Kroppsligt – Äckligt

Den blev förra årets mest omtalade roman i Tyskland. Den har sålt i 1,5 miljoner exemplar och är utgiven i 26 länder. Nu finns Charlotte Roches omdiskuterade Våtmarker i svensk översättning.

Hemorrojder. Analsex. Smutsiga underliv. Sexköp. Aborter. Barnlöshet. Listan kan göras lång över de tabun som programledaren Charlotte Roches debutroman Våtmarker (Wahlström & Widstrand) glatt kastar sig över. Vad som vid en första anblick skulle kunna avfärdas som ett simpelt försök att provocera visar sig dock vara en rasande – och rolig – uppgörelse med hygienfascismen och det kliniska kvinnoidealet.
I boken läggs huvudpersonen, 18-åriga Helen Memel, in på sjukhus med en så kallad analfissur – ett svårläkt sår i anus – som hon ådragit sig under en slarvig intimrakning. Från sjuksängen berättar Helen om sina hemorrojder, sexuella eskapader och kriget mot hygienmaffian. Det är grafiskt. Det är roligt. Det är äckligt, och ibland nästan för mycket till och med för en förhärdad skräckfantast. Helen sprider slem och bakterier, för in de mest skiftande föremål i alla upptänkliga hål och är raka antitesen till en ”fin flicka”. Samtidigt när hon en gammaldags dröm om att hennes dysfunktionella familj ska återförenas och försöker med alla medel se till att föräldrarna – som hatar varandra – besöker henne samtidigt på sjukhuset.

Lämnar läsaren med skammen
I Våtmarker kanaliserar Charlotte Roche sitt ursinne över de ideal som säger att människor i allmänhet – och kvinnor i synnerhet – ska vara hår-, doft- och slemlösa och dessutom hålla på sig. I romanen går det kroppsliga till stenhård motattack. Även fixeringen vid – och företagens profiterande på – personlig hygien får en stor slemskopa över sig när Helen Memel gör sitt bästa för att sprida bakterier på sjukhuset där hon är inskriven för operation.
Men varför blir läsaren så äcklad?
Egentligen gör Helen Memel ingenting, inte mycket i alla fall, som inte någon har gjort tidigare. Men när allt som betraktas som kroppsligt, och därmed ”äckligt”, koncentreras på dryga 200 sidor blir effekten stundtals kväljande.
När boken är slut står läsaren där, naken med sin skam. Charlotte Roche har avslöjat dess mest pinsamma svaghet – rädslan för människokroppen – rädslan för sig själv.

Krossade onanifantasier
När Våtmarker släpptes i Tyskland 2008 gav den upphov till en vild debatt, dels om skönhetsidealen, men även om vad som egentligen är brukligt att skriva. Våtmarker har anklagats för att vara en pornografisk roman vars enda syfte är att provocera. Och Charlotte Roche, som medvetet valde romanformen istället för pamfletten, är knappast en oproblematisk talesperson för feministrörelsen, som annars delar hennes kritik mot de trånga kvinnoidealen.
Men allra argast har de män som ser sina onanifantasier brutalt krossas av en slemmig, sårig och hårig kropp blivit. Enligt Dagens Nyheter har runkmagasinet FHM (For Him Magazine) utsett Charlotte Roche till ”världens osexigaste kvinna 2009”. Uppenbarligen är det ett grovt brott att befläcka idén om ”kvinnligheten”.
I Sverige har boken fått ett genomgående positivt mottagande – av de medier som har valt att uppmärksamma den. Intressant nog har tio av tio artiklar och recensioner jag läst om Våtmarker varit skrivna av kvinnor. Alla har varit mer eller mindre positiva. Och några ser en omstörtande potential. I en krönika i Svenska Dagbladet skriver tidskriften Amelias redaktionschef Anna Larsson: ”Om jag var gymnasielärare skulle jag köpa in boken och använda den som diskussionsöppnare på livskunskapslektionerna.” I samma krönika påminner Larsson om en läsarundersökning på SvD:s hemsida för något år sedan, där 72 procent svarade att de alltid äcklas av kroppsbehåring.

Moraliskt upprörda
Charlotte Roche har tagit en paus från media och gick inte att nå för en intervju. Jag fick dock tag på hennes redaktör på det tyska bokförlaget Dumont, Jo Lendle.  
– Folk blir moraliskt upprörda överallt, så även i Tyskland. Det är en del av idén med boken, att ifrågasätta de moraliska sanningarna så att läsaren till slut frågar sig vilka idéer som ligger bakom de här normerna. ”Vad är skam?” och så vidare.
Jo Lendle berättar att han gillade romanens styrka första gången han läste manus.
– Vi ger vanligtvis ut mer traditionell litteratur på vårt förlag. Men jag gillade idén om att uppröra. Och det Charlotte Roche gjorde var riktigt originellt. Sedan Våtmarker publicerades har jag fått oerhört många brev med liknande manus.
Att det skulle ha varit 18-årsgräns på de många uppläsningarna, som det står i den svenska upplagans innerkonvolut, är ingenting som Jo Lendle känner till. Möjligtvis kan det ha varit det på någon av dem. Att det skulle vara behäftat med åldersgräns att höra Våtmarker läsas upp ligger dock i linje med att den lanseras som provokativ, så denna skröna kommer säkert att leva vidare.
Så vad har Charlotte Roche uppnått? Berömmelse, visst, men har boken påverkat jämställdhetsdebatten i Tyskland?
– Jag har verkligen fått uppfattningen att det är vad som hände förra året i Tyskland, att folk började prata om kvinnoidealet, säger Jo Lendle. En del sade sig vara äcklade av boken och ville inte ha en förändring, men många blev glada över att någon vågade ifrågasätta idéerna om hur en kvinna ska vara för att vara ”perfekt”. Vi har fått tonvis med brev och i ett av dem skrev en kvinna att hon läser boken med sin 15-åriga dotter, och pratar med henne om vad det innebär att vara en ”kvinna”.

Martin Halldin