukförsäkringsdebatten blivit polariserad. Jag drar mig till minnes fabeln om bocken som trädgårdsmästare. Dock ger jag henne rätt i att polariseringen är av ondo. Kanske är den orsaken till att Fp, C och Kd inte vågat distansera sig ifrån moderaternas ytterlighetsposition och hävda en egen balanserad ståndpunkt, i stället för att medverka till att ersätta en excess med en annan.

Oavsett vad statsministern försöker skrämma oss med, tror jag inte att Mona Sahlin vill – eller kan – återgå till den gamla ordningen. Jag tror faktiskt att hennes avbön är uppriktig.

Jag tror inte heller att någon motsätter sig att den eller det som kan rehabiliteras skall rehabiliteras. Det är tvärtom av yttersta vikt att rehabilitering, där så är möjligt, blir en meningsfull realitet och inte bara en övervältring av de sjuka till Arbetsförmedlingen och kommunerna.

Jag efterlyser insikten att det finns fler livshotande sjukdomar än cancer, att det finns tillstånd som inte kan rehabiliteras, att det finns sjuka som försämras av påtvingad s.k. rehabilitering och i synnerhet av att kastas ut i utanförskap och ekonomisk misär. Fler självmord än det i TV uppmärksammade är dessvärre att förvänta. Det viktigaste borde vara att varje fall bedöms individuellt. Spåren efter den mallade bedömningen förskräcker.

Även om statsministern avhånar oppositionens tal om vidare utredning som brist på handlingskraft, bör det självklart grundligt utredas hur ett regelverk för individuell bedömning skall se ut och tillämpas. Detta regelverk skall ligga till grund för behandlande och utredande läkares utlåtanden och slutsatser. Dessa slutsatser skall vara tillräckligt kvalificerade för att utgöra ett fullgott underlag för beslut i sjukförsäkringsärenden. Ansvarig, utredande läkares rekommendation till beslut skall alltså kunna väga mycket tungt. Så kan sjukförsäkringssystemet återvinna sin trovärdighet och återigen bli en hörnsten i det goda samhället.

Om allianspartierna verkligen vill behålla regeringsmakten, bör de allvarligt överväga att göra en kungspudel och erkänna att man varit fel ute.

Ingemar Sjödin

Om författaren

Efter snart 45 år i yrkeslivet, har jag vid 61 års ålder blivit delvis (50%) utförsäkrad trots helt andra resultat och rekommendationer från Försäkringskassans egen mycket omfattande och välgjorda försäkringsmedicinska utredning.

Jag är också sedan länge vad man kallar en allmänborgerlig (liberal) väljare. Jag tycker att ledarna för Fp, C och Kd gör mycket släta figurer i Cirkus Reinfeldts manege.